Under en av de vackraste söndagarna på länge så fick jag en dipp, en känsla av okunskap och uppgivenhet. Vi skulle stänga poolen för vintern. Hur kan något som ger mig sån glädje på samma gång få mig sorgsen?
Om jag hade råd så skulle jag glatt avlöna någon att sköta om vår pool, hålla koll på vattenkemin, rengöra den och se till att pumpar, slangar och de tillbehör som behövs alltid finns, med andra ord ett proffs som kan.
Allvarligt talat så känner jag mig dum i huvudet. Försöker verkligen göra enligt instruktioner men i år verkar det som att det mesta skiter sig. Varför behöver det vara så svårt?
Förra året hade vi inga problem (eller om vi hade det så var vi lyckligt ovetande) och det tackar jag för, då handlade livet om överlevnad (för mannen). Då gjorde vi alla fel men hade turen på vår sida. I år när vi anstränger oss så stöter vi på hinder.
Normalt sätt så improviserar jag fram lösningar men i detta läge fattar jag att det är typ det sämsta jag kan göra, så jag följer anvisningarna. Punkt efter punkt.
Egentligen är detta mer mannens grej, han är bra på att läsa instruktioner och har tydlig struktur. Han skjuter inte från höften när det gäller denna typ av ansvar. Han läser på och gör rätt. Tyvärr för mig så är han enbart min support, då vi kommit överens om att poolen står på min todolista.
Hur svårt ska det behöva vara?
Efter vattenprovet i somras, som togs i samband med att sandfiltret fick ny o-ring så har allt varit uppförsbacke. För hög cyanursyra = töm 3/4 av poolen och beställ tankbil med nytt vatten. Check.
Idag har vi fortfarande för hög cyanursyra ... suck.
Vattenkemin har inte varit så bra som vi önskat, trots att jag lekt kemistudent och verkligen kollat vårt vatten. I fjol kollade jag aldrig ...
Nu ska jag ta ledigt från poolen. Den får vila och gå i ide. I vår väcker vi den igen, då är ett nytt år och nya förutsättningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar