Alltså, inte bra!

I vår familj är mannen den som är bäst på att höra av sig, emellanåt har han mer eller mindre daglig kontakt med sönerna oavsett var de befinner sig i världen. Sån är inte jag, har aldrig varit och är tveksam om det går att lära "gamla hundar sitta"?

Inte för att jag älskar våra barn mindre. Eller för att undertecknad inte skulle bry sig. Jag är bäst i nuet samt har något emot både telefoner och att ringa ...

Så lik min/vår pappa. Han avskydde när det ringde och muttrade att någon annan kunde svara (det var ändå inte till honom) men när han väl pratade så kunde han sitta länge. (Igenkänning på den) Mamma däremot var bäst, hon ringde alla, pratade ofta kort och såg på detta vis till att hålla ett stort nätverk fungerande. Kan emellanåt vara lite avis på hennes förmåga. Jag skriver hellre, skickar mess eller meddelanden men inte så ofta som mannen kommunicerar med sönerna. 

Är det "fel" på mig? Emellanåt får jag dåligt samvete och tänker att jag är en "dålig" mamma men våra avkommor brukar då skratta och säga att det är lugnt, att jag är bra.

Tidigare i veckan ville undertecknad ringa både Lejonkungen och Astronauten och gjorde även det. Lejonkungen pluggade för fullt och hade egentligen inte tid med mig så det blev kort. Ringde hans bror som förvånat svarade och undrade hur det var hemma? Mådde vi bra? Var det något särskilt jag ville? "Nej", svarade jag "ville bara höra din röst och prata lite". "Okey, blev lite orolig", svarade Astronauten.

Alltså, inte bra! Det sa jag också och vi skrattade. Sönerna ska inte behöva fundera över anledning om deras mamma äntligen ringer. Måste nog skärpa till mig.