Att arbeta med människor innebär att mötas eller åtminstone så borde det betyda just det. För mig är detta oftast spännande. Ingen vet vad andra bär på, vad de har i bagaget eller hur deras dag hittills varit.
Igår undervisade jag ett par klasser. Leende människor och positiv energi i salen. Efter lunchklassen då de flesta lämnat rummet kom en kvinna fram. Hon ville tacka.
Tacka för klassen som gett henne vad hon önskat. Sinnesro. Mer balans och en stunds harmoni. Att det var just jag som höll klassen spelade nog inte någon roll i sammanhanget. Det var troligtvis möjligheten att få landa på mattan och i sig själv som var välgörande.
Kvinnan berättade att hennes mamma hastigt och oväntat rycks bort, att hela hennes liv just nu är ogreppbart och fyllt av sorg. Under klassen hade hon kunnat släppa tankarna som virvlar i huvudet. För kvinnan gjorde detta stor skillnad och hon hoppades att hon inte spridit negativ energi runt sig.
Vi kramades och jag lyssnade. Om hon inte valt att berätta så hade jag aldrig vetat eftersom ingen av oss (i rummet) uppfattat hennes sorg.
Inga dåliga vibbar, ingen negativ energi.
Jag fick en present av henne när hon sa tack. Jag fick dessutom möjlighet att krama om henne och lyssna, det kändes både viktigt och fint. Jag är tacksam över detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar