Den ofrivillige tjuven

 

                                   

Äntligen! Jag har förnyat mitt kort och kan yoga obehindrat på studion. Invigde och firade detta med en förmiddagsklass igår. Solen sken och det var någon enstaka minusgrad. Perfekt dag att cykla.

Reagerade på att jag glömt att låsa cykeln när jag tog den från stället. Konstigt? Kombinationslåset låg prydligt ihoprullad i cykelkorgen. Har aldrig hänt att jag glömt låsa men ingen regel utan undantag. Hade väl bråttom sist?!

Ledde cykeln ut genom plankets grind och satte mig på sadeln, den kändes lägre? Varför? Hade den släppt i fästet och sjunkit, det har hänt min egen cykel.

Nu använde jag så klart inte min utan sonens. Älskar Lejonkungens treväxlade damcykel med rejäl sadel, mycket bättre än min egen! Dessutom är sonen i London så jag får använda den svarta cykeln med praktisk korg på styret.

Jag cyklade vidare och det var inte förrän jag kom fram till yogastudion och skulle låsa som enkronan trillade ned. "Vår" cykel har inte den typen av stänkskärmar. Jag hade tagit grannens cykel!

Oj!

Den hade stått parkerad på samma ställe som jag parkerat vår, har exakt likadant kombinationslås och samma typ av cykelkorg. Att sadeln var lägre stämde också.

Insåg att jag inte kunde låsa. Bar med mig cykeln in i studion och berättade att jag stulit grannens. Messade henne och sa som det var.

Hur kunde nu detta hända? Gissar att Astronauten inte alls tog mannens cykel igår som han sa (för den stod parkerad bredvid den jag tog). Gissar att Astronauten tog Lejonkungens. Kvar stod grannens som ser exakt ut som vår.

Shit happens!

Ställde tillbaka cykeln där jag tagit den och messade igen. Grannen skrattade och hoppades att jag var nöjd med åkturen. Japp, det var jag.

Även idag bjuder jag på ett äldre blogginlägg, detta från en dag i januari 2018 (innan vi flyttade ifrån vår lägenhet mitt inne i city till vårt lilla hus vid campus).

En olycka kan hända på ett par sekunder

 

Den här gången är jag oskyldig, jag lovar!

Det är kallt nu, riktigt bitande vinterkyla. I hela landet har kölden tagit ett ordentligt grepp om oss. Snö och kyla, vi får se hur länge? Det är bara att gilla läget och det gör jag.

Igår hämtade mannen mig på Arlanda. Vi hade messat både innan flyget lyfte och när jag väl landat. Jag fick information om att motorvägen var hal.

Återförenade i vår uppvärmda bil körde vi hemåt, höll en något lägre hastighet än normalt p g a vägbanan. Så blir vi omkörda. En silverfärgad bil av 90-tals modell kommer susande, lite väl fort tänker mannen högt.

När bilen ska lämna omkörningsfilen och svänga in framför oss får den sladd. Plötsligt går tiden i slowmotion, vi hinner tänka tusen tankar. Mannen saktar ned vår fart ... i fall att?

Föraren i bilen framför kämpar förtvivlat med att räta upp bilen som sladdar okontrollerat. På båda sidor väggrenen är det vajerräcken. Bilen slår baken i vänstersidas staket, snurrar runt och slår i fronten i höger väggrens vajerräcke. Motorhuven öppnas av smällen och det ser ut som bilen kanske ska volta. Ny snurrande dans över vägbanan och sen får föraren stopp på sin bil.

Vi kör in mot väggrenen och sätter på varningsblinkers. Mannen hoppar ur för att kolla hur de mår i den kraschade bilen. Ytterligare två bilar stannar. Jag sitter kvar i värmen. För många kockar är INTE bra en sån här gång. Jag vet att mannen fixar situationer som denna, han är "bäst".

Allt tar tid. Vi får vänta in polis och ambulans. De som är snabbast på plats är brandkåren. Mannen (min) meddelar att passagerarna i bilen klarat sig hyfsat bra. En äldre man i baksätet kan ha fått en whiplashskada och kvinnan är smått chockad medan den unge föraren verkar okey.

De andra bilarna lämnar olyckan samtidigt som den ström av passerande resenärer fortsätter att smyga förbi hela scenariot. Vi stannar. Mannen måste invänta polisen eftersom vi var de som såg olyckan. Själv sitter jag tryggt i värmen och tänker att "en olycka händer lätt". Det hade kunnat bli en frontal- eller seriekrock.

Jag är tacksam att denna slutade så bra det nu var möjligt. Bilen är skrot, dubbdäcken var utslitna. Bilar är hårda och människor mjuka. Jag är glad att människorna klarade sig!

Så den enkla regeln jag lärde mig i körskolan, att anpassa hastighet efter väglag kan vara en billig livförsäkring.

Ta hand om er!

PS. Bilderna har ingenting med gårdagen att göra. DS

Obs! Detta blogginlägg är ifrån januari 2016 och inte dagsaktuellt 

så det som hände då är historia MEN sanningen är densamma: en olycka händer lätt 

Tids nog hinner jag

 

Mitt skapande har hamnat i skymundan, 

jag prioritera bort det. 

Var sak har (dock) sin tid säger ordspråket och jag vet att det stämmer. 

Skrivandet vilar, igen. 

Jag har flera manus som ligger framme på lap topens skrivbord och påminner mig om sin existens, 

som säger att de väntat länge nog. 

I flera veckor har jag tänkt skriva under kvällstid 

men när middagen är avklarad och alla måsten gjorda så är inspirationen borta. 

Tröttheten brer ut sig och jag koncentrerar mig på vila och återhämtning.

I morgon är en annan dag, 

tids nog ska texten få full uppmärksamhet.

Pratade med en vän igår och tillsammans planerar vi framåt

Blir spännande att damma av kreativiteten

och börja/fortsätta skapa (tillsammans)

Borta bra MEN hemma bäst

Skulle kunna skriva spaltmeter om min resa till London men väljer (tror jag) att inte göra det, kan istället konstatera att undertecknad blev insläppt i Sverige och har landat hemma.

Borta bra - hemma bäst!

Tacksam över att kunna vila benen, slippa frysa och att få pussa mannen och katterna igen samt sova i min alldeles egna säng. 

Att resa iväg ger perspektiv, nya intryck och inspiration och det kan emellanåt behövas. Fulltankad med magiska minnen är jag laddad att kavla upp ärmarna och ta tag i livet hemma, vilket känns fint. 

London I´m on my way!

Precis NU när du läser detta är jag kanske på väg, sitter i flygbussen eller springer mellan Terminal 4 där den stannar till entrén vid Terminal 5 för att möta upp mitt resesällskap. Eller så sitter jag kanske på flyget ... eller möter Lejonkungen på plats?

Oavsett så kommer jag att vara London fram till söndag och kanske blir det ingen blogg eller så blir det, vi får se?

Lejonkungens stora examinationscermoni går av stapeln i morgon på Royal Festival Hall, det kommer att innebära kåpor och traditionella hattar samt diplom. Väskan är packad med finare kläder än jag normalt sätt bär som svart kostym (ingen dräkt).

Igår mannekängade jag för mannen och valde outfits, kjolar, toppar och kavaj. Inte ett endaste par jeans eller tights och ingen långkofta, istället smycken och passande skor. Storbrittanien är känt för sin starka kulturella tradition när det gäller utbildning och sonen har avklarat sin Master i psykologi så allt ska firas ordentligt.

Jag förvandlas från enkel till något finare, utanpå knappast inuti, för jag är jag. Känns som att vara på äventyr där allt blir en lek. Jag klär upp mig för att passa in och det ska bli spännande. Dags att utforska, njuta och insupa atmosfären och bara vara.

Hej svejs så länge!

 

... och då visste jag precis

Arkivbild och har ingenting med blogginnehållet att göra

Igår startade jag morgonen med att hålla en kick off klass för pedagoger. Deras första timme på jobbet denna termin gick av stapeln på en yogamatta med benen uppåt väggarna.

I höstas fick jag en förfrågan från en vän, ville och kunde jag hålla i en yogaklass?

Vad önskas frågade jag? Min kompetens spänner vitt och brett allt ifrån flygande till flödande men också lugna och vilande. Min vän svarade: "det lugnaste du har" och då visste jag precis.

Behövde varken släpa på mattor eller filtar vilket var skönt utan min enda uppgift var att hitta, med gps var detta inga problem. Rektorn mötte mig på parkeringen utanför skolan och en grupp av pedagoger slöt senare upp. De fick "vila" sig redo att möta sin planeringsdag samt den stundande terminen.

Efter klassen undrade samtliga NÄR jag kommer tillbaka? "I morrn!", skrattade rektorn och jag förstod att samtliga hade fått precis den start de behövde.

Alltså, vilken gåva att få dela energi och den kunskap jag har på detta sätt, kände mig oändligt tacksam vilket innebar att även min dag startade på bästa sätt.

"Du har inte bytt på 20-25 år", sa mannen och log snett

Igår gjorde jag något som inte skett på 20-25 år. Vad då undrar du kanske och blir intresserad? Eller så bryr du dig inte.

Om vi säger så här, undertecknad använder både linser och glasögon. Under lång tid har jag dock noterat att de sistnämnda liksom gjort sitt, de har kastat in handduken genom att överföra känslan att dimma när glasögonen satts på näsan, de har snarare stjälpt än hjälpt mig att se bättre.

Mannen har påmint och snälla kollegor har försett mig med rabattkuponger hos stadens optiker men inget har hjälpt förrän undertecknad själv nappade på ett eget erbjudande och snabbt bokade tid.

Igår tog jag med de gamla glasögonen som enligt mannen är minst 20-25 år (han har rätt ... som vanligt)! Visade dessa för optikern och passade samtidigt på att ge bort paret (glasögonen slängdes direkt då de inte går att återbruka).

Ja, jag är oftast nöjd med det jag har och nej, att byta eller köpa nytt sker emellanåt inte så ofta, sån kan jag vara haha.

Hur som så kontrollerades både linser och ögon hos optikern och precis allt såg bra ut, kändes som jag fick högsta betyg på ett prov och lät den trevliga optikern föreslå ett par bågar. Kanske inte de jag skulle valt men de fungerade över förväntan och 30 sekunder senare beslöt jag att vara lite wild and crazy och välja glasögon med tydlig båge.

Nöjd och glad lämnade jag optikern. Under promenaden till bilen slog det mig att undertecknad enbart kan använda linser i två veckor. De gamla glasögonen fanns inte mer och även om de bidragit med ett ofokuserat och grumligt synfält så kändes det tokigt att inte ha någonting att varva linsbärandet med.

Ja ja ...

Mannen skakade på huvudet och precis då mindes jag! Tänk om? Letade i den låda som minnesbanken visade upp och voilá, hittade ett par gamla glasögon, med säkert 30 år på nacken! Rengjorde glasen och provade, de fungerar!!!

Om två veckor kan jag hämta mina nya, fram till dess har jag de gamla, för den som spar - han/hon har!