Under ytan

Fick ett mess igår ifrån en fotograf jag känner. Han hade uppmärksammat att en filmsnutt med mig simmandes under vattnet i en av vår stads badhusbassänger nått över 3000 visningar. Möjligt att du rycker på axlarna och tycker att DET är väl inget. Tja, för oss är/var det häftigt. Så jag väljer att uppmärksamma händelsen.

Detta hände för några år sedan. Mark Harris som den oerhört kreative fotografen heter driver Frozentime.se. Han undrade om jag ville leka?

Jag säger aldrig nej till lek! Denna gång fick jag dock utmana mig eftersom det fanns tydliga inslag av att hålla andan under vatten, något som jag tycker är läskigt. Vet inte varför? Som liten var jag mer under än över vattenytan, som en fisk. Vi lekte lekar där jag och kusinen var delfiner och syrran delfinskötare.

Det finns en rädsla för att jag inte ska få luft, den ligger djupt nedgrävd men poppar upp med jämna mellanrum så även denna gång på badhuset. För att avväpna mig själv la jag korten på bordet och berättade för Mark. Han förstod och gav mig smarta tips, hur jag skulle dyka ner på en utandning och försöka slappna av så mycket det gick.

Jag vann där och just då över mina demoner och filmen kunde tas. Vad som inte syns men som blev ännu en utmaning var den ena klänningen. Efter ett par armtag slingrade tyget sig runt mina armar, hämmade simtagen och låste mig. Vi löste detta genom att byta klänning och göra nya tagningar.

Tack #Mark Harris, @frozentime.se för att jag fått leka med dig mer än en gång och för att du tar grymt häftiga och coola bilder.

Här kommer länken till videon som du annars hittar på YouTube:

Varför blir det fel när jag försöker göra rätt?

Under en av de vackraste söndagarna på länge så fick jag en dipp, en känsla av okunskap och uppgivenhet. Vi skulle stänga poolen för vintern. Hur kan något som ger mig sån glädje på samma gång få mig sorgsen?

Om jag hade råd så skulle jag glatt avlöna någon att sköta om vår pool, hålla koll på vattenkemin, rengöra den och se till att pumpar, slangar och de tillbehör som behövs alltid finns, med andra ord ett proffs som kan.

Allvarligt talat så känner jag mig dum i huvudet. Försöker verkligen göra enligt instruktioner men i år verkar det som att det mesta skiter sig. Varför behöver det vara så svårt?

Förra året hade vi inga problem (eller om vi hade det så var vi lyckligt ovetande) och det tackar jag för, då handlade livet om överlevnad (för mannen). Då gjorde vi alla fel men hade turen på vår sida. I år när vi anstränger oss så stöter vi på hinder.

Normalt sätt så improviserar jag fram lösningar men i detta läge fattar jag att det är typ det sämsta jag kan göra, så jag följer anvisningarna. Punkt efter punkt.

Egentligen är detta mer mannens grej, han är bra på att läsa instruktioner och har tydlig struktur. Han skjuter inte från höften när det gäller denna typ av ansvar. Han läser på och gör rätt. Tyvärr för mig så är han enbart min support, då vi kommit överens om att poolen står på min todolista.

Hur svårt ska det behöva vara?

Efter vattenprovet i somras, som togs i samband med att sandfiltret fick ny o-ring så har allt varit uppförsbacke. För hög cyanursyra = töm 3/4 av poolen och beställ tankbil med nytt vatten. Check.
Idag har vi fortfarande för hög cyanursyra ... suck.

Vattenkemin har inte varit så bra som vi önskat, trots att jag lekt kemistudent och verkligen kollat vårt vatten. I fjol kollade jag aldrig ...

Nu ska jag ta ledigt från poolen. Den får vila och gå i ide. I vår väcker vi den igen, då är ett nytt år och nya förutsättningar.

Kallbad för händer

Jippi! Jag är mig själv. Hurra! Borta är förkylningsviruset och tillbaka är energin. Yes. Äntligen.

Firade det med långpromenad i regn och arbetspass i trädgården. Rensade bland annat dammen från alger med bara händer, vilket skulle kunna jämföras med ett kallt bad. Testar kroppen den tuffa vägen. Frågan är om det är smart!?!

Promenera i regnet var definitivt njutningsfullt. Färgerna var ännu intensivare än gårdagens trots att vädret var gråare, som om kamerafilter använts för att förstärka och fördjupa. Magiskt.

När jag växte upp älskade jag solregn, då släppte jag allt, satte jag mig på cykeln och lät mig bli både blöt och lycklig på samma gång. Oftast var det sommar så känslan av nedkylning infann sig aldrig. Min euforiska nördgrej: få cykla sjungandes i det solglittrande blöta. (Ingen aktivitet jag glatt skulle ge mig hän åt denna oktobermånad ... även om vädret överraskar med solregn)

Idag blir det mer trädgårdsarbete. Lövkrattning och vinterstängning av poolen. Höststäda och höstmys.

Önskar dig en fin söndag!

Självboost

Igår tog jag helt ledigt från allt arbete, för att ha en självboost dag. En dag att göra det jag och min kropp ville och behövde.

Började med en riktigt lång promenad, längs ån och genom skogen. Förundrades över den magiskt vackra naturen. Det är som att gå mitt i en sagobok. Och jag hade knappast blivit förvånad om ett troll, en älva eller ett talande djur visat sig.

Att få gå på stigen alldeles ensam är en gåva, jag fattar det, någonting som långtifrån alla människor kan eller har möjlighet att göra. Vi bor i ett av det renaste och tryggaste länderna på jorden. Kanske behöver vi påminna oss om det emellanåt? Vi har allemansrätt i Sverige, bara det är en lyx.

Sen gjorde jag något jag inte gjort på länge. Jag band en dörrkrans. Mannen har klippt häcken och hittade i den någon växt som delvis är taggig. Ingen aning om vad som smugit sig in? Bara att jag bad honom spara kvistarna till mig. Med arbetshandskar (något jag i stort sätt aldrig använder men igår var jag så illa tvungen) satte jag mig vid köksbordet och flätade ihop en höstkrans.

Min kreativitet har används till skrivande, videofilmer (till Youtube), logga, visitkort och sekvensering av nya yogaklasser, det som idag räknas som arbete för mig. Fritt skapande "bara för att" är energigivande och oerhört rofyllt. Visste inte men förstod att jag saknat just detta.

Nu ligger ytterligare två lediga dagar framför mig. Känns ljuvligt!

Detta gjorde min dag

Vissa morgnar är härligare än andra, så är det bara 😃
När jag kollade mejlen så hade jag fått ett svar med vändande post:

Hej Mia

Vad roligt det är att få mejl och berättelser av dig.

Jag ler hela jag 😃

Denna ser jättefin ut!

Jag skriver ut ett nytt avtal 😘

Varma hälsningar XXX

Alltså JA! Jippi!!! Mejlet gjorde verkligen min dag och jag kan med hela mitt hjärta säga att det hittills varit en lycka att samarbeta med detta förlag 🙏

Min magkänsla är god, framtiden ser ljus ut och oavsett vad som händer härnäst (för min del) så är detta en spännande resa. Jag hoppas att läseappen för barn blir en succé och att den kan locka fler in i fantasins värld. 

Bjuder på dagens sötchock

Den här veckan har annat hunnits med, sådant som jag skulle haft mindre tid för om kroppen varit 100 procent.

Skickade in en ny berättelse till Wondertales och fick som svar att de gärna vill ha den. Omarbetad, redigerad och klar skickade jag tillbaka den under gårdagen! Yes, på den känslan 😃 Är riktigt nöjd med mig själv.

Tänkte springa men när det öser ner utanför fönstret så försvinner lusten, tror inte heller att det är så nyttigt med tanke på förkylningen som ännu inte släppt greppet. En liten envis rackare håller sig kvar, krampaktigt och säger att den får fäste om jag skyndar för fort.

Bjussar på gårdagens Instagraminlägg (bild ovan och text här under):

Min man serverar mig denna bild. Vad kan jag göra annat än smälta!?
Vi är mellan katter. I över ett år har vi varit själva, inget strykande, jamande eller spinnande från fyrbent familjemedlem.
Däremot får vi besök av grannskapets katter. De kommer för att få lite uppmärksamhet, bli sedda och för att få leka med mannen. Dagliga besök. Tjejerna sitter typ på rad utanför sovrummets altandörr och väntar ...
Känns som det snart är dags? För nya pälsbollar?
De på bilden verkar sitta ihop som om de inte går att separera. Vill du ha en så får du tre!?
Så var då god: dagens sötchock!

Det lönar sig att vara snäll ... mot sig själv

Ja! Jag mår bra igen. Underbart 😀 En lång natts sömn och vila kan verkligen göra underverk. Borta var den protesterande halsen och tunga lite frusna kroppen. Jag vaknade som mig själv och min morgonklass genomfördes precis som vanligt.

Men ...

Istället för att följa schemat och ge mig iväg till Hera Hub så beslöt jag att återvända hem. Arbeta vid köksbordet. Skriva i lugn och ro. Helt ärligt så visste jag inte hur återställd kroppen var, kanske skulle den krokna efter någon timme?

Honung, ingefära och citron blev boostingredienser i mitt te och jag satte mig för att "skriva om" ännu en text till Wondertales läsapp.

När huset är tyst och tomt får jag mycket gjort. Timmarna rann iväg och plötsligt var det dags för lunch med mannen. Kroppen visade fortfarande inget tecken på bakslag. Jippi!

I förrgår kunde jag inte ens tänka mig att ställa mig på yogamattan och igår knackade rastlösheten på dörren. Undrade om jag ville ta en löptur eller i allafall en promenad? Påminde mig om att jag inte tränat mig svettig på flera dagar ... Det minsta jag kunde göra vore att utöva min egen yogapraktik.
Nix pix sa jag. Vilodag. Att undervisa två yogaklasser fick räcka som tisdagsaktiviteter.