"Vad roligt att DU hade kul!", sa familjen med viss ironi

Idag drömmer jag mig bort och minns en familjeresa till Aruba för åtta år sedan. En paradis ö som jag skulle kunna återvända till igen. 

Under mellanlandningen på Schiphol (Amsterdam) startar alla upp sina iPhones. Jag loggar också in på min mobil eller det gör jag inte för plötsligt har jag blivit osäker på min pinkod. Jag knappar in siffrorna en gång, två gånger och sen precis när jag ska slå dessa den tredje gången så stoppar mannen mig. "Är du säker på att du slår rätt kod? Vänta lite och tänk"  Jag är totalt blank, nollställd.

Gör jag som han säger? Nej. Slår siffrorna igen och får ännu ett felmeddelande följt av en uppmaning: slå pukkod. Va!?? Om jag inte minns pinkoden hur ska jag då kunna min pukkod? Problemet är att jag dessutom fått minnesförlust och inte ens kommer ihåg min googleadress.  Min gullige man gör upprepade försök att hitta lösningar men telefonen är låst. Död skull vi också kunna säga. Resultat: ingen mobil på fjorton dagar.

Resten av resan flöt smärtfritt. När vi klev av planet på Arubas lilla flygplats möttes vi av den harmoniska atmosfär som kännetecknar ön. Calypsomusik, leende människor och registreringsskyltar med texten A happy island.

Vi hade bokat lägenhet på Amsterdam Manor och 50 meter från lägenhetsdörren bredde det turkosa havet ut sig. En vit korallsandstrand att löpa barfota i tidigt på morgonen och varma vågor att kasta sig ut i under dagen.  Som pricken över i:et växte ett klätterträd mitt i sanden.

Vind, sol, vågor och regnstänk, det sista visade sig vara regnskurar (kändes mer som om grannen oavsiktligt råkat rikta vattenslangen åt fel håll i 30 sekunder ).
På Aruba är vädret stabilt, lika hela året, ca 30 grader i luften och lika varmt i vattnet. Ljuvligt!!!

Våra grabbar hade hemifrån bokat in fallskärmshoppning på sitt schema.
Den drömmen blev en succé, vilken förevigades både med film och fotografier.
Trots det ville lillebror mer. Han är av den rastlösa typen (i värme och sol) precis som sin far.

"Mamma, dyk med mig!"
"Nä...fråga brorsan."
"Han vill inte gå introduktionskurs igen, han har redan gjort det. Kom igen nu!"

Sonen tjatade och tjatade och jag försökte säga nej. Var inte alls sugen, trots att jag älskar vatten så lockar inte dykning som det borde. Jag tror mig ha problem med att hålla andan, litar dessutom inte på apparater och får lätt panikkänsla.

Men vad gör man inte för sina barn?

Jag upptäckte att en instruktör bjöd in till en "prova på dykartuber" stund i hotellets pool och frågade glatt familjen om vi skulle joina? De stirrade på mig som om jag inte var riktigt klok och kom ifrån en annan planet.
"Nä, nä...gå dit och lek med de andra barnen själv du" fick jag till svar.
"Men, det är ju ett bra tillfälle att prova andas i tub."
Ingen ville hänga på. Alla blev plötsligt väldigt upptagna så jag bokade in mig själv.

Sagt och gjort, jag promenerade nyfiket iväg till poolen och väntade och väntade. Vid bassängkanten står två tuber men ingen instruktör så långt ögat kunde se.
Familjen kom och gick i omgångar för att se exakt hur pinsam jag kunde tänkas vara?

När jag till slut var på väg att kasta in handduken så såg jag en man resa sig helt nära mig. Med ett papper i handen börjar han gå bort ifrån bassängen. Det är han! tänkte jag. Reste mig snabbt och sprang efter för att stoppa honom. Instruktören återvände och jag fick kränga på mig en tubväst som var alldeles för stor.

Inför övriga poolgästers beskådan samt de uppe i baren fick jag en privatlektion. Basic, basic. Dykinstruktören stod vid poolkanten (han var aldrig i vattnet), gav instruktioner och jag fick godkänt.

Stolt som ett litet barn skuttade jag hem till vår lägenhet och sa till yngste sonen: "Vi kör!" "Yes!" fick jag till svar. Familjen klappade mig på axeln och flinade: "Vad roligt att du hade kul!"