Eldflugan, japp den ska jag ge mig på!

Jag har hittat nya roliga instruktionsvideos att leka till.

Det var ett tag sedan som jag utmanade mig själv rent fysiskt. Har länge tänkt att jag "borde" utveckla min egen praktik men har samtidigt varken haft inspiration eller motivation att göra det på egen hand.

Inventioner ... tänk upp och ner.

Armbalanser ... yes, why not!?

Som en present, en gåva hittade jag nya teknikvideos, det är en bra start. Jag har för tillfället det jag behöver, resten är upp till mig.

Avsätta tid och leka, hur svårt kan det vara? Egentligen inga problem alls förutom att min praktik oftast utövas tidigt på morgonen, direkt efter det att jag stigit ur sängen. Jag kan ärligt erkänna att jag vaknar på mattan.

Från och med nu ska jag praktisera eldflugor, underarmsstående, saxen och kanske galafågeln. Wish me luck!

Säg förlåt när du menar det

Livet går inte alltid på räls, det innehåller inte enbart solsken och lycka ... inte för någon. Jag tror därför att det är en styrka att våga visa sig sårbar, att erkänna sina brister och sin otillräcklighet.

Jag har haft en släng av självifrågasättande. Räcker jag till? Är jag okey?

Jag vet svaren och i normala fall har jag lätt för självboost men inte just nu. Kanske är ett av svaren att jag arbetat för mycket och återhämtningen fått stå på vänt? Kanske är det livet som testar mina gränser? Spelar ingen roll, att ta hand om mig själv är mitt ansvar ... och jag gör så gott jag kan.

Mitt i allt ihopa så har jag lyckats såra en vän, något som jag mår extremt dåligt av eftersom det aldrig varit min mening. Att i det läget känna sig dålig är enkelt MEN vad hjälper det?

Tror att vi rett ut soppan, den fjäder som förvandlades till en höna. Jag uppskattar när människor är raka, som min vän. När frågor hamnar på bordet och kort synas. 

Kommunikation är svaret på mycket.

Vänd blad i boken och börja om från början. Ta ansvar för dig själv och dina handlingar, enkelt sagt kan vara svårare i verkliga livet. 

Gör om ... gör rätt. Säg förlåt både till andra och till dig själv (och mena orden du uttalar).

Ha en skön söndag!

Det är inte de, det är vi som äger problemet ... fördomarna!

Så äntligen kom våren, ja nästan sommaren!

Igår träffade jag en vän för att äta lunch innan det var dags för mig att arbeta. Solen gassade och vi önskade bord ute, dessa var upptagna så vi fick nöja oss med att avnjuta vår måltid inomhus. För att hinna med vårsolen beslöt vi att ta med vår latte ut i parken. (Fortfarande inget ledigt bord utanför restaurangen)

På en bänk helt nära oss hängde ett gäng högstadiegrabbar, antar att de gick i sjuan eller möjligtvis åttan. De bar dagen till ära solbrillor och T-shirts, käkade hamburgare och spelade musik högt.

"Hör du vad de spelar?", undrade min vän.
Jag lyssnade och tittade storögt på henne.
"Dansbandsmusik!"

Vi stirrade på varandra. Ett gäng killar i den åldern som seriöst diggar till dansband, DET är ovanligt. En av grabbarna spelade luftgitarr.

"Alltså, det är VI som äger problemet", fnissade jag " ... våra fördomar!"
"Japp"

Allt kan verkligen hända, dessa unga män skämdes inte alls. En av dem började snacka om Guns and roses och min vän kommenterade (viskande till mig) att nu började det likna något.

"Världens sämsta band", hörde vi en av grabbarna säga.

Porten var lika låst från insidan som från utsidan?

Skulle på studiebesök på en relativt nystartad hälso/massage/yoga studio i staden. Vi har mejlat ett antal gånger och eftersom ägaren vänder sig både mot seniorer och män så väcktes mitt intresse.

Mellan vistelse på sjukhuset hos mannen och observation av en lunchyogaklass var planen att besöka ovan nämnda lokal.

Min vän erbjöd mig skjuts ifrån sin studio och jag tackade ja. Ute var det råkallt, inte vårvarmt som meteorologerna utlovat. Kändes lyxigt att bli skjutsad hela vägen fram till porten.

En metallgrind, låst. Jag hade varken kod eller nyckel och när jag knappade in och ringde enligt anvisning så hände ingenting. Underligt? Jag var i tid.

Grinden med metalldörr och staket/plank framför mig leder enbart in till innergården så det fanns inget fönster jag kunde kika in genom eller knacka på.

Ringer det mobilnummer jag fått och informeras om att personen jag ska träffa är på väg, lite sen på grund av en missad buss.

Så kommer en man och jag kan glida in med honom. Bättre att vänta på gården tänker jag! Är i alla fall halvvägs inne.

Så ringer telefonen och min date undrar om jag verkligen är på rätt plats?
Svar nej, jag har gjort en miss och står utanför en lokal som erbjuder samma verksamhet ...

Problemet nu är att jag INTE KOMMER UT! Grinden är lika låst från insidan som från utsidan. Men alltså!?!

Med telefonen mot örat konstaterar jag att det bara finns en sak att göra, klättra mig ut. Jag lägger på och börjar mitt rymningsförsök. Det är flera meter ner till gatan men uppdraget lyckas på första försöket.

Det jag inte har i huvudet får jag ha i kroppen ... för shit happens när jag glömmer tänka.

Let the sunshine in

Hur trött kan man vara? I skrivande stund är jag allt annat än pigg ...

Mannens brustna blindtarm är en lång följetång, den har till och med gjort mig smått förbannad för en timme eller så. Inte arg på mannen eller den bortopererade blindtarmen men på hela situationen.

Härom kvällen skrevs han ut, den intravenösa antibiotika han fått direkt i blodet behövdes inte längre. Dubbla doser av stark penicillin ordinerades och trots att mannen var både svag och orkeslös (eftersom han inte ätit sedan fredag kväll) så tyckte någon läkare att det inte längre fanns någon anledning för min älskling att stanna kvar.

Jag ville att han skulle komma hem, mannen längtade efter sin säng men i det tillstånd han befann sig så funderade vi båda om det verkligen var den smartaste lösningen?

Utan näring fungerar inte kroppen, den blir som en bil utan bensin/disel/el. Enkel matte.
Nu spelade matematiken ingen roll, allt handlar om ekonomi ...

Jag sjunger högt: "let the sunshine in ..."

Visade sig att vår magkänsla stämde. Hemgången genomfördes för tidigt. Morgonen efter fick vi ringa efter taxi. Uttorkad och svimningsbenägen, tillståndet krävde mer medicinsk kunskap än jag kan erbjuda.

Ny dag på akuten och äntligen en läkare som tog sig tid att följa upp och gå utanför ramarna! Fanns inga platser men hon fixade och valde att gå på allmäntillståndet. En dag att hämta energi och ladda batteriet med dropp. Ny skiktröntgen. Hjälp att inse att blåbärssoppa är good enough i kombination med stark penicillin.

Tror att mannen är starkare idag! Igår var igår och dagarna innan är historia. Nuet är här och idag blir en bra dag!

Hur går man in i "the wild thing" / rockstar?

Plötsligt händer det ... igen!

På den tidiga morgonklassen i studion dyker det upp en senior, en kvinna jag aldrig sett tidigare. Mitt hjärta fylls av värme och lite förvåning. Det är så sällan som yogisar i hennes ålder dyker upp på öppna klasser (i alla fall på de jag går).

Tänkte "heja dig damen!"

Kan inte stoppa fördomar som fladdrar förbi, de som undrar om hon tar sig vatten över huvudet denna morgon? När klassen sätter igång så har jag ingen aning om hur det går för henne, jag är som vanligt i min privata lilla bubbla. Det är inte förrän vi står i trikonasana/triangeln som jag märker att vår lärare rör sig i rummet och jag förstår att hon både assisterar och hämtar props/hjälpmedel.

Absolut ingenting ovanligt. Assist är bra, det hjälper oss att utvecklas, att hitta rätt och props bör användas om vi känner behov av detta.

Efter klassen har damen en fråga till vår lärare, hon får svar och sen börjar hon och jag prata. Det visar sig att på den studio i Helsingfors där hon tidigare yogat så användes inga props, hon har med andra ord aldrig kommit i kontakt med vare sig block, band eller bolster. Vi pratar lite om anledning till att använda hjälpmedel kontra varför vissa väljer bort.

Så berättar jag att senioryoga är något jag funderat mycket på och tänker satsa en del av mitt utövande i. Vi byter mejladresser och plötsligt har jag fått ytterligare en kontakt!

Gräsänka

Igår var det Lejonkungens, min pappas och en nära släktings (typ min extra storebrorsas) födelsedag. Den första bor i London, den andra i himmelen och den tredje i Norrland. Även om jag hade kontakt med de levande så kändes allt underligt.

Ingen uppvaktning ... bara en vanlig vardagskväll.

Med mannen på sjukhus är jag "gräsänkling". Ensam hemma eller det är jag inte, Tiger håller mig sällskap.

Det är konstigt med tystnad och tomma rum. Ovanligt. Visst kan det vara skönt med egentid men denna gång är den påtvingad.

Jag hade tänkt plugga och få massor gjort men inser att mitt fokus är sämre, jag är dessutom väldigt trött.

Verkligheten just nu betyder vila och det får vara good enough.