När det som inte får hända - händer

Trött i ögat och i tanken, så kände jag mig igår eftermiddag och svaret på anledningen var för mig rätt uppenbar.

I värsta snöovädret hade jag kört kors och tvärs genom stan för att hålla yogaklasser (detta kvällen före), allt gick bra. Undertecknad hade full koll på väglaget och övrig trafik, det var först senare när bilen skulle svänga in på vår infart som det som inte får hända - hände.

Ena framhjulet gled sidledes och med det bilen vilket innebar att jag kom för nära brevlådan och stolpen till staketet. Ett illavarslande ljud (väldigt svagt men tydligt) nådde mina öron och en känsla av obehag la sig tillrätta i min mage.

Vad hade jag gjort???

Klev ur bilen och synade den. Mörkret gjorde det svårt att se tydligt. Var fanns risporna? Eller bucklor? För något måste ha skett ... ljud kommer inte utan anledning.

Gick till vår fristående brevlåda, den hade fått sig en rejäl kyss, var både intryckt och flyttad ur läge. Åh nej! Magontet eskalerade och det värsta var att jag inte ville väcka mannen då han sov. Visste att jag behövde berätta men att det fick vänta till morgonen, annars skulle hans nattsömn bli minimal ... Suck.

Så jag meddelade vid frukosten och hamnade inom några sekunder på minuslistan. Helt ärligt så är det inte första gången ... 

Men som det är här i livet så får jag städa upp efter mig själv. Skadorna på bilen verkar i skrivande stund väldigt ytliga. Om jag har riktigt tur så kanske de går att polera bort? Eller inte. Värre är det med brevlådan men som mannen sa; bättre den än järnstolpen. Hade jag gnidigt bilen mot den sistnämnda så hade skadorna på bilen varit desto större (medan stolpen klarat sig).

Winter is coming

Första snön och det blev vinter! Som tidigare norrländska så njuter jag och tanken att det snart är första advent gör inte saken sämre. 

Gårdagen till ära gjordes den första snöängeln, kommer aldrig att bli för gammal för sånna ... eller för lyktor, snögubbar och annat som går att skapa i kramig mjuk snö.

Sopa bron, borsta bort allt vitt ifrån bilen och skotta är annat som hör till och som nu känns helt okey men som kan upplevas störande om flingorna faller och faller.

Naturen har förvandlats till Narnia och som jag skrev ovan så är det helt okey.

Den långa tassen

Vår Stanley är den snällaste som finns, framför allt gentemot sin kompis och vapendragare Audrey. Han backar ofta och låter henne få sin vilja igenom och verkar inte lida av sitt val. Ungefär som en förälder som avstår sin del till förmån för barnet.

Det finns dock tillfällen där S inte viker ner sig. Mat (och kel men denna blogg handlar om sånt som går att stoppa i munnen). Här är rollerna ombytta och lilla damen delar med sig om kompisen så önskar. Eftersom hon gör av med mer energi än S så händer det att vi sätter oss mellan katterna. Stanley äter på sitt fat i köket och Audrey vill ha sin portion serverad under matbordet. 

Som du säkert räknat ut så är vår hane snabbare. Han är väl medveten om de regler som finns och väntar stilla vid sitt fat. Om det tar för lång tid eller om han inte blivit mätt så smyger han tyst och stilla iväg, bort mot As tallrik.

Ifall vi inte är på plats så sätter han sig bredvid och Audrey delar frikostigt med sig eller så går hon sin väg, vilket innebär att fatet är rensat och tomt när hon kommer tillbaka.

Men vi vet så därför håller vi koll. Jag brukar sätta mig ner och smeka honom över ryggen när han är klar. Pratar med S och låter honom gå när A tycker att hon är klar, då får han dammsuga fatet.

Så finns det gånger när vi bjuder på något som är extra gott, vid de tillfällena blir det svårare för S (att följa våra regler). Ljudlöst och obemärkt närmar han sig, håller lite distans och när vi släpper fokus så sträcker han långsamt ut sin tass. Allt går i slow motion och tassen blir lååång, plockar åt sig en matbit och drar den (lika obemärkt) tillbaka mot sin mun.

Den långa tassen, så snyggt gjort och skulle du inte veta så blir du grundlurad för Stanley håller distans, exakt det avstånd som tryggar dig och gör att du sänker garden.

Återbruk - second use

Efter sommaren skickade jag och mannen iväg utrensade kläder till ett företag som säljer "begagnat" eller om du så vill second use. Det var (märkes)plagg som vi redan tidigare rensat bort och funderat på att skänka. Kläderna var schyssta och vissa är knappt använda så att slänga har aldrig varit ett alternativ.

Många jag känner är själva bra på att lägga ut varor på nätet eller så står de på loppis - det är inte vi. Jag har försökt men det bär emot samt tar oerhört lång tid både innan och efter, plus att undertecknad kommer hem med större delen av varorna. Som personer så ger vi hellre än säljer.

Denna gång var dealen lockande. Vi skickade in allt och sen lovade nätföretaget att fixa resten. Veckorna har gått och emellanåt har vi funderat vad som hänt ... eller inte händer? Så i fredags fick mannen meddelande. Våra kläder var nu uppackade, kontrollerade och redo att hamna på hemsidan för försäljning. Spännande! Mina kläder kom först med bild, pris och märke och mannen som står som säljare fick klicka på att vi accepterar det satta priset. 

Jag undrade hur mycket företaget drar vid försäljning och det visar sig att de tar 60% vilket är rätt mycket, inte nog med det de tar dessutom ut en annonsavgift för varje plagg så den eventuella vinst blir marginell men som mannen säger: även om summan blir lägre så blir den högre än om kläderna hängt kvar i garderoben, slängts eller hamnat i en container för återbruk.

Vad vi ska göra för pengarna? Säg det?

Som att glida på ett bananskal rakt in i mål

Ibland går det undan och det gjorde det igår.

En resa som länge funderats över och som jag vetat att undertecknad borde ta tag i, åtminstone försöka få biljett till är i skrivande stund betald och klar. Yes!

Har sluppit både scrollande och strul, istället blev allt enkelt som att glida på ett bananskal rakt in i mål.

Om enbart någon vecka ska jag äntligen få återse mina systrar samt deras familjer. Härligt! Som pricken över i kommer även kusiner att resa upp (samma helg), vilket förgyller tillvaron.  

Startar därför nedräkningen. Tiden kommer att gå fort och jag är sjukt stolt över att det gick undan och att biljetten är min.

Dubbla budskap

Som planerat åkte jag in till banken (utan att ha bokat möte). Fick sitta ner en stund och rulla tummarna innan någon hade tid med mig. Förklarade ärendet och lånade ut mitt körkort. Bankmannen gick iväg till sitt skrivbord och bad mig sitta kvar?

Även om han satt tre meter bort så kändes detta konstigt, klart opersonligt och omständigt.

Efter att ha frågat om Lejonkungens konto så fick han rätt sons personnummer var på det på nytt knappades på tangentbordet. Så kom svaret:

"Det här kan han göra själv, det är enbart ett knapptryck"

"Men ... hans bankkontakt har sagt att jag behöver skriva över?"

"Jag dubbelkollar med försäkringsbolaget. Du kan sitta ner där borta och vänta"

Återigen blev jag avvisad. Messade sonen och skrev vad banken svarat mig. Fick därefter återvända till skrivbordet och veta att Astronautens bankkvinna haft rätt (suck, det visste vi ju redan). Både jag och mannen måste skriva under, detta på grund av att vi (i begynnelsen) prickat för att båda förmyndare måste godkänna "barnets" önskan om uttag. 

Men när barnen är 28 respektive 26??? De är vuxna och alla andra konton blev deras personliga när de fyllde 18. Snacka om djungeltrassel!

Jag fick papper utskrivna med markering för var vi föräldrar skulle signera. Fick veta att vi behöver skicka originalet till sonen (med post). Astronauten får sen (efter att själv skrivit under på rätt rad) gå till sin bank med papperet och så får hans bank skicka en elektronisk kopia till försäkringsbolaget ...

Ingen uppdaterad teknik här inte.

Nu har dock vi gjort vår plikt och kuvertet är på väg söderut. Sonen är informerad och vi kan bocka av just denna punkt på min/vår "att göra lista". Skönt.

Detta stod inte på min "att göra lista"

Att få en helt ledig dag mitt i en vecka som är både härligt och välkommet. En dag att göra det jag har lust med. Eller?

Måste till banken ...

Stod inte på min "att göra lista" men är ett nödvändigt ont. Tydligen så kan inte den vuxna sonen komma åt ett fondsparkonto som jag startade när han var mycket liten (lillebror har ett likadant)? Trodde att alla deras konton automatiskt fördes över när de blev myndiga men där hade jag fel.

Astronauten har nyligen upptäckt detta då han önskade omplacera pengarna och fick veta att han inte får lov att röra dessa trots att de står i hans namn?

Så fel jag hade ...

Nu måste undertecknad göra avslut och rätta till "problemet". Blir därför en tur till banken så snart de öppnar så att sonen får tillgång till sitt konto och jag bocka av uppgiften en gång för alla. Lika bra att skriva över Lejonkungens fondsparkonto på samma gång (när jag ändå tar mig tid att åka dit).