Troskris

                                     

Om du är kvinna så kanske du känner igen dig? Om du är man så kan det vara bra för dig att veta.

Vad?

Har under helgen stått ut med trosor som irriterar, som gör som de vill och inte sitter på min kropp som jag föredrar. Fina, snygga underkläder som jag fått av mannen i present. Oftast fungerar de problemfritt men efter ett par dagar med osexiga bomullshipsters så sket sig hela idén.

Ville vara adventsfin. Valde ett par blåklintsblå brasilian i spets. So far so good.

Om du som jag är en jordad kvinna vilken egentligen inte bryr dig om annat än att det ska vara skönt och praktiskt så uppstår emellanåt "problem". Design och funktion går inte alltid hand i hand.

Passformen är annorlunda. Jag är inte van att trosor skär in (läs: tycker inte om) annat än när de hamnar på sniskan och då drar jag de rätt i smyg. När det gäller brasilian så är det själva passformen, trosan ska sitta så. Oops!

Jag hittar liksom inte rätt.

Måste tänka tvärtom, tillåta spets mellan skinkorna, vilket inte är lätt då det krävs omprogrammering innan jag vänt skutan och ändrat vad jag tillåter är okey.

Har fortfarande inte landat i mina "finare" trosor. Igårkväll hamnar de i tvättkorgen. Samtidigt ger de morgondagens trosa försprång, att hitta rätt och bli accepterade.

Hej svejs!

En sockerbagare ...

Härom dagen knöt jag på mig farmors gamla förkläde i rött med broderat julmotiv i vitt, tomte med släde dragen av ren. Det finns två söta små fickor som också har broderade inslag: hjärtan och stjärnor. För mig är detta förkläde barndom och sprider enormt mycket julkänsla!

Dagen till ära hade jag själv kommit på att jag ville baka. Jag åkte till ICA och handlade sötmandel, vit choklad, saffran och ägg. "Vad ska du göra för gott?", frågade kassörskan. Det tog en stund innan jag fattade att det var mig hon tilltalade. Den unga tjejen hade jag inte sett förut och var därför mest inställd på att enbart säga hej. "Saffransbiscotti", svarade jag. "Tror att vi säljer sådana i butiken", svarade tjejen. "Ja det gör ni. Jag tänkte baka egna", svarade jag och log. Egentligen hade det varit mer lönsamt att köpa på plats även om skorporna kostade över 80 kr/påsen.

Hemma började jag hacka mandel och choklad. Mannen kikade in i köket och höjde på ögonbrynen samtidigt som han nickade gillande. Den stackarn är van att själv köpa hem fikabröd eftersom jag så sällan bakar och han typ aldrig gör det.

I köket spelades det julmusik, gamla klassiker och jag tänkte:

Mindes när kidsen var små och sen ännu längre tillbaka när jag själv växte upp, det har funnits tider då jag bakat mycket ... Så kom nästa tanke:

Styrkt av mitt goda självförtroende huserade jag i köket och sjöng med i julsångerna. Konstigt att jag aldrig bakar? Syrran säger att baka ger energi och glädje åt själen!? Tveksamt, fast just denna dag kunde jag nästan hålla med henne.

Passade på att baka en sats saffransbröd med lussekatter, bullar, "träd" och längder (när jag ändå var igång och smart då lusten att baka sällan infinner sig).

Så in i ugnen. Glömde sätta igång timern vilket nästan resulterade i en nästan övergräddad saffranslängd. Suck. Hamnade pladask tillbaka i mitt normaltillstånd vad gäller husmoderliga aktiviteter, inget för mig ...

Egentligen hade jag INTE misslyckats (då plåt efter plåt levererade gyllene bakverk) men för mig var denna sista plåt långt ifrån perfekt, saffranslängdens utseende matchade inte den inre bild jag målat upp, mitt goda självförtroende hade fått sig en törn. 

Ja ja så är livet, det går att köpa bröd också ... fast mannen säger att det är onödigt eftersom frysen är full med fikabröd.

Puss & kram

 

Fredagens bästa

Alltså, att arbeta med människor är helt underbart! Visst finns det alla sorter men de allra flesta är härliga. Idag kommer blogginlägget att handla om mötet med en student (som fick både mig och en kollega att nästan skratta rakt ut mitt under en tenta Obs! Förbjudet)

Jag arbetade i den största tentamensalen på campus och vi var mitt inne i en datortenta för veterinärstudenter. Förflyttade mig från främre delen av rummet till det bakre för att viskande rådfråga en kollega. På vägen passerade jag en student (eller egentligen många) som satt framåtlutad och uppenbert gjorde något annat. Konstaterade att hen pysslade men  sin klocka och tänkte att metallarmbandets lås verkade krångla.

Framme hos min kollega (som såg samma student bakifrån) undrade kollegan om hen somnat? Från platsen vi befann oss såg det ut som studenten låg över sin bänk. Eftersom jag nyligen passerat så visste jag svaret, hen fixade med sitt armbandsur. 

Långt senare räckte studenten upp handen för att få tillåtelse att lämna in tentan digitalt. Under stunden jag befann mig vid bänken så frågade jag om klockan krånglat?

"Nä, jag rengjorde den", svarade studenten.

"Jaha, min kollega trodde att du somnat", svarade jag med glimten i ögat.

"Inte idag men det har hänt att jag tagit en tupplur mitt i en tenta ... vi brukar ha gott om tid", svarade hen med en svag accent av norrländska.

Alltså, jag hajade till, hur många tar en power nap mitt i en tenta? Har aldrig hört talas om detta men tänkte i samma minut att kanske min egen pappa kunnat (för han kunde somna över allt och sova kortare stunder typ fem minuter för att ladda om).

Blev så klart "tvungen" att berätta för kollegan vilket innebar att vi nästan bröt ihop av skratt. Alla studenter är mer eller mindre stressade inför samt under en tenta, att kunna unna sig en tupplur är unikt och förutsätter att du verkligen kan slappna av. Wow!!!

Gammal synd - fortfarande skämmig

 

Nu ska jag berätta en hemlis, något som jag fortfarande skäms över men som jag har lärt mig att leva med t o m lärt mig att använda för den goda sakens skull.

När jag arbetade med elever i specialundervisningen älskade de när jag berättade om mina egna erfarenheter, speciellt de som blev fel. Så jag bjussade på mina klavertramp, om och om igen. Här är ett av dessa.

Hemma hos oss var julen alltid magisk. Hela december var en spännande månad och både mamma och pappa förgyllde den på så många sätt de kunde.

Men det fanns en sak vi aldrig fick: en chokladkalender.

Hemma hos oss hängdes mammas egentillverkade paketkalender upp och varje morgon skyndade vi dit för att se vad som fanns att hitta, kunde vara allt från mandariner och pepparkakor till någon liten, liten grej.

Så har vi historien om när chokladkalendern kom in i mitt liv, tror att jag kan ha varit ungefär 7 år. Det var en av mina vänner som fått en sådan och stolt visade upp den för mig. En kalender med chokladbitar bakom varje lucka. Wow! Jag frågade om hon hade lust att bjuda men eftersom det bara serverades en om dagen och hon redan tagit för sig ur dagens lucka så var svaret nej. Jag tittade storögt på härligheten.

Kompisens mamma ropade att middagen var klar och jag blev ensam kvar i rummet. Nyfikenheten tog som vanligt, jag kunde inte låta bli att undersöka kalendern och vips hade jag stoppat en bit i munnen. Hur gick det till? Jag skulle ju bara kolla lite ... Plötsligt slank ytterligare en bit ner.

Nu blev jag rädd, fick ont i magen eftersom jag visste att jag gjort något otillåtet, något förbjudet. Så gått jag kunde stängde jag luckorna så att det inte skulle synas vad jag haft för mig. Med lätt panik inväntade jag min vän. Hur många bitar hade jag egentligen hunnit äta?

Inte vet jag hur hon visste? Kanske luktade jag choklad eller så stod det skyldig över hela mitt ansikte när hon kom inspringande? Kompisen rusade direkt fram till sin kalender och upptäckte katastrofen. Hon ropade på sin mamma och kallade mig tjuv. I dörröppningen uppenbarade sig vännens mamma, hon sa inget, skällde inte på mig men blicken av besvikelse kommer jag aldrig att glömma. Kanske är det därför jag fortfarande tycker att det jag gjorde är skämmigt?

Med huvudet sänkt sa jag förlåt och släpade fötterna efter mig när jag gick hem. Ingen hade bråkat på mig och telefonen förblev tyst. Mamma och pappa fick aldrig veta vad jag gjort. Men oj vad jag skämdes!

Aldrig någonsin har jag tagit ur någon annans kalender efter det och mina pojkar får fortfarande chokladkalendrar (när/om de befinner sig "hemma") trots att de är vuxna.

Sopsäckar med kroppsdelar

Under vår källartrapp (läs förråd) så står det just nu sju sopsäckar med kroppsdelar(!!!), sorterade efter bål, ben och armar. Lite makabert kan tyckas och känslan att bära ben som sticker ut ur en påse är speciell.

Tänker att det skulle kunna vara likdelar som transporteras ... ja du läser själv hur skruvat mina tankar går, de ger uppslag till berättelser. Fantasin skenar. För mig blir detta ett vardagsäventyr, att förflytta sopsäckarna från en bil till ett uteförråd. Kreativiteten knackar på och jag leker. 

Varför?

Hjälper en vän är det korta svaret. Kroppsdelarna tillhör skyltdockor som tillfälligt behöver någonstans att bo är ett annat svar. Vi säger välkomna! 

Jag har alltid drömt om att äga en skyltdocka. Varför? För att den kan skapa magi under rätt förutsättningar och då inte enbart som mannekäng. 

Kort episod från verkligheten: när jag arbetade på Desigual så kom något ljushuvud på att ställa (in inte en utan) tre skyltdockor på vår ena personaltoalett. Kan säga att flera stycken nästan kissade på sig eller hävdade att de varit en hårsmån från att få en hjärtinfarkt när de öppnade dörren ... 

Hej svejs!

Snabbare än beräknat

Så ja, nu är energin tillbaka. Emellanåt behöver jag stanna upp och landa i mig själv för att ladda batterierna, bäst görs det i vilande yinpositioner och/eller nidra. 

Det kompakta mörkret som checkade in efter det att all snö tinat bort samt den rullgardin som inte dragits upp under senare delen av november (noll solljus) har medförde en trötthet som undertecknad sällan påverkas av men som sagt NU är jag mig själv igen.

Passade därför på att ta en löprunda, viken var oerhört välgörande och skön, innan jag kavlade upp ärmarna och satte igång med det arbete som väntade.

Har äntligen träffat min tredje mentorsstudent (den som ville välja mig redan innan hen kontaktat studievägledarna på campus) och mötet kändes fruktbart. Här finns mycket att arbeta med och min inspiration och motivation har tagit varandra i handen, de nickar gillande. En spännande resa inleds.

En annan ytterst tillfredställande "grej" har blivit av, mitt pass är hämtat hos polisen!!! Det tog inte alls över 11 veckor som de sa utan gick faktiskt fortare. Hurra!

Önskar dig en skön onsdag, årets sista novemberdag

Inställt

På grund av mörker, snöbrist, inspiration, tid och allmän måndagströtthet 

så blir det inget blogginlägg (idag). 

Vi hörs i morgon 

Ha det ba så länge