"Ingen ... med mig själv"

En arbetsdag:

Upp i ottan för att hinna med mig själv innan det blev dags att övervaka och "ta hand om" tentamen, igår en anpassad (betyder mindre rum och färre studenter). Visste att dagen innebar mycket stillasittande då passet var över 6 timmar och jag enbart skulle ha möjlighet att lämna rummet för att själv gå på toaletten (kollega bytte av i en eller två minuter). Laddade därför upp med termos och en kall lunchmatsäck.

Min student anlände precis innan det var dags att sätta igång och klok som jag var så hade undertecknad passat på att samla steg i korridoren, tänkte att det är lika bra att leka professor Baltazar och gå ett par vändor när jag ändå väntade.

Älskade när studenten inledde med att informera om att hen troligtvis skulle prata högt, inte med mig utan med sig själv (som om jag ville använda öronproppar så 😂) och att hen antagligen skulle resa sig upp och gå ett varv i rummet för att samla tankarna.

Då det enbart var vi två i rummet så såg jag inga problem, istället var igenkänningen stor. Mindes mammas fråga när jag klev in genom ytterdörren: "Vem pratade du med?"

"Ingen ... med mitt själv", var det svar hon fick under mina skolår.

Och ... behovet av rörelse är något som är djupt rotat i mig, du som läser mina blogginlägg har nog förstått det vid det här laget.

Annars hände inte så mycket. Jag vek en låda av papper till studenten då vi inte hade någon papperskorg och hen behövde vässa sin blyertspenna. Blev nerkyld av ventilationsutblåset i rummet samt hann planera en packlista i huvudet.

Tentan avslutades. Jag tog en kort skogspromenad. Tillbaka till campus. Dags för mentorstid med annan student och efter ytterligare två timmar sa jag tack och hej och gick hem.