Vikten att hålla sig uppdaterad

Min första arbetsdag började inte alls som jag tänkt mig. Visste att jag skulle stänga butiken och att jag hade sovmorgon. Så långt var jag helt med på banan.

Eftersom jag hade "koll" så tittade jag INTE på schemat ...

Av någon anledning nämnde jag för mannen att jag började vid lunch. "Det står 10 i kalendern", upplyste min älskling. "Va?!?", utropade jag och dubbelkollade min mobil. Mycket riktigt.

Jag kollade på klockan som visade 9:55!

"Shit! Jag har ingen lunch!", hojtade jag.
"Jag kan handla åt dig", svarade mannen och undrade vilken tid jag ville ha den levererad?
"Tack!!! Halv ett", svarade jag och rusade ut genom dörren.

Tack och lov att vi bor där vi bor, så centralt, det tar fem minuter till jobbet.

Inte bästa sättet att göra entré på efter fyra veckors semester ... men tack och lov har jag en mycket gullig och förstående kollega. Hon tog emot mig med ett stort leende och en varm kram.

Sommarnöje

Något som jag alltid gillat är att spela kubb, det kan spelas av två personer eller i två lag. En sommaraktivitet som alla kan delta i.

Under helgen, ute på brorsans land spelade vi en variant som för mig var ny: mörkerkubb. Brorsan med familj har gjort det hardcore det vill säga i mörker, vilket är oerhört svårt och stundtals nästan farligt då pinnar och kubbpjäser kan träffa både med och motspelare.

Brorsans döttrar klurade och gav sin pappa en present, elektriska värmeljus. Varje kubb pyntas med ett ljus, även kungen och så kan spelet starta.

Jag kan intyga att det gör stor skillnad. Utan ljus = totalt mörker, med ljus = mysfaktor samt tydlig markering var varje pjäs finns att hitta.

Hej svejs!

Balkongyoga

Är så tacksam att jag har möjlighet att flytta ut praktiken på våra få kvadratmeter. Min matta ryms precis och jag kan flöda ganska obehindrat. Katterna ryms i periferin, de kan sova eller studera mig med ena ögat öppet.

Frisk luft, sol och cityljud: fågelsång, avlägsna röster och bilar. En och annan insekt som surrar och vindens brus. Nice.

Svettigt och svalt på samma gång.

Jag meddelade tidigare att min nuvarande utmaning (förutom virusbrottning) varit och är att öppna upp mina höfter. Lotusträning i små, små steg. Jag har tidigare tänkt att min kropp inte är konstruerad att klara lotus men så var det något som sa "det beror på".

Jag vill inte tvinga in höfterna i posen, risken är stor att jag skadar mig men jag kan tänja och stretcha på rätt sätt under en längre tid och se vad som händer. Märker redan små rörlighetsförändringar.

En dag kommer jag att kunna sitta i lotus!

Sista lördagen i juli

Avslutar semestern precis som vi började den med en liten tripp, en helg ute på brorsans land väntar. Bakterier och virus får ge vika för härlig svensk sommar med syskon och kusiner!

Precis vad jag behöver. Ska packa en övernattningsväska och sen så bär det av.

Livet på landet med tillgång till strand och bad innan det är dags att gå tillbaka till jobbet, det blir hur bra som helst.

Ha en härlig lördag!

Tre semesterdagar kvar

Igår skulle vi på konsert, mannen och jag. En födelsedagspresent som jag väntat på i flera månader.

Blev inte riktigt så. Efter lunch konstaterade han att orken inte fanns att cykla iväg. Kunde jag ge hans biljett till en kompis?

Inga problem.

Eller vänta, det fanns frågetecken. Mitt egen status var inte så mycket bättre än mannens. Kroppen orkade men frågan var om halsen hade lust? Var den inflammerad? Rösten kom och gick.

Hade redan på förmiddagen messat syrran och grannen för proffstips, de är sjuksköterskor som kan svara på det mesta. Vila var ett av svaren ... fortsätt att vila, du kommer att bli frisk.

Sa inget om någon konsert utan tänkte: jag orkar.

Vid middagen insåg jag att även om orken finns så kanske kroppen inte var redo än? Svaret kom så självklart från magen att jag direkt ringde min vän och sa som det var. Behövde faktiskt inte säga så mycket, hon hörde direkt. Frågan var nu om vännen kunde få med sig någon annan på så kort varsel?

Japp, hon fick napp och två biljetter. Hoppas att konserten var bra.

De finaste av skatter

Visst är det något fullkomligt magiskt med snäckor och fina stenar. En och annan pinne, frökapsel eller fjäder är heller inte så dumt.

Jag har inte vuxit ifrån och kommer nog heller aldrig att göra det, lusten att samla naturens gåvor, det är som riktiga skatter.

Ett litet minne från en resa.

När vi vistades på Maldiverna så visste jag att detta är förbjudet, ingen snäcka, ingen korall och ingen sand får lämna den ö du besöker. Se men inte röra.

Inga problem. Jag förstår. För egentligen behöver jag ingenting mer än möjligtvis ha någon snäcka till låns. Hålla i den, beundra skönheten och formen. Sen återlämna till naturen så andra kan få njuta.

En dörr stängs, en ny dörr öppnas

För några dagar sedan berättade jag om det oväntade, sorgliga och tragiska när vi fick veta att vår förläggare till barnboksantologin hastigt gått bort under en semesterresa med sin familj. Livet kan förändras på en sekund och plötsligt är ingenting sig likt längre.

I och med detta besked så ställde jag in mig på att boken lagts på is, typ för evigt. Att det inte var meningen att det skulle bli någon utgivning.

Jag överlever. Visst en dröm blir inte av men ... shit happens, nya chanser kan dyka upp ... eller inte. Jag överlever.

Så igår kom nya besked. Ny förläggare. Boken ska ges ut, till minne av vår förre. En skänk från ovan?

Känns fint att få dedikera och värna minnet av förläggaren just på detta sätt. Antologin som svajat fler än en gång lever fortfarande. Den blir något försenad men som det ser ut nu utgiven.

Klart värt att fira! Bäst att passa på att skåla redan idag. Bättre att fira en gång för mycket än inte alls!

Hej svejs!