... lite trixigt men smart

Det är trångt nere i vår källare just nu. Mannen monterar bokhyllor samtidigt som soffan står kvar (den som ska bort) det finns med andra ord ingen plats för mig. Befinner mig på övervåningen med katterna, de undersöker kartongerna till bokhyllorna, försöker hitta in men beslutar sig istället för att kliva upp på vilket innebär att locket trycks in. Stanley ligger i nedförsbacke då halva sidan lutar 45°. Ser inte bekvämt ut ...

Fåtöljer är inköpta! Under vår research så fann vi de exemplar som motsvarade våra behov. De är nätta med hög rygg och sköna att sitta i, ett stort plus är den fotpall som ingår. När vi åkte till butiken så trodde vi inte att några fåtöljer skulle hänga med hem, på nätet stod det att leveranstiden är 6-7 veckor men om det var meningen och turen var med oss så kanske butiken hade två att sälja?

Svar nej, enbart visningsfåtöljer ...

"Men ...", sa säljaren, "om ni går längst in i butiken så står det några som tidigare varit demo exemplar och de är nedsatta"

Jag och mannen hittade fåtöljerna, vilka hade olika färg, två var dock gråaktiga och snarlika vilket passade oss. Inte mycket att fundera på. Däremot fanns en undran hur många rundor vi skulle behöva köra för att få hem alla delar? Tydligen erbjuds inte hemkörning mot betalning när du handlar billigare, det är först till kvarn som gäller.

På varuutlämningen arbetade en trevlig man, han visade hur vi kunde packa så att allt kom med, lite trixigt men smart. Nu står fåtöljer och fotpallar i Lejonkungens gamla rum och väntar på att få flytta ner men som jag skrev tidigare, hemma hos oss är det just nu "en ut - en in", för var sak har sin tid.

Med solglasögon på näsan

                                   

Här sitter jag med solbriller på inomhus och skriver blogg! Antagligen ser det inte klokt ut men solen skiner rakt in genom fönstret och bländar mig.

Är det över huvudtaget möjligt, kanske du frågar dig? Tja ... inget att rekommendera, lite mörkt bakom de mörka glasen när jag ska se vad jag skriver på tangentbordet men nöden har ingen lag. Borde kanske hämta en hatt istället? Jag har ju några stycken eller så kan jag låna en keps av mannen.

Ute är det underbart vårvinterväder and I love it! En långpromenad längs ån (då satt solbrillorna fint på näsan) och en stor kopp te efteråt så mår jag som en prinsessa.

Helgfriden brer ut sig. 

Våra fyrfota vänner har vaknat, de är hungriga och visar det genom att cirkla runt mig. Buffar på varandra och bugar i neråttittande hunden när de ser att jag tittar upp. Ingen hoppar upp på bordet eller stryker sig mot mina ben, mitt tangentbord får vara i fred men deras tysta vädjan har samma effekt på mig som tidigare katters mer "påträngande".

Så dyker mannen upp och pekar förvånat på mina solbrillor. Han undrar varför? "Solen bländar", svarar jag och ler: Han ser oförstående ut och skakar på huvudet. "Det går att dra ned rullgardinen", säger han. "Tänkte inte på det ... ", säger jag och flinar. Han är smart min man!

Hej svejs!

Händers magiska kraft

Det finns stunder och dagar som är värda att vårda och minnas. Kanske har du sånna varje dag? Kanske märker du dessa, kanske inte?

I onsdags när jag arbetade extra hade undertecknad en sådan stund. Det blev lugnt och plötsligt fanns tid att samtala. Min kollega undrade om jag kunde massera hens nacke och axlar, vilket jag gjorde. 

Under åren sedan mannens kropp loggade ut och efterlämnade hjärnstress så har undertecknad masserat rygg, nacke och axlar. Beröringen har mjukat upp muskler och avlägsnat spänningar. Ett sätt för mig att visa kärleksfull empati och för mannen att bara få ta emot.

Min kollega har liknande spänningar, alla stressrelaterade och kan jag erbjuda någon form av lindring eller ökat välmående så mår även jag bra. 

Sanningen är att det inte finns någon utbildning i botten, är totalt självlärd, för att jag är intresserad och vill lära mig. Suger åt mig information och provar. 

Så i onsdags fick jag höra att kollegan varit till naprapat och betalat mellan 700 och 800 kronor. Behandlingen hade varit lik min massage och alla tips och träningsförslag som undertecknad gett gav även naprapaten. "Jag är skyldig dig pengar", sa kollegan och skrattade, "Du är precis lika bra!"

Wow! Alltså ... så skönt det känns att veta att jag gjort "rätt", att min magkänsla och mina händer (som skjutit från höften och gått på känsla) kunnat lindra. 

Jag är en glad amatör, inget mer men just nu oerhört tacksam över att ha fått göra positiv skillnad.

Funderingar mitt under ett vinter OS

Vissa dagar är det svårt att få så mycket vettigt gjort, i alla fall mitt under ett vinter-OS, när Sverige har guld eller medaljchans ...

Främst handlar det om tider då egen planering står på schemat samtidigt som både radio och teve sänder spännande dueller, det är nästan så att jag längtar efter vardag ... eller gör jag verkligen det?

Älskar spänningen!

Tänker att jag delvis kan köra på rutin, improvisera eller skjuta från höften så länge jag har en bas att utgå ifrån. Känner mig trygg med den erfarenhet jag samlat, den får leda genom OS-yran. 

Möjligheten att planera annan tid på dygnet finns ju alltid ...

Hur fungerar arbete slash OS för dig? (Om du har möjlighet och vilja att hänga med)

Traumatiskt minne

                                              

Precis just nu minns jag en för mig jobbig dag när jag var mycket liten. Vi bodde fortfarande i lägenhet och eftersom eller kanske just för att jag var äldsta dottern hade jag fått massor av leksaker av alla möjliga vänner, släktingar och bekanta till mina föräldrar.

Med en pappa som älskade att överraska och som emellanåt inte brydde sig om ifall jag hade åldern inne så var jag redan som tvååring stolt ägare till allt ifrån Brio tåg till barbie och ett rött dockskåp.

Om ni minns hur jag lekte så kommer ni också ihåg hur jag vände leksakskorgen uppochned samt rensade vägghyllorna på mjukisdjur. Lilla Mia var ett yrväder och drog fram som en virvelvind. Jag lekte sönder mina leksaker, kanske för att jag fick många av dessa innan jag hade vett att leka varsamt.

Hur som helst, dagen ifråga satt jag med pappa på golvet. Han hade en eller två stora ICA papperskassar. Vi gick igenom alla mina grejer, det som var för trasigt skulle bort. Jag minns hur jag grät när pappa stoppade mina obrukbara skatter i påsarna.

Allt var dock inte sönder, vissa grejer rensades ut för att skänkas bort till något annat barn. Jag protesterade och grät en skvätt till under tiden som pappa trollade bort. Så höll vi på tills dess att pappa kände sig nöjd och mina tårar sinat. Det gick en timme och så var händelsen blott ett minne. Jag glömde den traumatiska stunden och lekte med de saker som fanns kvar.

Efter det har jag aldrig haft samma överflöd och idag tänker jag att det egentligen inte är så mycket som jag verkligen behöver (materiellt sett).

Hej svejs!

Vad vill jag förmedla och varför?

I slutet av denna vecka är det dags för öppet hus i den studio där jag undervisar aerial yoga. Just nu känner jag mig minst sagt ringrostig eftersom ingen som helst träning (för egen del) hunnits med eller (om det ska erkännas) prioriterats.

Terminstarten har skjutits fram ordentligt på grund av den pandemi och det smittiriskläge vi befunnit oss i men snart, efter sportlovet drar vi igång! Smygstartar som sagt med öppet hus hela denna vecka men för egen del så handlar allt om söndag. I år erbjuds aerial yoga basic, en flygande praktik som passar alla, vanlig yoga för nybörjare och aerial stretch/yin vilket är nytt på schemat.

En "öppet hus klass" bör innehålla smakprov från en helhet, liksom plocka russinen ur kakan och servera något som kan locka kunden. Just nu håller jag på och funderar över den nya klassen, den lugna där fokus hamnar på ökad rörlighet och andning. Vet inte riktigt hur jag ska lägga upp terminens planering men jag tänker att det kommer att ge sig.

De andra två klasskoncepten har jag byggt upp kursmaterial kring så där finns redan lämplig planering. Viktiga frågor när du undervisar är alltid: Vad vill jag förmedla? Vad vill jag lära eleven? Vilken känsla önskar jag att eleven får med sig från studion?

Så denna vecka läggs lite extra energi på presentationsklasserna på Uppsala danscenter, framför allt den nya aerial stretch/yin.

Smygstart

I lördags smygstartade jag och mannen vårt 30årsfirande. Längre än så har vi känt varandra men för ungefär tre decennium så förlovade vi oss. Champagne och jordgubbar till frukost i sängen innan vi flög till Paris för att hänga med några av våra bästa vänner vilka just då pluggade där.

Den kvällen som avrundades på en bar, där vi hamnade med våra händer under bordet (inte planerat). Tanken var att överraska men av någon anledning så fegade vi ur? Kanske visste vi inte hur vi skulle presentera vår nya status? Någon form av hjärnsläpp och själva fattade vi aldrig varför våra händer hamnade under bordet? Till slut kom uppmaningen: "händer på bordet!" från våra observanta kompisar och nyheten kunde delas.

Det var då, i år stannar vi hemma och gör ingen större grej av det hela. Egentligen är datumet den 15e februari vilket under alla år fått oss att fundera över ifall vi ska fira alla hjärtans dag eller vänta till dagen efter? I år smygstartade vi, kändes enklare att använda helgen då vi båda varit helt lediga.

För oss räcker det med extra god mat och bubblande dryck. Vi köpte hem vår favoritsushi från Saluhallen och sprättade en prosecco samt byggde pussel. En lugn och mysig lördagkväll. Så igår körde vi nästa goda hemlagade middag. Nu är det tid för njutning!