Arbetskollegor på gott och ont

För ett  antal år sedan såg min vardag annorlunda ut, mycket på grund av de fyrfota älsklingar som då tillhörde vår familj, Tiger och Ravelli. Enkelt uttryckt kan vi säga att "de var där jag var" när undertecknad var hemma. Så här beskrev jag situationen då:

När jag arbetar med något projekt har jag oftast assistenter. De är inte tillfrågade om de kan vara behjälpliga och de får ingen lön. Vi kan egentligen kalla dem volontärer eller möjligen praktikanter.

Fast om de själva skulle få uttala sig så kanske de skulle säga att de är kontrollanter.

De testar material, funktion och hållbarhet.

Bra eller dåligt? Ja säg det.

Vad de är bra på är att se till att jag tar ut mina raster.

Helt självpåtaget är de mina allt-i-allos och sköter sitt uppdrag med bravur, även om jag emellanåt tycker att de snarare bromsar än pushar.

 Ändå är det ju faktiskt trevligt med uppmuntrande och sociala arbetskompisar, så de får stanna.

Se upp med vad du stoppar i munnen!

Att leva med djur kan ofta vara som att ha små barn. De kan inte alltid förmedla vad som är fel och den egna magkänslan behöver styra. Att se någon lida, inte kunna berätta och kanske bli rädd är tufft. Du vill så klart plocka fram det där magiska trollspöet och fixa "problemet" men vissa gånger så handlar det mest om att ligga lågt, vänta ut och hoppas att ordningen återställs snart igen. 

Katter har stor förmåga att hela sig själva.

Tigers dagbok, söndagen den 22 november 2015

Jag mår pyton och min kropp beter sig konstigt? Fattar inte vad jag gjort, måste ätit något som jag borde låtit bli ...

Vet inte ens när det började? I morse väckte jag matte som vanligt och hon gav oss mat. Jag åt lite och sen sov jag. Helt ärligt har jag mest vilat hela dagen för när jag tänkte att nu är det dags att leka med husse så tog han fram den där otäcka maskinen, dammsugare kallar de den.

Jag låg kvar bakom soffan i över en timme fram till dess att husse började väsnas i rummet där jag låg, då la jag benen på ryggen och smet iväg. Vid middagsdags var jag hungrig men kunde inte äta. Kroppen sa nej. Något var fel?

Jag kröp längst in under mattes sida på dubbelsängen och försökte kräkas men det kom enbart vitt skum? Husse är för stor för att torka, han kom inte åt så han ropade på matte, hon la sig på mage och ålade in under sängen och gjorde rent. 

Kroppen började rycka och krampa. Jag flåsade precis som hundar gör när de sprungit fort, det var läskigt och rädslan kom utan att jag bett om det. Någonting inuti min kropp behövde få komma ut.

Matte la sig bredvid mig och la sin hand på min rygg, då kunde jag slappna av och kramperna lugnade sig något. Försökte kräkas upp eländet ännu en gång men återigen kom vitt skum (som matte fick torka bort).

Det kändes skönt att mina människor fanns nära. De lät mig inte gå undan utan stängde dörren. Mamma tvättade mig och undrade vad som var fel? Vad skulle jag svara på det, jag visste ju inte själv. Hela kvällen låg matte på golvet bredvid mig och strök mig över ryggen och när hon skulle sova bar husse både mig och min stora favoritkudde till deras sovrum. Han lät mig ligga nära elementet vid deras säng. Sen fick jag och mamma sova hos husse och matte.

Måndag 23/11
Idag mår jag bättre men inte bra. Jag fastar. Ryckningarna och kramperna har slutat. Husse och matte hoppas att vila hjälper. Om jag fortfarande är risig ikväll så hotar de med besök hos veterinären! Nej!!! Jag avskyr att åka dit så nu ska jag försöka kurera mig själv allt jag kan när de är på jobben.

En ofrivillig kalldusch

Igår kände jag mig som Carrie Bradshaw i Sex & the city men mer om detta lite längre fram. Min fredag började i ottan, då jag tog mig in till stan och promenerade i regn och blåst till studion för att möta ett företag. Jag har fått överta en klass och det skulle bli väldigt spännande att möta gruppen.

Min förmiddag gav energi, då jag hade ytterligare en klass vid lunch. Studion fylldes och det var med ett stort leende jag promenerade tillbaka till bilen ... i regnet.

Jag aktade mig noga för de vattenpölar som bildats och höll mig så långt åt sidan som det var möjligt. Uppskattningsvis var det minst tre meter till vägbanan där bilar passerade.

Så plötsligt sköljde en kalldusch över baksidan av min kropp. Vattnet rann från ryggen ner mot marken och jag hann se en mörk bil passera. Av någon anledning verkade chauffören tycka att det var helt okey att köra så fort att vattnet sprutade åt alla håll. 

Leendet byttes ut mot en svordom, det är inte okey att köra bil på det viset! Dessutom stannade inte ens vederbörande för att be om ursäkt eller kolla hur det gick ...

Där och då kände jag mig som Carrie Bradshaw, den scenen när hon fotas i "Ballerinakläder". En buss passerar och duschar henne med regnvattnet från en gigantisk vattenpöl.

Jag hade kunnat anmäla bilisten, vet att det är min rätt men hann inte uppfatta registreringsskyltens kombination av bokstäver och siffror. Helt ärligt vet jag inte om någon anmälan blivit av ... för shit happens.

Vad jag vet är hur det känns att få kallt vatten över mig utan förvarning och att undertecknad kommer att köra försiktigt så att de jag passerar kan känna sig säkra.

Originellt och kreativt

 

Fredag! 

Återkommer till en av de roligaste och mest originella böcker vi har i vår bokhylla. Den lockar till skratt, höjda ögonbryn, några huvudskakningar och sneda leenden. Om det är en sak denna bok INTE är så är det PK.  

Idag känner jag många män och pojkar som är skickliga i köket, trots eller kanske tack vare det vill jag dela med mig av ytterligare ett kapitel ur 

100 bjudningar/Husmoderns presentbok 1934. Kanske får du inspiration ... eller inte?

En herrmiddag

På en herrmiddag bjuds i vanliga fall samma rätter som på vanliga middagar.

Värden har de två förnämsta gästerna på var sin sida.

Här är receptet för en originell herrmiddag.

En herrmiddag behöver inte vara tråkig, stel och hjälplös,

tvärtom de yttre arrangemangerna kunna redan ifrån första början ange stämningen och frånvaron av feminin omvårdnad.

Jag har en gift vän som hårdnackat nekar att gå på middag i ett hus där det inte finns husmor. Han påstår att vi karlar inte kan tänka ut och genomföra en middag utan kvinnlig hjälp.

För att övertyga honom och vinna hans sympatis Davis Cup, slogo vi trenne andra ungkarlar oss ihop och arrangerade en middag som ingen kvinnlig hand rört vid.  

Det retade oss att vår inbitne vän absolut ville ha ett feminint inslag i utfordringen

och i ren desperation rådde jag den av vännerna, som bestod hus och hem till vår fest,

att utfärda inbjudningen i en fingerad systers namn.

Sedan gällde det att få tag i en lämplig syster. Henne fann jag i skyltfönstret hos en känd modefirma, med lite övertalning och så kallad charm lyckades det mig att få låna fönstrets skönaste vaxdocka med hår och djupt urringad baddräkt.

En själsfrånvarande stadsbudsherre kom hem med den sköna, insvept i mjuka skynken och vi satte henne ögonblickligen i själva entrén till salongen och värdinneskapet för middagen var avklarat. Nu hade vi en "syster" som ålade sig som en orm och hade plastik ända ut i naglarna och ett evigt soligt leende och vindrufs.

Den mest konstnärliga av oss fick dekorera bordet och de andra två laga maten och servera. Vi hade bjudit in tre gäster, alla mer eller mindre kräsna.

Det var på höstsidan och torget fullt med lockande villebråd, vi fastnade för fem sjöfåglar, var av tre voro måsar och med dessa vilda djur som huvudrätt

gingo vi att bereda ett gästabud.

(Måsarna oroade oss mest, men den av oss, som hållit i gevär och legat ute i havsbandet,  påstod med bestämdhet att måsen var ätbar. Vi trodde honom och repade dun så att köket såg ut som en fjäderrensningsfabrik ... )

Den så konstnärligt funtade av mina vänner hade bestämt  vad vi skulle servera maten på för servis och delvis lånat ihop den, han fick också stå för dukningen som syntes vår skeptiske vän en aning originell. Kring ett runt salsbord hade han ställt bekväma stolar och takkronan var upphissad så långt under taket att vi inte tänkte på den, dold som den delvis var av höstgrönt och röda blad. I mitten av bordet hade han ställt en gammal tobaksburk, som i vanliga fall stod på spiselkranten och i denna hade han i mossa stuckit ned lilas astrar, rostgula dahlier och vita kritpipor.

Varför vete gudarna men effekten var bra och jag förmodar att det var den verkliga orsaken.

Under varje tallrik låg en rödgulrosig snusnäsduk och de blåa undertallrikarna gjorde sig ypperligt. Servetterna voro av samma ändamålsmässiga sort, omknutna med blåa bomullsband i en rosett. Mellan näsdukarna låg ett lager av finhackat enris

och ibland dem själva blomhuvudet av lilas höstastrar, den småblommiga sorten.

Fyra tennstakar med hemstöpta ljus utgjorde den enda belysningen och vi män togo oss utmärkt bra ut i denna fladdrande dager, men värdinnan - vaxdockan föreföll alltför raffinerad och leende och dekolterad för denna, trots allt, maskulina middag.

                                                             Sven Stål

Önskar dig en härlig inledning på denna höstiga helg!

Det avfyrade smattret

Det här att spela in live kan vara riktigt spännande! Eller kanske inte? Hur som så blir det som det blir och går inte att vare sig göra om eller redigera.

Den här hösten har jag enbart en eller möjligtvis två yogaklasser som filmas och sänds i realtid. Klasserna ligger därefter kvar på medlemssidan i en månad innan den försvinner spårlöst.

Under en klass kan mycket hända, vilket det emellanåt gör men när den avslutats är allt över och livet går vidare. Spelar du däremot in så finns materialet kvar ...

I tisdagsmorse bjöd jag frikostigt på mig själv, faktiskt mer än planerat. Mitt i ett flöde när jag gjorde en större helkroppsrotation så avfyrade tarmen ett svagt smatter av pruttar, ljudliga men utan lukt. Oops! Vad kunde jag göra annat än skratta till och säga förlåt?

Vi upprepade samma flöde ett par gånger och det var som om min kropp behövde göra sig av med överskott av luft för nästa gång i samma sekvens så smattrade det till igen!

Helt ärligt så vet jag inte ifall någon ens uppfattade gaserna? Under en yogaklass så är detta något som kan inträffa men som ytterst sällan händer mig ... utom just i tisdagsmorse mitt under min "live sända" klass.

Shit happens!  😂😂😂haha 

När kolapapper är det bästa som finns

Vad händer egentligen på kattfronten? Hur mår våra skyddslingar och har det skett någon positiv utveckling? 

Kanske är svaret att det beror på vilken dag du frågar ...

Emellanåt känns det som att vi står på samma ruta och att skillnaden är ytterst liten för att därefter plötsligt bli ett WOW! Det vilda i våra pälsklingar finns kvar, det "rädda" och försiktiga men tilliten ökar sakta.

Stanley har börjat leka! Han har en favorit, en liten rosa tygmus som det dribblas och jongleras med, inte med den speed som Audrey innehar utan mer försiktigt, eftertänksamt och lugnt (det är Mr S vi beskriver). Stanley älskar att leka kurragömma i vårt stora draperi i källaren samt i sovrummet och han har lärt A allt han kan.

Stanley kurrar mer och högre, inte enbart när han väcker mig före frukost utan även vid andra tillfällen när vi klappar honom.

Audrey har tillfällen då hon okeyar beröring mer än tidigare. Jag har fått klia henne bakom örat(!!!), stryka henne på huvudet och över ryggen vilket är WOW (observera fler än en gång!).

Audreys bästa leksaker är kolapapper som husse knycklar ihop till bollar och här går det undan. Det dribblas och när lilla fröken så önskar biter hon tag i bollen och bär den med sig till dess att kolapapperet inte längre är en boll utan har förvandlats tillbaka till just ett förbrukat godispapper. De brukar vara möjligt att återanvända en eller ett par gånger innan resterna slängs i soporna. 

Audrey är inte dyr i drift, hennes favoriter kommer ofta ifrån naturen eller är sånt som finns i huset: ekollon, tomater, vindruvor, kastanjer, kolapappersbollar med mera.

Vi tycker oss också märka att de accepterar ett närmare avstånd, att vi exempelvis kan ligga alla fyra i/på vår dubbelsäng (med space emellan). De litar på oss och det är en skön känsla för oss alla fyra.

Höstbad

Så äntligen fick jag för första gången i år bada i nedfallna löv och göra änglar liggandes på rygg på tomten. Det var dags för krattning (min uppgift) samt lövblåsning/uppsug (mannens ansvar) när jag bad om att få inleda arbetet med ett lekfullt bad.

Mannen himlade med ögonen och plockade fram sin telefon för att fota.

Som jag längtat och fått vänta eftersom allt på marken varit fuktigt och blött på grund av regn men så i söndags var förutsättningarna bättre. Yes, yes, yes!!!

Känslan att få falla baklänges, raklång och måla änglar, inte med snö utan med löv var precis lika härlig som alla andra gånger jag lekt på detta vis. Blir som ett litet barn på nytt och bara ÄR.

Mannen funderade högt över min vita fleeceshoddie? 

Tja om den blev smutsig så var det väl inte värre än att jag fick slänga in den i tvättmaskinen ... hade dock tur och slapp. När jag badat färdigt krattades och blåstes det för fulla muggar. Gräset blev grönt och vi kände oss nöjda.

När vi senare tittade ut genom fönstret hade nya löv fallit. Vi är inte tillbaka på ruta ett ännu men kommer snart att vara, för lövkrattning är som fallfruktsplock, det håller på till dess att alla löv singlat ner och träden står kala och nakna.