Hur kan vi glädja oss själva när vinden viner, snöblandad nederbörd virvlar omkring och allt du sätter fötterna i är blött/slaskigt?
Jag trotsade vädret (finns ju inget dåligt väder ...) och promenerade in till stan, närmare bestämt till Saluhallen för att leta reda på en av mina kusiner. Hon ställde dagen till ära ut en del av sin konst, närmare bestämt så mycket som rymdes att hänga på 2 x 3 meter. Häftiga, färgsprakande tavlor.
Det var 90 stycken utställare som samsades om Hyllans utrymme och hela Saluhallen var fylld till brädden av restauranggäster, konstbesökare samt de som önskade handla med något gott hem. Mitt sikte var inställd på kusinen, hon som jag inte träffat på tio år, så ögat scannade av allt spännande, coolt och snyggt innan jag hittade mitt mål, det blev ett kärt återseende.
Hemma hade jag sagt till mannen att undertecknade hoppades ha möjlighet att hinna prata, inte enbart morsa men vem vet hur det blir innan? Kanske skulle läget vara sådant att kusinen drogs mellan kunder och inte hade den tid som även hon önskade? Kanske skulle hon inte vara intresserad att säga mer än tack och hej? Eller så skulle det finnas tid att prata med avbrott för eventuella intressenter?
Vi hann prata!
Blod är tjockare än vatten är ett talesätt och ibland stämmer detta, som igår men kan också innefatta vänskap som exempelvis barndomskompisar eller andra du har en historia ihop med.
Jag slapp gå hem, mannen hämtade och resten av eftermiddagen/kvällen gladde jag mig åt att mötet blivit av, att vi hunnit prata och att det går bra för min begåvade släkting som "headhuntats" till detta event.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar