Ska jag eller inte?

För ett par år sedan när jag designade hattar så innebar det en ny hatt till påsk, en påskhatt. Den traditionen har glömts bort och frusit inne ...

I vår lilla familj hade vi dessutom Easter Parade, (ett år) då jag efter en del övertalning fick familj samt ena sonens flickvän att välja en av mina hattar till påskaftonens middag. Färgsprakande dekorationer på var och ens huvud som i alla fall gjorde mig glad samt skapade minnen, blev dock ingen tradition ...

Kanske borde jag fundera över någon liten hatt? Eller stor! Hinner jag designa en alldeles ny? Och skulle det vara möjligt att få mannen att bära den? Eller Lejonkungen?

Trilskas de så är det okey att välja någon av mina sparade eller för all del trolla fram en egen (vilket både mannen och Lejonkungen kanske föredrar).

Frågan återstår, ska jag designa en ny hatt?

Projekt PÅSK

Snart påsk och kanske dags för lite pynt?

Ska fundera över hur mycket dekorationer vi ska bjuda in. Har en låda i källaren fylld med ägg i alla dess former. Det finns tuppar, fjädrar och kycklingar. En låda som flödar av kreativitet och många av alstren är kidsens.

Idag startar med andra ord "projekt påsk" för idag är jag både ledig och har tid.

Ifjol ordnade jag ett påskträd och i år låter jag samma grova gren få flytta in igen för ett par dagar. Vår julgransfot fungerar lika bra till påsk, dess grafiska form blir nästan som en variant av större fågelben

Vi kommer att vara hemma men i år kommer inte hela familjen att vara samlad. Astronauten med sambo och katt väljer Dalsland denna gång, för någon rättvisa behöver det vara. Tomt och konstigt för oss men det ordnar sig, Lejonkungen finns i stan och checkar in och ut som det passar honom. Jag och mannen får göra det bästa av helgen tillsammans med katterna (de stunder vi är själva). Vi hinner umgås.

Ha en skön dag!

Det vi INTE visste att vi sökte

Plötsligt händer det, vi har hittat och köpt den matta som från och med nu pryder vårt bibliotek i källaren! Helt ärligt trodde vi att beslutet var taget men när vi väl kom till skott så var den matta vi tidigare bestämt oss för slutsåld och gick enbart att beställa (med en leveranstid på två veckor ...) Kändes för länge att vänta, planen var att göra klart innan påsk.

NU är den nya, den bättre på plats och noga undersökt av katterna. De har nosat och rullat sig på den för att därefter busa/brottas med varandra och sen lägga sig tillrätta. Även jag och mannen är nöjda, den melerade mattan (i vitt/ljusgrått med svarta stänk) ger rummet mer liv och kommer att ha förmågan att se ren ut även när den inte är det.

I butiken upptäckte vi att förstahands valet var alldeles för gulaktig, det naturfärgade var inte gräddvitt utan beige vilket inte alls stämmer med biblioteket. Så andra mattor synades och i en trave med utlagda demo ex hittade vi vad vi inte visste att vi sökte, VÅR matta.

Jippi och hurra!

Ja, jag är fast ...

När jag fyllde år fick undertecknad en bok av Lejonkungen, 732 sidor med liten tätskriven text. En bok som hyllas. San Francisco Chronicle skriver: "Makalös ... Det är inte en överdrift att kalla den här romanen ett mästerverk" och en känd svensk författare benämner den: "Årets bästa bok"

"En fantastisk, drabbande roman ... en undersökning av den största mänskliga grymhet och dess motvikt: vänskapens helande kraft ... Yanagiharas roman kan göra dig arg, uppsluka dig, ta över ditt liv"                 / The New Yorker

"Ett litet liv är en bok som har förmågan att ge varje läsare precis vad den behöver och letar efter ... Det är en så rikt berättad historia med så djupa porträtt att den känns verkligare än verkliga livet"                   / Borås Tidning

Sonen köpte denna åt mig för att han själv läser den på engelska och vill dela med sig av en mäktig och omskakande läsupplevelse, han vill att vi ska diskutera innehållet och hör plötsligt av sig var och varannan dag (!) för att få veta exakt hur många sidor jag hunnit läsa samt vad jag tycker.

Ja, jag är fast. Boken är sorglig och vacker, den är fruktansvärd och fascinerande. I skrivande stund har lite mer än en tredje del hunnit läsas och jag vill ha mer. Sonen visste vad han gjorde när han placerade boken i min hand och helt ärligt så kan jag komma på mig själv med att längta efter att vi ska återuppta diskussionen om karaktärerna och innehållet där vi slutade sist.

Mänskligt beteende, psykologi och vänskap som är starkare än blodsband berättat på ett sätt som blir vackert. Sen finns lidandet, grymheten och det destruktiva ( det som får tårarna att rinna) men hur mörkt allt än kan upplevas så finns en kärlek, vilken lyser med starkare eller svagare sken men som aldrig dör.

Så önskar du en läsupplevelse utöver det vanliga, låna eller köp Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Cat art of Sweden

Hur kan vi glädja oss själva när vinden viner, snöblandad nederbörd virvlar omkring och allt du sätter fötterna i är blött/slaskigt?

Jag trotsade vädret (finns ju inget dåligt väder ...) och promenerade in till stan, närmare bestämt till Saluhallen  för att leta reda på en av mina kusiner. Hon ställde dagen till ära ut en del av sin konst, närmare bestämt så mycket som rymdes att hänga på 2 x 3 meter. Häftiga, färgsprakande tavlor.

Det var 90 stycken utställare som samsades om Hyllans utrymme och hela Saluhallen var fylld till brädden av restauranggäster, konstbesökare samt de som önskade handla med något gott hem. Mitt sikte var inställd på kusinen, hon som jag inte träffat på tio år, så ögat scannade av allt spännande, coolt och snyggt innan jag hittade mitt mål, det blev ett kärt återseende. 

Hemma hade jag sagt till mannen att undertecknade hoppades ha möjlighet att hinna prata, inte enbart  morsa men vem vet hur det blir innan? Kanske skulle läget vara sådant att kusinen drogs mellan kunder och inte hade den tid som även hon önskade? Kanske skulle hon inte vara intresserad att säga mer än tack och hej? Eller så skulle det finnas tid att prata med avbrott för eventuella intressenter?

Vi hann prata! 

Blod är tjockare än vatten är ett talesätt och ibland stämmer detta, som igår men kan också innefatta vänskap som exempelvis barndomskompisar eller andra du har en historia ihop med.

Jag slapp gå hem, mannen hämtade och resten av eftermiddagen/kvällen gladde jag mig åt att mötet blivit av, att vi hunnit prata och att det går bra för min begåvade släkting som "headhuntats" till detta event.

Minnet av ett par jeans

 Bjuder på en gammal goding från april 2016. Vem har sagt att det var bättre förr?

Nu har jag gjort det igen, glömt bort att tänka efter innan ...
På jobbet idag fick jag för mig att det var en alldeles ypperlig ide att yoga på lunchrasten. Maten var i magen och jag satt rakt uppochner på en stol i vårt pyttelilla pentry.

Yogamattor med till butiken: 0 st
Yogatidning med övningar för kontorspaus: 1

Smart att utnyttja tiden vettigt tänkte jag och bläddrade fram sidorna med stretchövningar. Allt jag behövde var en kontorsstol, check. Ett bord (köksbänk) check. En kvadratmeter hade jag så det var bara att gå all in. Inga problem, "träningen" gick väldigt bra.

Lägg ena benet på det andra i vinkel med foten utanför, typ sittande duvposition. Pressa försiktigt det böjda benet neråt för att stretcha höft och insida lår.

Jag kände inget obehag och pressade försiktigt på lår/knä samtidigt som jag andades.

Dags att byta ben. "Det går ju superbra!", tänkte jag. Då hördes ett ljud, det frasade och plötsligt förstod jag att höften/benen okeyade rörelserna men inte mina snäva jeans.

Oops! En rispa högt upp på insida lår under rumpan. Min kontorsyoga slutade abrupt. Bäst att bevara jeansen som de blivit och inte ta risken att göra skadan värre genom större hål. Det var flera timmar kvar innan min arbetsdag.

Så blir det när jag inte tänker efter innan och bara kör. Äger ett par hela jeans mindre än i morse men det blev en rolig historia. Kan meddela att varken kollegor eller mannen blev förvånade när jag berättade vad som hänt i pentryt.

Ha det!

Naturfilm IRL

Det finns gånger när jag och mannen hamnar på första parkett, som igår vid eftermiddagsfikat. Den unge rådjursbocken som besökt oss vid ett flertal tillfällen rörde sig åter i kvarteret. Denna gång strosade han runt i vår ena grannes trädgård. Ett hus där det bor en hund (och människa). Just då var ingen av dem hemma, troligtvis var de på promenad och hela tomten vilade i stillhet.

Eller stillhet, kvarterets gangsters skatorna hängde i syrenen men var för ovanlighetens skull tysta, de brydde sig inte om rådjuret.

Den unge bocken strosade lugnt omkring, totalt orädd och letade efter något att äta. Han var mer eller mindre osynlig eftersom hans yttre smälte ihop med de torra gräset och de nakna grenarna på träd samt häck.

Att få studera ett vilt djur så nära är fascinerande och väldigt rofyllt. Ungefär som att titta på mjuka dyningar eller vågor som rullar in över en sandstrand.

Det ovanliga är att rådjuret kommer mitt på dagen eller tidig kväll då vi människor rör oss som mest? Studenter som förflyttar sig från sina bostäder till campus, grannar som åker iväg eller kommer hem och andra som är på väg till skogen för att promenera uppe på åsen eller röra sig ner mot ån.

På vår tomt finns högar av rådjursspillning och vår gissning är att den kommer från denna bock. Under vintern har vi dock knappt sett honom, enbart noterat spår i form av platser han sovit på. Det är de senaste veckorna som han öppet träder fram, ungefär som om gårdarna tillhör honom (lika mycket som kvarterets katter och hundar). 

Nu funderar vi på vad vi ska kalla honom, Rudolf, Bambi? Nä, tror på något annat.