Kvinnan i receptionen såg skeptiskt på mig när jag framförde mitt förslag

Nu är det uppförsbacke igen hemma hos oss, en rejäl sedan i söndags. Stegen mattas av och tempot dalar, vi orkar allt annat än sprinta.

Bättre dagar och sämre dagar, har varit för många av det senare denna vecka om du frågar mig men som alltid så gör vi så gott vi kan.

Igår morse skulle mannen till vårdcentralen, en bokad tid som nästan inte blev av. Han var på tok för svag för att ta sig till mötet. Jag skulle ha skjutsat men inte ens det fungerade. Mannen föreslog att jag skulle åka dit och träffa X.

"Nej, det är din tid!", svarade jag och visste hur viktigt det var att han kom iväg samtidigt som jag förstod att det var överkurs. "Okey, jag åker men inte för att prata i ditt ställe utan för att kolla om X kan tänka sig att göra ett hembesök. Fråga kan jag alltid"

Sagt och gjort så klev jag in på vårdcentralen och kvinnan i receptionen såg skeptiskt på mig när jag framförde mitt förslag.

Måste försöka tänka utanför boxen! (Det är ju trots allt en av mina styrkor, kanske till och med min superkraft?) Annars står vi och stampar.
Om Mohammed inte kan ta sig till berget få får väl berget komma till Mohammed!?!
(Du fattar liknelsen med talesättet)

Hittade X och frågade. Vederbörande tyckte att det var härligt med ny kreativ lösning och sa ja. Vi hoppade in i vår bil och körde hem till oss. En trevlig och konstruktiv timme följde och jag kunde åka till jobbet (en timme för sent) med en betydligt bättre magkänsla än om jag låtit bli att tänka utanför boxen.

Dags att döpa eländet?!

Vi har funderat på om vi ska döpa den där demonen som flyttat in utan att vi bett om det. Kanske lika bra att han får ett namn!? Kanske blir han mindre "farlig" då? För det är en han i allafall enligt mannen.

Först tänkte min älskling att "den oinbjudne" skulle benämnas Sune (inte efter min farfar eller killen i de kända barnböckerna) utan antagligen bara för att det namnet dök upp i mannens huvud när jag frågade. Så kom han på att det inte alls var någon bra ide', Sune är nämligen ett smek/öknamn Astronauten gett sin lillebror Lejonkungen när han tycker att brorsan är lat ...

Vi hamnade tillbaka på ruta ett och inser att demonen fortfarande är namnlös. Får väl sova på saken, vissa problem löser sig själva efter en god natts sömn (bristvara hos mannen men betydligt bättre hos mig).

Och det här med sömntabletter ... nej tack! De ger ångest, inte bättre sömn 😳🤔🙈 så mannen fortsätter med sina kvällsritualer: restorative, spikmatta, mindfulness och sömn appar. Själv somnar jag oftast ovaggad.

Jag kan om jag vill!

Tänk det blev en personlig pumpa även i år.

Intentionen var god och köpet gjordes i tid men sen tog det stopp. Den lilla pumpan (för det var en av de mindre som inhandlades) ställdes på spishällen så jag med säkerhet skulle se den varje dag ... och det gjorde jag, såg den, flyttade runt den och ställde tillbaka.

Hade ingen inspiration. Ville inte skapa ett pumpaansikte som redan gjorts hemma hos oss. Hur skulle den se ut? Vilket uttryck? Läskig, glad, förvånad, ledsen?

Bad mannen om hjälp men han hade inget förslag. Bad Astronauten om tips men han visste inte heller. Dagarna gick och snart hade en hel vecka passerat.

En god kvinna får reda sig själv. Googlade lite och hittade inspiration. Tänkte att min ide' kanske inte skulle fungera? Men vad sjutton, det är bara att testa!

Fram med penna och fruktkniv. Karva och skulptera. Borde haft bättre redskap men kunde ändå känna mig nöjd när pumpens ansikte växte fram.

Jag kan om jag vill!

Tålamod ... är emellanåt en av mina bristvaror

En riktigt shitty söndag ...

Egentligen var det massor som var bra men mannen hade en tyngre dag och det rörde om i hela mitt inre. Jag var till att börja med inte den stöttande och kärleksfulla hustru som jag borde varit, den han mår bra av att ha hemma.

Igår bet jag inte ihop, snarare exploderade för att senare bryta ihop. Grät för att jag behövde.

Usch vad energi som går till spillo ...  Borde haft större tålamod men jag är enbart en människa, på gott och ont. Om jag kunde så skulle jag göra om och försöka göra mer rätt men det är omöjligt.

Kanske finns det tillfällen när ett vulkanutbrott gör nytta? Hur som helst fick jag ett mess av en vän. Orden i meddelandet handlade om tålamod och kärlek, vilket var precis vad jag behövde! Reflektera över mina egna reaktioner, mannens situation, min situation, vårt liv just nu.

Jag kan inte begära att någon ska förstå, däremot vill jag tacka er som visar att ni bryr er. Ni som på olika sätt undrar hur allt är, hur vi mår?

DU som gör detta underlättar för mig så att jag orkar vara stark och till vardags ha den där extra portionen av tålamod som inte fanns igår. Tack för att DU finns!!!

Att leva på hoppet

Astronautens examen närmar sig och det stressar mannen på ett annat sätt än vad det stressar sonen. Med den situation som vi lever och befinner oss i så är en faktor "problemet" när det gäller att boka och planera framåt. Mannen har bättre och sämre dagar.

Under ett par månader har vi vetat att vi bör och borde boka både hotell och flygbiljetter, har vi gjort det? Nej

Jag har för länge sedan sökt semester och fått den beviljad men sen har vi inte kommit längre. Varför? Antagligen är svaret att JAG inte tagit tag i projektet. Har egentligen ingen bra utsökt annat än att det mesta ligger på mig ... detta stressar astronauten: att vi inte bokat. Så idag står det överst på todolistan, boka flyg och hotell.

Mannen å andra sidan kan inte lova 100% att han fixar resa och examen, det är något som resten av familjen förstår. Vi vill, hoppas och tror att allt ska gå enligt planerna ... om inte så får jag åka själv. Kanske Lejonkungen hakar på från London?

Det blir som det blir. Allt kommer att ordna sig och bli bra. Dags att ta tag i dagens främsta uppgift: boka flyg och hotell.

Ha en bra dag!

Tur att det finns utmaningar!

Det finns något som jag fuskat med hela hösten, något som jag tror stenhårt på och som jag mår så bra av men ändå inte fått till ... att träna.

Visst jag yogar, varje dag så min kropp får röra sig men den pulshöjande aktivitet som jag egentligen älskar har fått alldeles för lite utrymme.

Livet.nu kan lastas för det ... eller inte. Allt handlar om prioritering. Så i början av veckan beslöt jag att utmana mig själv med plankan. Det finns 21-30 dagars träningsprogram att följa och en kollega messade mig en månads utmaning. Hittills går det bra, visserligen följer jag inte planen (förvånad?!?) utan gör som jag själv har lust med. (Låter yogapraktiken avslutas med plankan)

Utmaningen startar på 30 sekunder (dag 1) vilket jag tyckt varit för kort tid så jag dubblade. Hittills har jag stått 60 sekunder/dag och med det sagt inte fuskat. Målet är 5 minuter. Om jag ökar en minut i snitt per vecka så når jag målet eller så kanske jag väljer att följa instruktionerna när det börjar bli jobbigt 😂😜😂

Vad gäller pulsträning så har jag enbart pausat, den kommer att få sin plats så snart det är möjligt.

Så varför hade jag egentligen "oroat" mig?

När vi bodde inne i city fixade mannen garageplats i grannföreningens länga, där var det så trångt att jag på allvar låtsades att vi INTE hade någon bil. Helt ärligt så vägrar jag köra in eller ut ur så trånga passager för vem vet om jag skrapar sidorna ... det har hänt (för länge sedan men det räcker. Jag inte litar på min egen förmåga).

För många år sedan när vi byggde hus och bodde på landet så ägde vi ett dubbelgarage. Två bilar var ett måste då inga bussar gick på normala tider. Hur som helst satte mannen upp en champagnekork i ett snöre från taket så att jag visste hur långt fram jag skulle köra.

Nu låter det kanske som att jag är en usel chaufför, det är jag inte, vad jag inte gillar är trånga garageplatser och speciellt inte om dessa är försedda med pelare och ligger i parkeringsgarage.

Igår skulle jag för första gången använda butikens p-plats som ligger i ett källargarage. Genom mina kollegor vet jag att det är trångt. Mannen undrade därför hur jag tänkte göra om jag plötsligt (väl inne i garaget) skulle få för mig att vägra använda platsen? Var tänkte jag då ställa bilen? Att vända och åka hem igen för att ta bussen tillbaka in till arbetet skulle inte vara något alternativ. Och att hitta annan parkering ... nä. (Vi kan lugnt säga att det inte är gratis mitt inne i city)

Allt ordade sig, med kod och ordentlig vägbeskrivning hittade jag rätt och det var alls inget problem att ställa bilen på anvisad ruta. Faktiskt inte så trångt som jag antagit, så varför hade jag "oroat" mig?

Jag kan om jag vill!