Hur svårt kan det vara att trycka på en knapp?

Tydligen så svårt att en kort kurs behövs med tydliga visuella samt praktiska inslag. Endast en deltagare och dess handledare, så vi kan lugnt konstatera att "eleven" får all den uppmärksamhet och guidning som kan behövas.

Det är jag som fått en alldeles egen handledning av mannen, hur undertecknad bör trycka på toalettstolens spolningsknapp! Ja, du läser rätt ... 

Hur svårt kan det vara???

Jag tar det från början. I vårt gamla hus så hade båda toalettstolarnas spolningsknappar gett upp och börjat spricka sönder i plasten, det såg inte bra ut så mannen beställde nya och monterade. Vad som dock uppstod var en känslighet vid själva spolningen och det är här min lilla kurs kommer in. Jag trycker för länge, vilket innebar att mekaniken går i baklås och vattnet rinner.

Efter att ha vaknat en natt och hört hur toaletten fastnat i fel läge, fått gå upp och meka samt inte kunnat somna om så fick mannen nog. Jag behövde lära mig att vara lättare på fingret, göra om och göra rätt, ja du fattar, så undertecknad kallades in för tydlig genomgång.

Göra annorlunda så det blir rätt, tror att jag kan det nu men dröjer ändå kvar till tanken fyllts upp och toaletten tystnat. Hur svårt ska det behöva vara?

En natt i skräck

Kanske kände Stanley likadan i somras när han var borta i tio nätter? Kanske inte? När rädslan och stressen tar över kan det vara svårt att tänka klart, både för människor och djur. Idag bjuder jag på ett inlägg som vår tidigare hankatt "skrev" för sju år sedan. Hejsan, hoppsan ... har jag skrivit blogg sååå länge?!?

"Hej, det är jag Tiger. Matte säger att jag kommer att hamna i hennes blogg så det är lika bra att jag hinner först så att ni får min berättelse"

Som ni vet så vill jag hem, till landet. Det är onormalt för en katt att leva inomhus när den föddes med så stor frihet som jag och mamma gjorde.

För någon dag sen satt jag i fönstret och såg hur en man sågade ned hela syrenhäcken och den stora tujan. Samma dag kom en lastbil med en stor grön låda, den dumpades på grusgången. "Verkar spännande det där", tänkte jag.

Matte förstår varför jag blir rastlös (efter det att jag blev portad från balkongen) så vi har istället fått undersöka trapphuset. Familjen kollar först så att alla dörrar är stängda sen är det fritt fram för oss. 

Jag vet vem som bor på vilken våning och bakom varje dörr. Längst ned har vi den snälla damen med hunden som skäller. En våning upp bor alla barnen med sina föräldrar. Utanför deras dörr kan jag hitta bollar. Ytterligare en våning upp bor ett äldre par, de gör inte mycket väsen av sig och högst upp bor vi.

Igår kväll fick vi gå ut. Lillhusse lämnade trapphuset genom en av de yttre dörrarna längst ned. Jag smög efter honom på lagom avstånd, för just precis igår kände jag att NU är det dags för äventyr. Mamma hängde på och kan ni förstå ... någon hade glömt att stänga porten efter sig! Vi smet ut.

Det var mörkt och alldeles tyst. Människorna höll sig inne. Mitt på innergården låg berget av grenar. Människorna hade haft städdag men inte städat bort allt. Så nu fanns spännande lukter av skog och trädgård. Jag kröp längst in under grenarna och njöt. Mamma gick runt och nosade lite.

Efter en stund kom lillhusse hem med en kompis. De gick in genom porten och stängde den. Men hallå!!! Hur skulle vi nu komma in igen? Det var mamma som berättade för mig. Jag försökte buffa upp porten med nosen men den rörde sig inte en millimeter. 

Faktiskt är det läskigt att vara ute själva när det finns ljud som vi inte förstår. Jag kröp tillbaka längst in i bladverket och tänkte på min gamla skog. Av alla ställen så var detta det minst skrämmande. 

Portar öppnades och stängdes och efter en evighet hörde jag lillhusses röst. Mamma försvann. Jag vågade mig inte fram. Vem hade tagit mamma ifrån mig?

Så hörde jag matte eller jag vet inte om det var matte? Rösten var spröd och hes på samma gång. Om jag vetat att det varit matte så hade jag kanske vågat kolla men jag valde att ligga kvar.

Det blev ett väldigt springande i dörrarna och det gjorde mig rädd. Vad var det som hände? Sen blev natten tyst ... bara en massa otäcka ljud. Jag gjorde mig så liten som möjligt och visste att så länge jag stannade kvar inuti mitt gömställe så var jag trygg. 

Det blev en natt i skräck. Jag var hungrig och vågade enbart sova med ett öga slutet.

Så ljusnade det. Långt borta hörde jag välkända röster men jag vågade inte chansa och krypa fram. Husse och mattes röster försvann och istället hörde jag bilar på andra sidan planket. Bäst att stanna kvar.

Men helt plötsligt lyfte någon på taket till mitt gömställe. En man som jag aldrig sett tidigare stirrade på mig och jag rusade iväg. Kröp längst in under en buske och blev osynlig igen.

Människor kom och gick på gården och ibland trodde jag att jag hörde mattes röst men nu var jag så stressad att jag inte vågade lita på mina egna sinnen. Helt oväntat rörde någon i rabatten intill och jag fick panik. Jag sprang. Kanske var det mattes röst, kanske var det inte? Jag rusade blint rakt fram och kröp in i en annan rabatt.

Matte kom. Hon hade mat och en av mina bollar med sig. Först satt hon på huk en bit ifrån mig och sa mitt namn. Jag vågade inte tro att det verkligen var hon. Så kom hon närmare och ställe matskålen mellan oss. Jag låg kvar, blixtstilla. Matte kröp en meter närmare och sen smekte hon mig över ryggen. 

Jag lät henne lyfta upp mig. Hårt, hårt kramade hon mig och jag kände hur min päls blev blöt av hennes tårar. Matte tog bollen och maten och så gick hon in genom vår port till trapphuset. Jag visade att jag ville gå själv och när porten var stängd så satte hon ned mig.

Jag sprang alla 66 trappsteg upp. När matte kom satt jag snällt vid vår dörr och väntade. Nu räcker det med äventyr för mig på ett tag. Jag är hungrig och trött så matte ska få klia min mage hela dagen.

Vi hörs kanske en annan dag!?

Kaffe och croissant

Hello weekend, som jag längtat efter dig! Du är sååå välkommen och jag ska göra allt för att njuta av din närvaro i dagarna två.

• Sova längre, vilket i andras ögon inte är sovmorgon över huvudtaget men ändå ... tänker inte stiga upp kl 05:45, så det så.
• Hinna träna.
• "Bara vara" utan deadline och måsten, för att istället ta dagen som den kommer.
• Äta croissanter
• Vila

Efter intensiva dagar så är paus vad jag önskar men det behöver inte betyda att undertecknad ligger i soffan hela helgen, snarare att aktivitet varvas med vila. Blir hur bra som helst.

Ha det gott!

Lycka kan vara ...

                              

                                

• När sängen jag delar med katterna kan delas på riktigt så vi får plats alla tre samtidigt (att de inte går när jag kommer för att lägga mig)
• Att bli väckt av Stanleys försiktiga nos och höra hans tysta kurrande
• Att Audrey kommer och lägger sig mellan mina ben mitt i natten eller tidig morgon, i väntan på att matten ska stiga upp och servera frukost
• Att vi får klappa Audrey ännu oftare och mer! (Gäller fortfarande att vara lyhörd och studera minsta lilla tecken på "nej") Stryka över ryggen, klia bakom örat och smeka bröstet  samtidigt som vi njuter och tackar henne för tilliten hon arbetar på. 
• Att mannen fått smeka henne över magen ett par gånger!!! (Stort framsteg)
• När Stanley vilar mot mitt ben när jag lagt mig under täcket och han vill hänga ett tag med sin matte innan han hoppar ner och försvinner iväg.
• Se Stanley leka med sin lilla rosa mus (Han kunde inte, ville inte och vågade inte leka när han flyttade in till oss men NU)
• Se Audrey och mannen passa det ihopknycklade kolapapperet (vilket förvandlats till en boll) under kontorsdörren. Har försökt filma men när jag närmar mig med kameran så dör alltid leken, det är som om Audrey inte vill att deras lek ska förevigas.
• Se Audrey närma sig mannen/sin husse för att kolla vad han gör. Kanske finns det nya kolapapper att få eller en liten godisbit att äta ur hans öppna hand? 
• Att se mannen leka och kommunicera med både Stanley och Audrey. Han läser av dem och de svarar, framför allt Stanley (verbalt, det är som att de pratar samma språk).  
• Mannen förstår VAR Audrey vill äta och NÄR. Audrey kan med blick och kropp signalera vad hon önskar ... till mannen. 

Säg att något är omöjligt så "vägrar" jag ge upp

Kom till jobbet vid gott mod och med en känsla att allt skulle ordna sig rätt snart vad gällde kassan som strulat i receptionen, kan erkänna att så inte blev fallet. Allt tog tid ... Vad som var skönt var att vi var två stycken som kunde slå våra "kloka" huvuden ihop.

Mannen brukar andas att undertecknad inte är så teknisk, hmn, kanske har han rätt (?) vad jag däremot är bra på är problemlösning samt att hålla humöret uppe. Ett visst mått av tjurig envishet bidrar till att vilja lyckas, att inte kasta in handduken, utan att istället försöka om och om igen. Säg att något är omöjligt (för mig) så "vägrar" jag ge upp 😂😂😂

Vi fick igång kassan och lyckades återställa kontakten med kortläsaren innan det blev tydligt att det var kvittoskrivaren som krånglade. Det externa supportnumret tutade konstant upptaget men då vi har intern it-support på plats i huset så fanns schysst hjälp nära. Inte ens de löste problemet med några knapptryck men precis innan min kollega dök upp så vaknade skrivaren till liv. 

Under tiden vi arbetat hade ett paket levererats och ställts på bänken bakom disken. När kollegan anlände såg hon detta och utbrast glatt: "Titta vår nya kvittoskrivare!" 

Say no more ... 

Error ... error ...

Efter att arbetsdagen varit bra och förhållandevis lugn så kraschade allt när kassan vägrade göra dagsavslut. Hur jag än gjorde så var kontakten bruten och typ död, gjorde då det enda som var möjligt: hämtade hjälp.

Inte ens detta gav positivt resultat. Efter felsök och omstart tog vi skärmdumpar för att låta kassan vila till idag. Pigga hjärnor och en natts god sömn kan emellanåt göra stor skillnad, hoppas det i detta fall.

Avslutade i stället tisdagskvällen som jag brukar genom att undervisa i aerial yoga (den flygande varianten i "gunga") samt en lätt och mjuk yogaklass (på golvet). Lite lekfull träning ger ny energi och den lugnare nybörjarklassen ett välgörande lugn, precis vad undertecknad behövde.

Nu är jag redo för att reda ut trasslet från igår!

 

Det var en gång ...

Igår på min väg till arbetet var det något vid väggrenen som fångade mitt intresse, egentligen ingenting som på något sätt stack ut, det varken glimmade eller sprakade av färg, det var heller varken stort eller för den delen malplacerat men ändå "på fel plats" ... eller ska jag skriva i fel form?

Med buken uppåt låg resterna av en huggorm, som ett tomt skal och alldeles platt som om en ovanligt tung bil kört över ormen och pressat ut innandömet genom munnen. Ett skinn var allt som återstod.

Fick mig att tänka på en kaviartub som du lyckas klämma ut precis allt ur ungefär som om den körts genom en stenmangel ...

Makabert? Ja kanske men ändå inte.

Tankarna höll sig kvar, hur var detta möjligt att platta till samt ut huggormen på detta sätt? Eller hade den ömsat skinn? Men nä ... säger magkänslan, hela kroppen inklusive huvudet låg på marken i ett stycke och käken var öppen.

Vad tror du?