Kvinnan i receptionen såg skeptiskt på mig när jag framförde mitt förslag

Nu är det uppförsbacke igen hemma hos oss, en rejäl sedan i söndags. Stegen mattas av och tempot dalar, vi orkar allt annat än sprinta.

Bättre dagar och sämre dagar, har varit för många av det senare denna vecka om du frågar mig men som alltid så gör vi så gott vi kan.

Igår morse skulle mannen till vårdcentralen, en bokad tid som nästan inte blev av. Han var på tok för svag för att ta sig till mötet. Jag skulle ha skjutsat men inte ens det fungerade. Mannen föreslog att jag skulle åka dit och träffa X.

"Nej, det är din tid!", svarade jag och visste hur viktigt det var att han kom iväg samtidigt som jag förstod att det var överkurs. "Okey, jag åker men inte för att prata i ditt ställe utan för att kolla om X kan tänka sig att göra ett hembesök. Fråga kan jag alltid"

Sagt och gjort så klev jag in på vårdcentralen och kvinnan i receptionen såg skeptiskt på mig när jag framförde mitt förslag.

Måste försöka tänka utanför boxen! (Det är ju trots allt en av mina styrkor, kanske till och med min superkraft?) Annars står vi och stampar.
Om Mohammed inte kan ta sig till berget få får väl berget komma till Mohammed!?!
(Du fattar liknelsen med talesättet)

Hittade X och frågade. Vederbörande tyckte att det var härligt med ny kreativ lösning och sa ja. Vi hoppade in i vår bil och körde hem till oss. En trevlig och konstruktiv timme följde och jag kunde åka till jobbet (en timme för sent) med en betydligt bättre magkänsla än om jag låtit bli att tänka utanför boxen.