Känner mig inte som Askungen och funderar över klädval

Funderar över kläder till lördagens festligheter. Vad ska jag egentligen ha på mig på Astronautens examen?

Behöver inte köpa något, har garderoben full med allt möjligt. Rensar och slänger alltför sällan och har inte ändrat storlek sen jag var typ 25 år.

Hittar ett plagg jag designat när jag var i sonens ålder och pluggade modedesign, en grönaktig byxdress. En onepiece. Slimmad ärmlös överdel med turtelneck/halterneck som från midjan övergår i vida byxor. Ser ut som en långklänning. Japp, den får det bli med min bruna sämskskinns jacka. Kan faktiskt ha kängor om jag vill, då kan jag gå obehindrat både dag och kväll.

Visst vore det snyggt med högklackat ... men ... jag får ont i fötterna! Dessutom känner jag mig rörelsehindrad.

Kanske packar jag ned ett par stövletter? Kanske tvingar jag mig att använda handväska så det finns möjlighet att byta skor? Vi får se. Är lite utanför min comfortzone nu.

Hej hopp!

Packning för en person

Vi hade gått som "en katt runt het gröt" tillräckligt länge och igår var det dags, att sluta förtränga och istället komma till ett beslut. Astronauten avfyras i helgen på Luleå Tekniska Högskola, flygbiljetter, hotell och hyrbil är bokade sedan ett par veckor tillbaka, vad som återstod var att fundera över om vi kan åka båda eller om enbart jag reser till Norrland?

Jag har levt på hoppet, speciellt den senaste veckan då mannen mått förhållandevis bra. Samtidigt så har jag insett att beslutet är hans och att vi inte kan trolla, en veckas bättre mående är just vad jag skrev: en veckas bättre mående.

Mannen är rädd för bakslag, de har varit många och hur gärna han än vill åka så känner han sig inte redo. Tror att detta är ett av de tuffaste beslut han varit tvungen att ta, han vill inte göra sonen besviken, inte mig heller och lider enormt över att vara tvungen att ställa in vår weekendtripp. Så planen just nu är att dela på oss.

Jag vill inte åka själv! Vill ha honom med men nu är det som det är och allt kommer att ordna sig. Emellanåt blir ingenting som vi tänkt oss. Shit happens och då är uppgiften att göra livet så bra det bara går och det är vår uppgift nu/idag.

2 minuters tystnad

Så har vi startat vår meditationsutmaning och kurs (mannen och jag). För egen del känner jag direkt vilket lugn som sänker sig över mig och kroppen ropar JA!

Mannen tyckte att det var för mycket yoga. I veckans video värms både kropp och andningsmuskulatur upp med mjukare asana, ett stretchande flöde för bland annat bröstkorg och rygg. Så JA lite yoga är det och det får han stå ut med.

Vad som trots allt är cool är att vi kommit i gång. 

Nu återstår att hålla elden vid liv, varje dag i tre månader. Tänker att jag mediterar med mannen idag också sen kommer det troligen att bli så att vi hittar olika tillfällen när det passar oss.

Vad gäller min egen plankutmaning så är det finalvecka och jag håller positionen i fyra minuter, kan meddela att nu är det ingen dans längre. Plankan känns och jag får arbeta. Har sex intensiva pass kvar och sen kan jag softa, ska bli sååå skönt. Är dock stolt över vad jag klarar!

Ha en skön dag! 

Ett oväntat telefonsamtal

Igår ringde en farbror till mig, en släkting som jag inte har pratat med på flera år men som jag tycker oerhört mycket om. Han hade hört om livet.nu och ville höra sig för hur vi mår.

Det blev ett långt samtal och jag känner mig varm om hjärtat och längtar efter att kunna ge min pappas bror en lång, varm och tacksam kram för att han lyfte på luren och ringde mig. Känns inte som om det skulle vara flera år sedan vi pratade ... och egentligen spelar det ingen roll. Blod är tjockare än vatten, i alla fall för mig.

Mina rötter betyder något. Min historia är viktig och mina syskon är min stora trygghet (för utom mannen som är nummer 1. Våra söner äger all vår kärlek men där tänker jag att det är vi som ska stå för tryggheten och inte tvärtom.)

Under det långa telefonsamtalet så fick jag en av de finaste komplimanger jag kunnat drömma om, min farbror jämförde mig med min pappa. En man som var en klippa ju mer stormen ven, som var orädd och handlingskraftig och som alltid såg ljuset i tunneln ... som aldrig gav upp.

Som liten var jag "pappas flicka", han var min idol. Så gick åren och jag insåg att även solen har fläckar. Mamma stod för så mycket fint och bra precis som pappa, hur olika de än var. Jag är glad över att fått ärva olika drag av dessa två fina människor. Vi syskon är stöpta i samma form, lika och olika men vi har den trygga värdegrund som våra föräldrar gav oss. Det gör att vi är tighta och att vi alltid finns för varandra.

Så tack till dig, käre farbror för att du bryr dig och för att du ringde, det betyder mer än du kan förstå! En sak vet jag och det är att vi kommer att prata mer och oftare än tidigare, vilket känns sååå bra!

Att vara skeptisk men ändå våga testa

Vi går från klarhet till klarhet (jag och mannen), kommer på lösningar och "prova på varianter" som han ALDRIG skulle ha testat för ett år sedan. Det här att vara tillräckligt desperat är emellanåt vad som behövs.

Min älskling klarar inte medicinering så bra i allafall inte sådan som påverkar hans hjärna. Verkar som kroppen trycker på den röda NO NO knappen direkt.

Då kopplar jag på "utanför boxen" tänket och föreslår helt biverkningsfria alternativ. 12 veckors meditationskurs (online), varje dag. En kurs som jag gick för några år sedan och som jag kan tänka mig gå igen om mannen hakar på.

Tror han okeyat förslaget?

Om så är fallet så kanske vi börjar på måndag? Hitta lugn, sätt att stressa av, andningstekniker att använda när livet går för fort och möjlighet att skärpa våra sinnen. En kropp i balans och harmoni.

Wow känsla just nu!

En bättre vecka

Arbetshelg ... det är både trist och helt okey. Jag som älskar att vara ledig skulle helst vilja ha sovmorgon, yoga och hänga med mannen men istället gör jag mindre av nyss nämnda önskemål och ägnar mer tid åt kunder och arbetskamrater på jobbet.

Igår stylade jag om, vilket jag verkligen gillar så då gick tiden fort. Så skulle nya imagebilder och planscher upp samtidigt som kunden alltid bör ha prioritet ett. Idag fortsätter arbetet i samma anda och i morgon har jag tagit ledigt så då kan jag chilla!

Lugnet dröjer kvar hemma även om vissa stresspåslag knackar på dörren. Inga kramper på hela denna vecka!!! Hoppas, hoppas att det fortsätter i samma hjulspår.

Vardagsstressen går att arbeta med så mycket lättare om kroppen slipper dräneras på energi på grund av kramp eller skakningar. Heja, heja!

Fredags bekännelse

Har något att erkänna, en syssla jag börjat med alldeles för tidigt och som jag faktiskt varken skäms för eller tänker sluta med.

Mannen kollar inte på TV längre, i allafall inte på kvällarna, dessutom lägger han sig tidigare än han gjorde innan sjukdomsperioden startade vilket innebär att jag har en del egentid.

För att varva ner och ha det lite mysigt så brukar jag bädda ner mig tillsammans med laptopen. Plugga i hörlurarna och starta Netflix. Min senaste grej är att kolla film innan jag släcker.

Skulle det vara något att bekänna? Nej inte Netflix men det jag börjat kolla på ...

Julfilmer i november! Lättsamma och romantiska draman eller komedier så jag slipper tänka, en del med kalkonvarning. Fatta hur mysigt det är! Släppa allt och bara vara.

Fast ... egentligen tycker jag att julfilmer enbart ska ses i december, för att skapa stämning och magi åt den högtid jag alltid älskat. Nu bryter jag mot mina egna regler och detta utan att vare sig blunda eller skämmas.

Ha en härlig fredag!