Igår ringde en farbror till mig, en släkting som jag inte har pratat med på flera år men som jag tycker oerhört mycket om. Han hade hört om livet.nu och ville höra sig för hur vi mår.
Det blev ett långt samtal och jag känner mig varm om hjärtat och längtar efter att kunna ge min pappas bror en lång, varm och tacksam kram för att han lyfte på luren och ringde mig. Känns inte som om det skulle vara flera år sedan vi pratade ... och egentligen spelar det ingen roll. Blod är tjockare än vatten, i alla fall för mig.
Mina rötter betyder något. Min historia är viktig och mina syskon är min stora trygghet (för utom mannen som är nummer 1. Våra söner äger all vår kärlek men där tänker jag att det är vi som ska stå för tryggheten och inte tvärtom.)
Under det långa telefonsamtalet så fick jag en av de finaste komplimanger jag kunnat drömma om, min farbror jämförde mig med min pappa. En man som var en klippa ju mer stormen ven, som var orädd och handlingskraftig och som alltid såg ljuset i tunneln ... som aldrig gav upp.
Som liten var jag "pappas flicka", han var min idol. Så gick åren och jag insåg att även solen har fläckar. Mamma stod för så mycket fint och bra precis som pappa, hur olika de än var. Jag är glad över att fått ärva olika drag av dessa två fina människor. Vi syskon är stöpta i samma form, lika och olika men vi har den trygga värdegrund som våra föräldrar gav oss. Det gör att vi är tighta och att vi alltid finns för varandra.
Så tack till dig, käre farbror för att du bryr dig och för att du ringde, det betyder mer än du kan förstå! En sak vet jag och det är att vi kommer att prata mer och oftare än tidigare, vilket känns sååå bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar