"Stå ut, den kommer att bli bra!"

I somras började jag läsa en bok som Lejonkungen rekommenderade. En bok av samma författare som skrev Handmaids tale. På bordet mellan våra läsfåtöljer har Oryx and Crake legat i månader (för det är så boken heter på engelska). Någon gång emellanåt har undertecknad plöjt ett kapitel ... (helt allvarligt så har andra böcker fått mer uppmärksamhet).

Lejonkungens exemplar är på originalspråket, på engelska (precis som Handmaids tale) men eftersom även detta är en framtidsversion som levererar varianter av bland annat djur som inte finns i vår värld så blir boken mastigare att ta sig igenom (med andra ord ingen lättläst engelska), dessutom behöver Margret Atwood 75% av sidorna för att bygga upp storyn i ett långsamt tempo.

Segt ...

Lejonkungen varnade mig för detta men sa också att om jag bara tog mig igenom så skulle jag belönas och JA som vanligt har sonen rätt. Kan knappt sluta läsa, boken är sååå bra!

Har förstått att detta är början på en triologi. Har lust att läsa resten också men helt ärligt så gör jag det gärna på mitt modersmål, på svenska.

"Rör INTE vårt träd!"

Operation städa bort julen är nästan avklarad. Alla tomtar, pynt, tavlor, dukar, filtar, girlanger och annat som hör vår jul till är nerplockade och ligger i kartonger, lådor alternativt skåp. Vad som är kvar är en avklädd gran (i sin fot), adventsstjärnorna i fönstren och ljusslingor på bro- samt altanräcket.

Känns bra.

I skrivande stund är det oklart hur länge den nakna granen ska få behålla sin hedersplats? I vårt hem bor trädkramare som älskar doften och skyddet grenarna ger. Att få busa under granen eller enbart ligga där och chilla är "bäst".

Audrey och framför allt Stanley är inte med på att vårt träd ska flytta. De röstar för mer natur inomhus, helst flera granar på olika ställen och om det inte går så vill de behålla den vi har.

Så granen får stå kvar ... några dagar till.

... skulle fastna i PK-censuren direkt!

                               

I vår bokhylla står en av mormors presentböcker, den är en skatt för eftervärlden.
Boken är publicerad tidigt 30-tal och skulle fastna i PK-censuren om den granskades idag.
Trots det är det med ett leende på läpparna jag läser kapitlen.

En bok för svenska husmödrar i de övre samhällsklasserna för här snackar vi knappast arbetarklass. "100 bjudningar, matsedlar och recept för få och många gäster". En studie i vett och etikett. Allt du inte vet kan du läsa om här.

Du hittar kapitel som:

• Middag utan hembiträde
• Tretår
• Weekend på egendom
• Första middagen för svärföräldrarna
• Sportlunch
• Dammiddag för åtta
• Ungkarlsmiddag 
• Kräftsupé med charader
• Middag a´95 öre
• Den självförsörjande bjuder på middag
• Kavajskutt
• Brasafton
• Oss flickor emellan

Idag koncentrerar jag mig på Kapitel 80:  

Ateljéskiva

I konstnärskretsar ger man ofta en ateljéskiva.

Främsta tillgången är då ateljén,

det behövs faktiskt inte mycket mera -

folk tycker nu en gång om att gå bort i ateljéer,

och de tar det gärna som det är.

Våtvaror: O.P. eller Överste, vichyvatten och vermouth

Mat: Hyr hem en "korvgubbe" för en kväll

och låt honom sköta förplädningen

(gästerna bör givetvis inte betala sina korvar själva!)

Sittplatser beredes genom kuddar,

var och en av gästerna tar med sin egen.

Man får naturligtvis bjuda med urskillning,

när man bjuder på en sådan skiva -

alltför konventionellt betonade människor böra naturligtvis ej komma i åtanke -

de skulle enbart tycka det vara underligt 

och känna sig illa till mods.

När andan faller på, jag är ledig och finner inspiration kan det hända att jag leker "hemmafru", det är de tillfällen då jag bakar och/eller tillagar något tidskrävande från grunden med bra råvaror, emellanåt en ganska trevlig lek. Men ... här är det är viktigt att vara måttlig så att omgivningens förväntningar inte blir för stora. Haha

Önskar dig en härlig fredag!

När vi gör saker ihop, har vi då samma syfte och må

                               

Det är spännande med samarbeten. Märker att det finns tillfällen när de som ska göra något ihop tror att de har samma syfte och samma mål men att verkligheten ser helt annorlunda ut.

I förrgår under min långpromenad i skogen så mötte jag en hund. Inte alls ovanligt i området vi bor men denna var inte kopplad (?) och hur jag än tittade så såg jag varken matte eller husse. Konstigt.

Hunden nosade på stigen och verkade helt inne i sitt utforskande, ungefär som ett litet barn som plötsligt ser någonting intressant och bara måste stanna upp.

När jag närmade mig hunden så kunde jag se någon långt, långt fram. En husse i löparkläder. Min gissning var att de sprungit tillsammans och att mannen inte märkt att hans kompis stannat upp för att precis som Ferdinand lukta.

Husse signalerade, hunden observerade och började sakta lunka framåt. Ingen brådska. Makligt tempo. Mannen väntade in och när hunden kommit ikapp så satte husse fart igen, det var bara det att det gjorde inte hunden. Den fick upp ett nytt spår och stannade återigen för att nosa. Lukta. Utforska.

Jag strosade bakom detta par och kunde inte annat än småle. Tänkte på när jag arbetade på fritids och skulle promenera med ettorna till skolan eller de gånger jag och kidsen varit på "promenader".

Hunden och hans husse hade (för mig) olika mål med sin vistelse i skogen. Inte alls samma syfte. Husse hade planerat en löptur. Hunden ville gå på upptäcksfärd.

Fanns ingen irritation hos hussen, han gav till slut upp. Insåg att det var lönlöst och lät hunden bestämma takten. Utan överdrift kan jag säga att mitt promenadtempo var betydligt högre än deras löparfart.

Lite tröttsamt är det ...

Det här att börja arbeta igen efter 10 dagars ledighet är inte alltid lätt. Klockan ringer i ottan och det tar emot att stiga upp och när du många timmar senare kommer hem så är du trött. Känns det igen!? Omställning samt omprogrammering behövs precis som det gjordes när kidsen var små och något lov var över. Finns inga genvägar, allt handlar om att ändra vanor och plocka upp gamla alternativt nya rutiner.

Men lite tröttsamt är det ... precis som den tentamen jag arbetade på igår. Allt flöt på bra förutom en sak, den lärare som skulle finnas till hands (ifall någon student behövde ringa) gick inte att nå? Vid upprepade tillfällen bad studenter att få ringa denne lärare för att få en bättre uppfattning av hur/vad som förväntades. Tentamensfrågorna var omfattande, svårtolkade och luddiga.

Under en pågående tenta tar en värd med studenten ut, slår numret och lämnar därefter över luren till den person som behöver prata. Normalt sett fungerar detta bra men inte igår. Jag blev först bortklickad(???) och när signalerna (senare) gick fram så svarade ingen. En inläst röst uppmanade mig att lämna meddelande, vilket gjordes tre gånger. Bad läraren att ringa mig, snarast(!) men min telefon förblev tyst.

Jag led med studenterna som inte fick den vägledning de behövde. Blev smått irriterad och skrev en rapport. Enligt studenterna var detta inte första gången som ansvarig lärare varit onåbar? 

I min värld så går detta emot allt jag lärt mig, Om du som ansvarig lovat vara anträffbar (alternativt komma till sal) så bör du ha koll på din telefon (och svara), kan du inte det så bör inte ditt nummer stå i våra papper. 

En god natts sömn löser de flesta problem

I skrivande stund försöker jag fundera ut ett tema för idag, vad kan vara intressant? Men det är stört omöjligt att fokusera ...

Att undervisa flödande yoga (direkt efter en stadig pastamiddag) = fel, fel, fel. Istället för att välmående  checkade ett olustigt illamående in (men inte förrän efter klassen var över?).

Brukar inte ha problem att äta före men ingen regel utan undantag. Kanske var hungern för stor? Kanske åt undertecknad för mycket? Kanske berodde det på hur jag byggt upp flödet? Eller så är svaret något annat?

Vet att många undviker att äta innan klass, att de hävdar att det är bättre att magen är tom, just för att undvika illamående men som jag skrev ovan så har detta sällan varit ett problem (för mig). Det har hänt någon gång men tror att det snarare berott på vad/hur praktiserandet gått till än att jag just yogat. 

Antagligen är svaret enkelt; stora rörelser, stora muskelgrupper, framåtfällningar som pressar ihop och rotationer vilka trycker samman inre organ (tarmar, diafragma och mage). 

Obehagligt och olustigt men det går över. Troligen mår jag bra igen (när du läser detta). En god natts sömn löser de flesta "problem".

2023 ... nu kör vi!

Ett nytt år och med det nya möjligheter, ungefär som en bok som på nästa sida och sidan efter kan bjuda på upplevelser vilka du (kanske) inte alls förväntat dig. Allt kan bli bättre (om du haft det tufft), det kan vända och ljusna eller om du glidit på ett bananskal så kanske det börjar luta uppåt och farten bromsas. Nya utmaningar ... och som jag nyss skrev nya chanser.

Vet inte om du avger löften under nyårsnatten? Det gör inte jag annat än att undertecknad noterar vilka utvecklingsområden som finns och vad just jag kan arbeta med (för att bli en bättre version av mig. som partner, mamma, vän, kollega och medmänniska).

Idag går jag till arbete precis som många andra, min självvalda ledighet är över. Utvilad. Förväntansfull. Motiverad. Nyfiken. Glad.

Julen, mellandagarna och nyår har firats med familjen. Sönerna och I har varit hos mig och mannen. Skratt, kramar, samtal och tentaplugg är ord som kan beskriva den senaste veckan (inte så mycket sällskapsspel som brukligt och inte heller så många gäster). Ett stilla familjeliv innan Lejonkungen tog sina närmaste polare och drog hem till sig i London för att fira nyår och Astronauten samt I åkte hem till sig i Göteborg.

2023 ... nu kör vi!