Jag har precis oplanerat doppat näsan i skummet på min goda latte och funderar på vad dagens blogg ska handla om?
Vad sägs om min totala oförmåga att stundtals fokusera på helhet och istället hamna i detaljstudie? Så var det idag och mannen suckar och skakar på huvudet eftersom han ALDRIG skulle lyckas med min bedrift.
Vi promenerade till vår bil som står parkerad några gator ifrån vår bostad, så är det när man har boendeparkering i området. Väl framme så satte jag mig på passagerarsätet och mannen gick en sväng runt bilen, öppnade dörren och upplyste mig om att vi fått en parkeringsskada. Någon hade rispat vänster bakskärm vid backsensorn ...
Min älskling är noga med vår bil och suckade. Han stängde dörren och återvände till brottsplatsen för att leka detektiv. Själv satt jag kvar i värmen. Vad kunde jag göra? Efter en stund gled mannen ned i sätet bredvid mig och meddelade att han behövde skicka en skadeanmälan till försäkringsbolaget. Jag fick se en bild på skadan och lyssnade på vad mannen kommit fram till.
Tätt bakom vår bil stod en annan men på denna fanns inga röda skrapmärken. Vilken bil som orsakat våra skador lär bli olöst eftersom den skyldige smitit. Hur många bilar som hunnit stå bakom våran denna vecka kommer heller aldrig att redovisas så därför kan nuvarande bil vara helt oskyldig.
Mitt i sitt skrivande ber mannen mig om hjälp, kan jag gå runt bilen och uppskatta storleken på skadan? Hur många centimeter? Visst, självklart!
Jag går ut, minns fotot av bromssensorn och skrapmärkerna och tittar. Många rispor är det, de sitter tätt. Kanske med ett mellanrum på 2-3 mm? Som längst är risporna 3 cm.
Jag återvänder in i värmen och säger: "2-3 cm". Mannen slutför skadeanmälan och startar bilen. När vi sen parkerar igen så går vi runt bilen.
"Men ...", säger mannen "det här är längre än 3 cm!?"
"Ja, det där är 10 cm", svarar jag.
"Men?"
"Jag tittade inte så långt ned ... jag tittade enbart runt bromssensorn ..."
"Hur kunde du INTE se? Skadan var ju mitt framför näsan!"
"Vet inte?", svarade jag och kände mig ofattbart dum. "Jag fastnade i detalj, var så fokuserad på bromssensorn, det är inget försvar ... men kanske en förklaring?"
Mannen stönade och skakade på huvudet. Sa att han skickat fel siffror till försäkringsbolaget. Jag frågade om det gick att ändra? Han skakade på huvudet och suckade igen.
"Skyll på mig, att jag inte såg, det är jag som gjort fel så använd det om du kan."
Tror att mannen försökt rätta till siffrorna i anmälan. Han har inte sagt någonting mer. Ibland tänker jag att jag har någon lustig sifferkombination, kanske är det mitt körkylningstyngda huvud som spökar?
Hej hopp
Dagens yogautmaning: yin pose: Twisted roots (rotation och vridning i ryggraden)
