Läge för magont eller glädjeskutt?!

Igår fick jag ett brev från Skatteverket. Känslan är sällan YES när den avsändaren landar i brevlådan. Mer en undran. Vad ger mig den äran att få post från dem?

Det jag kan vara säker på är att innehållet är "viktigt". Vet att det ska göras bokslut, att skatt ska betalas in och att momsrapport behöver göras ... inte just nu men snart.

Nyfiket öppnade jag kuvertet och funderade över ifall "magont" var något som eventuellt tänkte checka in? För glädjeskutt verkar inte riktigt vara Skatteverkets grej ... eller?

Helt allvarligt, jag fattar inte??? Vad betyder egentligen det här? Någon smart som kan översätta?

Först tänkte jag att det måste blivit fel. 0 kronor? Jag som har en större summa på mitt företagskonto som är märkt med skatt att betala. Ska inte dessa pengar föras över? Vad är det jag missar?

Har svårt att tro att jag är berättigad till glädjeskutt eller någon typ av större återbäring. Även om jag tycker att det alltid är viktigt att fira det som firas kan, så drar min magkänsla i handbromsen. Verkar dumt att fira någonting som jag inte förstår, något som kan vara totalt "fel".

Ja, ja. Jag ska ringa Skatteverket och reda ut mina frågetecken, förhoppningsvis redan idag.

Den rutinerade vardagen

Den här veckan känns det som om mitt arbete startar ordentligt, inte främst på grund av mig själv och min egen inställning. Så länge Lejonkungen var hemma unnade jag mig mer "familjetid". Nu är båda sönerna hemma hos sig, skolorna igång och på arbetsplatserna är de anställda tillbaka efter lång ledighet.

Så även jag, efter att under ett par veckor delvis jobbat hemifrån så var jag på plats igen på Hera Hub. En riktig boost för själen. Få träffa kollegor och hänga med dem. Kramas, lyssna in vad som hänt sen sist och prata arbete. Min dag blev både kreativ och effektiv. Lösa trådar samlades ihop och pusselbitar landande på sina tänkta platser.

Terminsstart innebär också att yogaklasser kickar igång, både "de öppna" och de i kursform. Härligt, härligt, tycker jag! Det är sååå kul att träffa alla trevliga yogisar, min energidepå fylls.

Nystart innebär dessutom planering för mig och mannen. Vi samåker till och från våra jobb de dagar vi kan. Igår innebar det att jag fick en skön morgonpromenad från den ena delen av city till den andra, för att senare bli hämtad. Andra dagar som idag tar jag bilen (alternativt bussen det som fungerar).

Önskar dig en härlig tisdag! 

Så släcktes alla lampor, av sig själva!?

Så skönt att känna igen kroppen! Och att vara sig själv igen.

Men lovat är lovat, även om jag ville träna och faktiskt sett fram emot det under flera dagar så ströks aktiviteten. En lång morgonpraktik på yogamattan var vad kroppen önskade.

(Tog en skogspromenad senare under eftermiddagen och insåg att hur stark jag än kände mig inledningsvis så räckte dagens 3,5 km runda utmärkt ... med andra ord tur att jag inte tränat).

På förmiddagen städades och tvättades det. Vi sorterade och bäddade rent. Lagom till det var dags att fundera över vad vi skulle laga till lunch så släcktes alla lampor ... av sig själva!

Eftersom vi just då inte gjorde något som belastade vårt elnät/våra säkringar så kollade mannen upp hur det såg ut i grannhusen. Mörkt = strömavbrott.

Vad gör du då om du börjar bli hungrig?

Åker iväg och äter. Vi tog bilen till IKEA och köpte korv, billigt och snabbt. Egentligen gillar jag inte denna variant av lunch, i mina ögon mest bukfyllnad. Men att vara kräsen när det krisar är mindre smart så i nödläge fungerar korv med bröd.

Vem var det nu som skulle träna, han eller jag?

Har stoppknappen intryckt hela helgen. Pausar. Gör väldigt lite. Vilar. Har fokus på att bara vara.

Min kropp har inte varit sig själv under slutet av denna vecka, som om jag utan att veta eller förstå haft ett virus på besök. Efter en långpromenad i fredags så ville kroppen inte riktigt tina upp. Trots en stor kopp te så frös jag. Testade att ta ett varmt bad vilket var precis vad jag behövde, för stunden.

Vad som hände därefter var att orken trippade ut genom dörren och någonting irriterade i halsen?!

När jag mår "dåligt" så försöker jag lyssna in kroppen. Jag bäddade ner mig för att kolla på en serie och motade halsontet med bafucin. Tillbringade hela fredagkvällen i sängen och vaknade igår morse utan halsont men med tungt huvud samt en seg kropp.

Oavsett vad som smugit sig in i mig så är det lika bra att vifta med den vita flaggan och hoppas på att om jag lyssnar inåt så helar sig kroppen snabbare?

För mig blev det därför en utmaning att åka till Arlanda. Mina ben ville inte länna huset och jag kände mig både stressig och trött. Lät bli att upplysa familjen om mitt mående och placerade mig i baksätet (mannen ville köra). Han var den som skulle träna, inte jag. Min uppgift var support och stöd. Hmn.

När Lejonkungen och mannen pratade i framsätet så kunde jag obemärkt fokusera på min andning.

Vår roadtrip till och från flygplatsen gick över förväntan. När vi vinkat av sonen så satte jag mig bakom ratten och mannen i passagerarsätet. Han något darrig och jag utan stresskänning.

Vilken vinst, ingen panikångest! Lite "skakig" men i min värld ingår den känslan när något ska övas. Så bra gjort av mannen!!! 1-0 till honom ... denna gång.

Mod

Idag flyger Lejonkungen tillbaka till London, till sina studier i psykologi och till den ovisshet som Brexit för med sig. Antagligen så kommer förändringarna att vara små detta år (det är i alla fall vad som beskrivs och sägs när sonen kontaktat universitetet). Men sen då?

Det gäller att ligga steget före, att försöka kolla upp eventuella stipendier och andra städer inom EU som har samma inriktning. En snårig djungel att ta sig in i.

Vi åker tillsammans till Arlanda. Mannen har beslutat att utmana den flygrädsla som drabbat honom efter utmattningen, detta betyder att vi får se hur han mår efteråt ... (Detta är vår plan i skrivande stund)

Det är MODIGT att våga. Att försöka fast du vet att konsekvensen kan bli en panikångestattack. Jag beundrar alla som försöker, som beslutar sig för att möta sina demoner, för jag tror att det är i dessa situationer vi växer.

Visserligen är jag medveten om att just detta försök kan förvärra mannens rädsla men jag hoppas på det bästa, att det kan vara första steget till återhämtning.

Pjäxdans gav huvudvärk

Igår dansade jag inte fram på lätta fötter, snarare var det tunga slalompjäxor som gav tyngd åt mina steg.

Emellanåt har vi alla dagar då uppförsbacken känns brantare än normalt. För min del berodde det bland annat på fakturan från mitt bokföringsprogram. En stor summa pengar skulle betalas och även om jag är fullt medveten om ett par dyrare poster (denna månad), vilka jag även budgeterat för, så blev jag typ överraskad?!

Där rök min januarilön ...

Min kropp hade ingen lust för fysisk yoga (praktiserade och undervisade flera klasser igår) så jag lät den vila. Istället skrev jag om en text så att mottagaren blev nöjd. Kanske inte heller så lattjo lajbans men vem har sagt att allt är eller bör vara roligt?!

Huvudvärken checkade dessutom in då jag grottade ner mig i skrivarbete. Tror att min kropp velat vara helt ledig. Sluppit tänka ekonomi och struktur. Samtidigt så vet jag att dessa dagar behövs. De bjuder på perspektiv. Skakar om och ger mig en ordentlig spark i baken. Jag har så lätt att tänka allt är möjligt och att problem kommer att lösa sig. 

Antagligen bör jag vara tacksam för tyngden och huvudvärken men när det är extra motigt och spränger som mest är det svårt. Ett steg i taget ...

Men allt det där var igår, idag är en ny dag!

Det är i mötet allt händer

Att arbeta med människor innebär att mötas eller åtminstone så borde det betyda just det. För mig är detta oftast spännande. Ingen vet vad andra bär på, vad de har i bagaget eller hur deras dag hittills varit.

Igår undervisade jag ett par klasser. Leende människor och positiv energi i salen. Efter lunchklassen då de flesta lämnat rummet kom en kvinna fram. Hon ville tacka.

Tacka för klassen som gett henne vad hon önskat. Sinnesro. Mer balans och en stunds harmoni. Att det var just jag som höll klassen spelade nog inte någon roll i sammanhanget. Det var troligtvis möjligheten att få landa på mattan och i sig själv som var välgörande.

Kvinnan berättade att hennes mamma hastigt och oväntat rycks bort, att hela hennes liv just nu är ogreppbart och fyllt av sorg. Under klassen hade hon kunnat släppa tankarna som virvlar i huvudet. För kvinnan gjorde detta stor skillnad och hon hoppades att hon inte spridit negativ energi runt sig.

Vi kramades och jag lyssnade. Om hon inte valt att berätta så hade jag aldrig vetat eftersom ingen av oss (i rummet) uppfattat hennes sorg.

Inga dåliga vibbar, ingen negativ energi.

Jag fick en present av henne när hon sa tack. Jag fick dessutom möjlighet att krama om henne och lyssna, det kändes både viktigt och fint. Jag är tacksam över detta.