Har stoppknappen intryckt hela helgen. Pausar. Gör väldigt lite. Vilar. Har fokus på att bara vara.
Min kropp har inte varit sig själv under slutet av denna vecka, som om jag utan att veta eller förstå haft ett virus på besök. Efter en långpromenad i fredags så ville kroppen inte riktigt tina upp. Trots en stor kopp te så frös jag. Testade att ta ett varmt bad vilket var precis vad jag behövde, för stunden.
Vad som hände därefter var att orken trippade ut genom dörren och någonting irriterade i halsen?!
När jag mår "dåligt" så försöker jag lyssna in kroppen. Jag bäddade ner mig för att kolla på en serie och motade halsontet med bafucin. Tillbringade hela fredagkvällen i sängen och vaknade igår morse utan halsont men med tungt huvud samt en seg kropp.
Oavsett vad som smugit sig in i mig så är det lika bra att vifta med den vita flaggan och hoppas på att om jag lyssnar inåt så helar sig kroppen snabbare?
För mig blev det därför en utmaning att åka till Arlanda. Mina ben ville inte länna huset och jag kände mig både stressig och trött. Lät bli att upplysa familjen om mitt mående och placerade mig i baksätet (mannen ville köra). Han var den som skulle träna, inte jag. Min uppgift var support och stöd. Hmn.
När Lejonkungen och mannen pratade i framsätet så kunde jag obemärkt fokusera på min andning.
Vår roadtrip till och från flygplatsen gick över förväntan. När vi vinkat av sonen så satte jag mig bakom ratten och mannen i passagerarsätet. Han något darrig och jag utan stresskänning.
Vilken vinst, ingen panikångest! Lite "skakig" men i min värld ingår den känslan när något ska övas. Så bra gjort av mannen!!! 1-0 till honom ... denna gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar