Det var en gång ...

Igår på min väg till arbetet var det något vid väggrenen som fångade mitt intresse, egentligen ingenting som på något sätt stack ut, det varken glimmade eller sprakade av färg, det var heller varken stort eller för den delen malplacerat men ändå "på fel plats" ... eller ska jag skriva i fel form?

Med buken uppåt låg resterna av en huggorm, som ett tomt skal och alldeles platt som om en ovanligt tung bil kört över ormen och pressat ut innandömet genom munnen. Ett skinn var allt som återstod.

Fick mig att tänka på en kaviartub som du lyckas klämma ut precis allt ur ungefär som om den körts genom en stenmangel ...

Makabert? Ja kanske men ändå inte.

Tankarna höll sig kvar, hur var detta möjligt att platta till samt ut huggormen på detta sätt? Eller hade den ömsat skinn? Men nä ... säger magkänslan, hela kroppen inklusive huvudet låg på marken i ett stycke och käken var öppen.

Vad tror du?