Hurra för vänner!

Gamla vänner rostar aldrig, för mig sprider de stabilitet och trygghet. Med dessa ges möjlighet att fortsätta samtalet där det slutade även om pausen sträckt sig över flera veckor. Hurra för nära vänner!

Jag blir energifylld och mitt batteri laddas direkt fullt, även om diskussionerna och "pratet" ofta kretsar kring det verkliga och riktiga livet, det som inte är perfekt och som skaver. Allvar och skratt om vart annat. 

Igår (efter lunch) tog jag en långpromenad in till ett lugnt och ganska folktomt café för att möta en av de som funnits i mitt liv länge. Detta var första gången sedan covid19 startade som jag besökt ett café/restaurang. De få gånger vi träffats så har det alltid varit utomhus. Vi beslöt att göra ett annorlunda val och med ordentligt med utrymme runt ikring oss så beställde vi vårt fika.

Ett par timmar senare kände vi oss nöjda och promenerade hemåt åt var sitt håll. Hurra för nära vänner!

"Jag vet aldrig med dig", svarade han.

Helt plötsligt eller det är fel, om jag ska vara helt ärligt så har känslan kommit smygande och vuxit sig starkare och starkare. Jag vill måla! En tavla till avsatsen i trappan, det är bara motivet som leker kurragömma. Ska det vara abstrakt eller inte? Kanske lekfullt och färgstarkt? Det enda jag vet är att färgen röd ska finnas med.

Vår hall är ljust, ljust grå med vita lister, dörrar och tak samt röda detaljer för att skapa liv. Trappan ner till källaren är vit med en stor cirkelformad öppning/fönster mot övervåningen, så från hallen kan du se tavlan och därför vill jag hålla samma färgschema.

Kanske något barnsligt, naivistisk? Flört med serie/comic? Eller inte ...

Har inte den blekaste aning om vad jag vill. Har frågat mannen men han har inga uppslag, just nu, det enda han frågar är ifall jag tänker måla direkt på väggen? Svar: nej. "Jag vet aldrig med dig", svarade han då.

Tyvärr för mig så gav jag bort all min målarduk när vi flyttade från landet in till stan och de små restbitarna jag har fungerar inte, tavlan behöver bli ganska stor för att den ska passa in. Så ingen akvarell. Olja eller möjligtvis akryl men på vad? Kanske måste shoppa? Eller så börjar jag med att inventera förrådet i källartrappan samt det på undervåningen. 

Fortsättning följer ...

Hon pausade videon med rumpan

Fick tips på länk med 7 minuter intensiv magträning av en "aerial instruktör kollega" och eftersom jag går igång på utmaningar samt att jag vet att mina övre samt inre magmuskler behöver stärkas upp så klickade jag igång videon. Min laptop erbjuder den största skärmen så den placerades på golvet en bit ifrån min matta.

Både Stanley och Audrey anslöt direkt och satte sig mitt framför skärmen. Tänkte okey då, jag ser det jag behöver och kan följa de muntliga instruktionerna. Så långt inga problem, till Audrey kom på att hon ville se ännu bättre och satte sig på tangentbordet! Sitt stilla, tänkte jag ... men nej. Audrey lyckades med rumpan klicka bort filmen och köra igång en annan video. Suck.

Fick avbryta träningen, leta reda på videon och börja om från början och istället för sju minuter belönades jag med nio. Var beredd på att tvingas pausa men YES där satt den! Jag lyckades hålla både tempo och fixa hela sekvensen. Absolut tufft men inte alls övermäktigt. Meddelade mina kollegor vilka krävde videobevis, så under gårdagen spelade jag in mig själv och skickade videon. 

Jag vet att många är betydligt starkare än vad jag är men tror att den workout träning jag gör varje vecka hjälpte mig. Rörelserna och tempot finns i kroppen, dessutom hittar jag lättare in och kan koppla på magmusklerna när jag har golvet som stöd. Att i en flygande gunga lyfta mig själv utifrån magen är för mig betydligt svårare, där behöver jag träna! 

Om du blir sugen att testa Cirque du soleils "Advanced ABS workout" så var så god:

https://youtu.be/hbjq9_NER_k

Note to self

Simultankapacitet. Ofta sägs det att kvinnor kan göra flera saker samtidigt men emellanåt är jag skeptisk. I mitt fall finns det minst ett tillfälle när jag får svårt och det är om undertecknad självscannar och pratar i telefonen samtidigt.

Pratade med syrran som handlade och sa till henne att vi kanske borde sluta så hon kunde fokusera på maten men fick till svar att det var lugnt eftersom hon planerade att gå till en kassa och betala.

Så åkte jag och mannen iväg för att handla inför helgen. Eftersom vi hade olika ärenden skiljdes vi åt och jag kvitterade ut en scanner samtidigt som jag pratade med min bror (i telefonen) Till saken bör nämnas att jag i stort sätt aldrig pratar i telefonen när jag gör ärenden (om inte någon ringer ... som i detta fall). Lyckades hitta allt som stod på inköpslistan och när jag betalat så avslutade vi samtalet. Packade mina varor, letade reda på mannen och åkte hem.

DÅ upptäckte jag att enbart betalkortet låg i min ficka, inte plånboken! Åh nej ... hade lagt ifrån mig den vid kortläsaren och glömt kvar den i affären. Shit!!!

Så dumt att prata och betala samtidigt, jag tappar fokus. Mannen skjutsade tillbaka mig till affären. Ingen plånbok vid självscanningskassan. Frågade personal som hänvisade till kiosken där kvarglömda kort och annat hamnar. Lång kö. Tog en kölapp och ställde mig att vänta eftersom jag tycker att det är oschysst att tränga sig.

Tack och lov hade någon funnit min plånbok, lämnat in den och jag fick tillbaka körkort och annat som låg i den! 

Note to self: prata inte i telefonen när jag handlar eller kör bil!

När drömmen går i uppfyllelse

Jag dansade en snödans och önskade att det skulle få bli vinter på riktigt. Kan lugnt konstatera att dansen fungerade, nu har vi både minusgrader och snö (i nästan hela landet). De stora flingorna virvlar i luften och allt är som det borde.

Ja, jag vet att det är många som tycker att det räcker, att det i stora delar av landet fallit enorma mängder av det kalla vita och att de inte vet hur de ska hinna skotta men ännu har jag inte kommit dit, inte ens i tanken. Jag njuter!

För mig är det magiskt att få pulsa, göra snöänglar och sopa bron (eller om jag ska vara helt ärlig så ropas det inte hurra varje gång snön behöver avlägsnas från trappa eller bil). 

Katterna sitter i fönstret och tittar på snöflingorna och marken som har en annan färg än de är vana vid. Audrey placerar sig på dörrmattan och tycker att hon kan få gå ut, allt verkar så mycket roligare utomhus! När vi kommer in luktar de nyfiket på både skor och kläder.

Om vi hade haft barn hemma och mer snö så skulle jag grävt snögrottor men än så länge har vi inga drivor och det är mycket roligare att dela det jobbet med någon annan. 

Mannen tycker att det räcker att skotta uppfarten ... 

Oväntat besök

Helt oplanerat hade jag en date med min pappa igår. Utan förvarning dök han upp och stannade tiden.

Ja, jag vet att han inte finns mer, att det var många, många år sedan han insjuknade i cancer och dog men likväl möttes vi igår.

Mannen hade lyft in en flyttkartong med gamla minnessaker som jag skulle gå igenom. I den stora lådan bland skisser, målningar, brev, tidningsurklipp och gamla balettskor hittade jag en mapp med brev från pappa.

Hade ingen minnesbild av långa brev från pappa, möjligtvis några få rader som han skrivit när han vidarebefordrat post eller skickat fotografier. Jag hade fel, en hel mapp full med längre brev. Det var som att färdas bakåt i tiden då jag var i mina egna söners ålder.

Tårarna flödade och jag grät så jag hulkade. Att läsa pappas brev, höra hans ord ... bara till mig var så oerhört starkt. Så mycket kärlek! Det var som om han satt bredvid mig, höll om mig och tröstade.

I så många år har han ständigt varit närvarande inuti, i mitt hjärta och det har varit okey. Jag vet vad han skulle sagt, vad han skulle hittat på för bus och vad han inte gillat. Därför förvånade det mig när en lavin av känslor forsade fram.

Åh, vad jag saknar honom! Att varken mannen eller våra barn hann lära känna denne eldsjäl som var så karismatisk och levande. Som inte brydde sig om vad andra tänkte om honom, som var grundtrygg och jordnära. Alltid hade glimten i ögat och en stor portion humor i ryggsäcken.

Det blev en alldeles magisk eftermiddag. Tack pappa!

Rapport från ett annat liv och en annan tid

Bjuder dagen till ära på ett blogginlägg från en annan tid, en annan värld, innan pandemi och karantän. Då när det var rea och trängsel. När kaos uppstod på annat sätt än nu. Idag ska varje kund ha 10 kvm, så var det inte den 25e januari 2017:

Rapport från en konkursutförsäljning, dag 9:

• Städa, plocka och förbereda
• Kunder som väller in när butiksdörren låses upp.
• Kassa på entréplan som strular på grund av en icke fungerande kortläsare. Plan: startar om kassan samt kortläsaren tre gånger. Tar enbart emot kontantbetalning. Ringer supporten och får hjälp. Kassan fungerar.
• Trevliga kunder, ledsna kunder, irriterade kunder ...
• Lyssnar, tröstar, skojar 
• Plocka, vika, städa ...
• Pratar med kunder
• Tömma skyltfönstret på kläder.
• Tar en timmes rast och går iväg på planerad lunchdate.
• Varvar kassatjänst med att tömma provrum på provade plagg och städa.
• Kortläsare som dör och vägrar låta sig återupplivas. Kryper på golvet, kollar sladdar och kontakter. Ringer support igen och igen.
• Kassaprogrammet svajigt, får hänvisa ALLA kunder till mina hårt arbetande kollegor.
• Försöker trassla upp ihoptjorvade halsband.
• Pratar med kunder
• Sorterar galgar och hänger ut nya varor.
• Pratar med arg kund ... länge
• Kaos i alla kassor när kortläsare och program plötsligt hänger sig. Kassa 4 out of order ... kassa 1 opålitlig, kassa 2 okey?
• Arbetsdag slut. Kramar kollegor, flyttar varor mellan våningarna och går hem senare än planerat.