"Sa du mat?!"

                                         

Som du säkert vet har vi två katter, två motpoler vad gäller hunger och matintresse. Egentligen är de traditionellt som våra tidigare pälsklingar varit, Stanley (hanen) äter upp hela sin portion i ett nafs och undrar sedan om Audrey lämnat lite av sitt till honom medan vår lilla prinsessa äter mindre och helst skulle vilja lämna för att senare komma tillbaka och äta lite mer.

Fungerar inte! Hankatter liknar mer en hund och äter till maten tagit slut ...

Nåja, de har olika förhållningssätt till den näring vi serverar, vilket vi lärt oss förstå, som att vi kan få Stanley att springa om vi kastar torrfoderbitar typ apport, fungerar inte med Audrey. Hon undrar vad vi håller på med? Vill hon äta så äter hon och vill A leka så leker hon, inget mix.

Dilemmat vi dock lever i är morgon och kväll när de får sin blöta mat. A och S väcker mig på morgonen och springer upp till övervåningen för att få sin frukost. Stanley sätter sig lugnt ner vid sin plats och väntar tålmodigt på att jag ska ställa fatet framför tassarna på honom.

Så tar jag Audreys fat men då är hon plötsligt borta!? Vi leker kurragömma (eller kanske det bör benämnas "katt & råtta"?) när hon ser mig springer hon åt ett annat håll. Hon dribblar bollar och byter våning, det är som att hon först måste leka av sig innan hon har ro att äta?

Problemet är att när A är lugn så har S ätit upp ...

Fatet åker ofta in i kylskåpet och får smygas fram en stund senare, då när A förhoppningsvis är hungrig. Den katt och råtta lek som uppstår är inte alltid möjlig, framför allt inte om vi har annat att göra. Ett visst mått av frustration knackar på, varför måste A leka innan mat? 

Som tur är kan vi ha torrfoder framme vilket gör att det finns tilltugg om Audrey/S så önskar. 

Äntligen fredag!!!

Så skönt det ska bli med helg efter en intensiv vecka med många bollar i luften. Har visserligen denna dag kvar (som enbart känns rolig) innan undertecknad checkar ut och antagligen eller troligtvis kommer jag att somna sött i soffan (förhållandevis tidigt) efter en god middag med mannen (haha) 😜 ... för det är ju just fredag.

Igår ringde Lejonkungen. Ett samtal från London men mitt på dagen är ett utropstecken så undertecknad meddelade kollegan att jag nog måste svara. Sonen ringer ytterst sällan och tanken var att han behövde hjälp med något. (Visserligen är det mannen som fixar kors och tvärs men hur kunde jag veta om det var fara på taket eller inte???) 

Det visade sig att Lejonkungen hade en lucka i sitt schema och enbart ville prata, vilket oturligt nog inte fungerade för mig som hade fullt upp ...

När jag senare provade nå honom (efter arbetet) så gick signalerna fram men ingen svarade. Oturligt, för oss båda. 

Förstår inte hur mannen lyckas? Han pratar nästan dagligen med båda sönerna (inte jag) - på något sätt är de synkade tidsmässigt. Eller så underlättar det att mannen ofta arbetar hemifrån och har lättare att pausa så länge han inte sitter uppkopplad i möte?

Nåja, bara att prova om och om igen - förr eller senare kommer vi att höra varandras röster och det fick vi till slut. 

Kanske borde vi gjort tvärtom?

Två varv golvmålning i uteförrådet har jag hunnit med mellan arbete på campus och yogaklasser, om jag får säga det själv så blir det både fräscht och snyggt.

Planen har varit att låta väggar och tak vara omålade men när atmosfären i det lilla huset förändras så tänker vi om. Kanske arbetar vi baklänges? Kanske borde vi gjort tvärtom, börjat med väggar och tak men det är fullt möjligt att täcka golvet och måla (vitt) stående så ingen fara är egentligen skedd.

Vad gäller grävlingen så finns det i skrivande stund inget nytt hål, i vår värld betyder det att ställningen är oavgjord. Nya hål kan dyka upp ... så vi ligger lågt och inspekterar området runt vår altan dagligen. Varje gång rabatten är fin och blåbärsplantorna står upp så säger vi tack.

Herr eller fru grävling har kanske tagit time out för att smida nya planer? Vad vet vi?

"Vad roligt att DU hade kul!", sa familjen med viss ironi

Idag drömmer jag mig bort och minns en familjeresa till Aruba för åtta år sedan. En paradis ö som jag skulle kunna återvända till igen. 

Under mellanlandningen på Schiphol (Amsterdam) startar alla upp sina iPhones. Jag loggar också in på min mobil eller det gör jag inte för plötsligt har jag blivit osäker på min pinkod. Jag knappar in siffrorna en gång, två gånger och sen precis när jag ska slå dessa den tredje gången så stoppar mannen mig. "Är du säker på att du slår rätt kod? Vänta lite och tänk"  Jag är totalt blank, nollställd.

Gör jag som han säger? Nej. Slår siffrorna igen och får ännu ett felmeddelande följt av en uppmaning: slå pukkod. Va!?? Om jag inte minns pinkoden hur ska jag då kunna min pukkod? Problemet är att jag dessutom fått minnesförlust och inte ens kommer ihåg min googleadress.  Min gullige man gör upprepade försök att hitta lösningar men telefonen är låst. Död skull vi också kunna säga. Resultat: ingen mobil på fjorton dagar.

Resten av resan flöt smärtfritt. När vi klev av planet på Arubas lilla flygplats möttes vi av den harmoniska atmosfär som kännetecknar ön. Calypsomusik, leende människor och registreringsskyltar med texten A happy island.

Vi hade bokat lägenhet på Amsterdam Manor och 50 meter från lägenhetsdörren bredde det turkosa havet ut sig. En vit korallsandstrand att löpa barfota i tidigt på morgonen och varma vågor att kasta sig ut i under dagen.  Som pricken över i:et växte ett klätterträd mitt i sanden.

Vind, sol, vågor och regnstänk, det sista visade sig vara regnskurar (kändes mer som om grannen oavsiktligt råkat rikta vattenslangen åt fel håll i 30 sekunder ).
På Aruba är vädret stabilt, lika hela året, ca 30 grader i luften och lika varmt i vattnet. Ljuvligt!!!

Våra grabbar hade hemifrån bokat in fallskärmshoppning på sitt schema.
Den drömmen blev en succé, vilken förevigades både med film och fotografier.
Trots det ville lillebror mer. Han är av den rastlösa typen (i värme och sol) precis som sin far.

"Mamma, dyk med mig!"
"Nä...fråga brorsan."
"Han vill inte gå introduktionskurs igen, han har redan gjort det. Kom igen nu!"

Sonen tjatade och tjatade och jag försökte säga nej. Var inte alls sugen, trots att jag älskar vatten så lockar inte dykning som det borde. Jag tror mig ha problem med att hålla andan, litar dessutom inte på apparater och får lätt panikkänsla.

Men vad gör man inte för sina barn?

Jag upptäckte att en instruktör bjöd in till en "prova på dykartuber" stund i hotellets pool och frågade glatt familjen om vi skulle joina? De stirrade på mig som om jag inte var riktigt klok och kom ifrån en annan planet.
"Nä, nä...gå dit och lek med de andra barnen själv du" fick jag till svar.
"Men, det är ju ett bra tillfälle att prova andas i tub."
Ingen ville hänga på. Alla blev plötsligt väldigt upptagna så jag bokade in mig själv.

Sagt och gjort, jag promenerade nyfiket iväg till poolen och väntade och väntade. Vid bassängkanten står två tuber men ingen instruktör så långt ögat kunde se.
Familjen kom och gick i omgångar för att se exakt hur pinsam jag kunde tänkas vara?

När jag till slut var på väg att kasta in handduken så såg jag en man resa sig helt nära mig. Med ett papper i handen börjar han gå bort ifrån bassängen. Det är han! tänkte jag. Reste mig snabbt och sprang efter för att stoppa honom. Instruktören återvände och jag fick kränga på mig en tubväst som var alldeles för stor.

Inför övriga poolgästers beskådan samt de uppe i baren fick jag en privatlektion. Basic, basic. Dykinstruktören stod vid poolkanten (han var aldrig i vattnet), gav instruktioner och jag fick godkänt.

Stolt som ett litet barn skuttade jag hem till vår lägenhet och sa till yngste sonen: "Vi kör!" "Yes!" fick jag till svar. Familjen klappade mig på axeln och flinade: "Vad roligt att du hade kul!"

Underläge - fortfarande 0-1

Så hur går det med vår oinbjudne gäst, grävlingen?

Så där ...

Den lämnar nya spår av hål med bajs på nästan exakt samma ställe MEN efter ett antal tips så har jag och mannen börjat testa oss fram. Igår kasserade jag ett gammalt  påslakan och rev i remsor. Mannen stod för en flaska after shave av märket Hugo Boss. Han sprejade tyget och jag knöt upp remsorna runt blåbärsplantorna som står framför en öppning in under altanen. Våra händer stank "parfym", det spelade ingen roll hur mycket vi tvättade händerna. Perfekt, tänkte vi och lämnade trädgården. 

Igår regnade det ... 1-0 till grävlingen som har vädrets makter på sin sida.

Vi får börja om och göra om allt på nytt. Den oinbjudne gästen bör för sin egen säkerhet flytta tillbaka till skogen för även om vi är snälla och rätt harmlösa så finns det andra människor, de som inte tvekar en sekund att ringa jägare.

Tips nummer två som vi fått är att skvätta vårt eget urin i samma område som grävlingen lämnar sina spår. Märka revir. Har ännu inte testat men kommer att prova detta under dagen. (Har kissat i liten hink så nu ska det spridas människolukt).

Hoppet just nu är uppehåll så att after shaven kan få göra sitt, sprida sin doft över trädgården och förhoppningsvis irritera grävlingen tillräckligt mycket så den självmant letar nytt  boende.

... det vore smart

Funderar på ifall vi ska kavla upp ärmarna och börja baka bröd? Nu när allt blir dyrare för varje dag så kanske det är läge att avsätta tid för just detta?

Tanken är god men kommer den att bli av?

Frågor som snurrar i huvudet ... Mannen googlar recept och jag läser igenom de förslag som skickas till mig digitalt. Vi vet att hembakat bröd ofta blir mer kompakt och jag som helst äter grövre varianter inser att de kräver mer tid.

Hmn ...

Men det vore smart och gott, för vad slår smaken av nygräddat, färskt? Inte mycket och nu för tiden finns både frys och mikro så det är enkelt att tina och brödet blir aldrig torrt eller mögligt.

Vi låter tanken mogna. Kanske testar vi att baka, kanske inte? Men ... som sagt det vore smart.

 

Full fart

Igår var en dag när mycket hände, från att ha storstädat hela undervåningen (efter morgonpromenad) till att gå in till stan efter lunch och möta upp en vän. Kolla peformance i Domkyrkan, sen egentid i Saluhallen med allt det "prat" vi inte hunnit med sedan vi sågs sist. Vidare på bokrelease där möten med gamla och nya bekantskaper skedde i minglet efter eventet.

Konstutställning ...

När det till sist blev dags för mig att röra mig mot bussen (orkade inte gå mer) så ösregnade det. Jag hade inget paraply och inte heller några regnkläder. Min vän som är världens snällaste plockade upp sin poncho och försökte klämma in även mig under den, vilket gick så där.

Vad hon däremot valde var att eskortera mig till resecentrum för att vänta in min buss istället för att leta upp sin egen cykel som parkerats i en annan del av staden, det var som om vi tog till vara på varje minut som erbjöds.

Väl hemma kunde jag och mannen studera bilar och intressenter som gled in och ut ur vår tidigare grannes hem. Husvisning. Undrar om någon av dessa blir våra nya grannar?

Idag blir det eventuellt en lugnare dag. Önskar dig en skön söndag!