Sedeln som försvann

Fjärde advent och den äldre sonen följer mig till torget nära vårt hem. Jag har laddat upp med både kontanter (tog med en 500hundring från min bokförsäljning) bankkort och telefon. Vi väljer ut den finaste granen, prutar på priset och får hjälp av försäljaren att såga av de nedersta grenarna samt ett nytt fräscht snitt så vår gran ska kunna ta upp mer vatten. Jag betalar med swish och tänker att jag kan lägga tillbaka sedeln jag lånat av mig själv.

Nöjda och glada tar vi vår juvel i  våra handsk klädda nävar och vandrar hemåt. Om det inte varit för de många plusgraderna och den totala avsaknaden av snö så hade detta ögonblick varit magiskt, fyllt med julkänsla. Nu blev det en mysig stund med min förstfödde och trapphuset luktar av granbarr.

Så gick jag till ICA för att handla lite. När jag kommer hem igen så minns jag bokförsäljningssedeln och stoppar handen i bakfickan för att plocka upp pengen. Inte där? Jag kollar telefonfodralet och plånboken men utan resultat. Har jag tappat den?

Jag går igenom alla möjliga fickor men 500kronors sedeln är och förblir borta. Så jag har sumpat pengarna, det känns surt.

Kanske fick granförsäljaren 850 kr istället för 350kr? Kanske hamnade pengarna på golvet inne på ICA, vid kassan?

Pengar är trots allt en världslig sak. Jag överlever trots att det svider. Nu hoppas jag att någon som är fattigare än jag hittade sedeln. Det får gärna vara en EUemigrant, flykting eller någon som måste tigga för att få ihop pengar till mat.

Så här och nu bestämmer jag mig för att den som hittat min sedel är i större behov av den än jag. God jul från dig till mig. Använd pengarna väl.

En match mot andningsdemonerna

Härom dagen steg jag upp i ottan ( familjen sov), åt frukost och styrde sen kosan mot tåget som tog mig till Stockholm. Det var nu det skulle ske, jag hade en alldeles egen njutbar tahandommigsjälvdag.

För ett par månader sedan bokade jag in mig på en yoga workshop. Mitt stora dragplåster var äventyrerskan Annelie Pompe som djuphavs fridyker och klättrar uppför världens högsta bergstoppar. Äntligen skulle jag få träffa henne in real life!

Denna "lilla, nätta" kvinna står för allt det jag alltid drömt om. Hon utmanar sina egna gränser och ser möjligheter i det mesta. Annelie lever sin dröm och drivkraften är nyfikenhet. I mina ögon är det eftersträvansvärt, en stor wow-inspirationskälla.

Annelies sidekick denna dag var Sofie Ringsten som bl a är surfare. Tillsammans höll det i en spännande 6 timmars workshop. Sofie guidade oss genom skön yinyoga för atleter och Annelie visade samt undervisade oss i olika andningsövningar och tekniker.

På golvet runt ikring mig var rummet fyllt av surfare, löpare och yogamänniskor. Som extremsportare så är god syreupptagningsförmåga A och O. Fightingspirit är en av de viktigaste egenskaperna samt tålamod. Motståndet sitter i våra huvuden och de som lära sig att stänga ute alla de små röster i skallen som viskar om våra begränsningar är de som kommer att lyckas bäst.

Idag utmanade jag mig, inte 100% och fullt ut men jag mötte mina demoner när det gäller andning.

För mig är det obehagligt att hålla andan under vatten, jag får snabbt en lättare panikkänsla. Litar inte på apparatur men inte heller på min egen förmåga. Jag vet att jag kan om jag vill men lusten att utmana mig har sällan infunnit sig.

Idag beslöt jag att prova. Vi befann oss i en trygg miljö, utan vatten. Vad skulle kunna gå fel? Ingenting!

Efter andningsövningar och stretch av bröstkorg så var det dags att släppa taget och hålla andan. Annelie guidade oss genom två försök innan det var dags för det stora testet. Först skulle vi enbart stanna kvar i det avslappnande tillståndet och tänka lyckliga tankar. Check! I försök två gick vi in i det stadium när kroppen börjar signalera att nu vill den andas, det blir obehagligt. Check!

Inför sista försöket och vår utmaning uppmanade Annelie oss att gå in i fightingläge, att fokusera och utmana kroppen. Min rädsla kom smygande och jag stod vid mitt vägskäl. För mig var det inget nederlag att mima åt Annelie att jag inte tänkte prova. Jag var nöjd med mina två försök. I mitt huvud så känns det bättre att ta träning av detta slag långsiktigt, ett litet steg i taget. Jag har inte drivet, motivationen och den kämparanda som behövs för just detta uppdrag. Men det gör ingenting, jag är nöjd. Mina hangups blev tillräckligt utmanade.

Så 2-1 till mig mot demonerna men då ska jag säga att jag lämnade walkover i tredje perioden, annars skulle de aldrig fått något poäng ;)

Dagens dilemma

He´s back ... min förstfödde och jag njuter och ska fortsätta med det till dess att han sätter sig på planet hem till sitt liv. Faktiskt så är jag inte ens trött längre trots mörkret, de låga molnen och regnet.

Badrummet träder fram i all sin prakt och även om det inte blir helt klart innan hantverkarna går på julledighet så är vi extremt nöjda. Wow! Snart blir det invigning, limningar ska bara torka först.

Nu till dagens stora fråga: Vad ska jag fixa för maskeraddräkt till nästa års första fest? En maskerad med tema film. Det finns så många alternativ att jag har svårt att välja. Ni som känner mig vet att jag går All in.

Ska jag använda mig av de attribut jag har och välja något utifrån dessa eller ska jag sikta på en total stilförändring med peruk och hela köret, maskerad till oigenkännlighet?

Får förslag på allt ifrån prinsessan i Frost till Catwoman. Måste nog sova på saken. Grejen är att det blir jul och sen nyår, helgerna avlöser varandra och möjligheten att fixa kostym minimeras om jag inte väljer att sy den själv.

Min lösning är fortfarande: sov på saken. Så jag avvaktar och laddar för biokväll.

Ha en härlig dag!

Statusrapport från rymdkapseln

Det finns de som lever i ett rent Helvete, stämmer inte på oss vi bor i ett dammigt Paradis. 

Ikväll kommer sonen hem från norr och studierna i rymdteknik. Just nu har han inget rum ... Våra fyrbenta älsklingar har delat de de sista dagarna med mannen för att komma så långt ifrån renoveringskaoset som möjligt.

Det betyder att ordningen måste återställas.

Så här kan vår tillvara beskrivas:

• Frustrerade katter på gränsen till nervsammanbrott, understimulerade, rymningsbenägna och äventyrslystna.
• Tältöppningar i varje dörröppning, dragkedjor som måste dras upp och ned
• Tofflor att konstant ta av och på samt att snubbla över
• Juldekorationer som pudrats vita av damm, inte snö
• To Do listor 
• Julklappspåsar under sängen bland dammråttor och i varje garderob
• Frysbox fylld med julbak!!!
• Ett badrum som sakta tar form
• Och dagens stora fråga:  Var ska vi nu ställa kattlådan?

Men som sagt ikväll kommer den saknade sonen! Lycka :) Livet i vårt dammiga Paradis går vidare och strax före jul kommer vi att ha förvandlat vårt hem till en stämningsfull julvåning men först efter att ha lagt ned en hel del arbete samt ett och annat magiskt trollspö.

Hej svejs!

Sover tandläkaren gott om natten?

Motgångarna vid badrumsrenoveringen löser av varandra men vi överlever, shit happens och allt löser sig. Det är inte min stil att fastna i problem. Vi lyfter blicken, tittar framåt och finner nya vägar.

Men ... jag är frustrerad, ja till och med lite arg. Ilskan riktar sig inte mot någon i familjen, på jobbet, vänkretsen, projektledaren, hantverkarna eller leverantören utan mot ett helt annat håll.

Mannen gick med tandvärk hela helgen, han stoppade i sig värktabletter för att klara av att existera. Vill förtydliga här och nu att jag är gift med en man som inte klagar. Vissa män blir dödssjuka av en liten förkylning, inte min. Vi är av samma skrot och korn, biter ihop och vilar oss friska.

Hur som helst så fick han akuttid hos tandläkaren under veckans första dag. Arbetade fram till besöket. Tandläkaren röntgade tanden, sa att det fanns en inflammation och sprutade in bakteriedödande medel och så var allt klart. En rotfyllning bokades till slutet av januari. Besöket betalades.

Mannens smärta blev inte lindrad den blev värre och han fick stoppa i sig ännu fler värktabletter.
"Reklamera besöket", sa jag. Mannen bokade ny tid.  Mer smärtstillande och en stund på jobbet (dagen efter) innan det blev dags.

Vid detta besök konstaterade tandläkaren att tanden var fylld med var. Han borrade djupare, tömde rotfickorna, sprutade in mer bakteriedödande och skrev ut penicillin. Ny betalning.

Men hallå!!! Hur är det möjligt att missa, att inte fullfölja och göra en grundlig undersökning vid första tillfället? Hur kan man säga att i 90% av fallen så räcker den behandling som min man fick första gången?  Dessutom hade tandläkaren mage att ta betalt igen!

Min irritation kommer av att det gör ont att se någon jag älskar lida, att inte riktigt förstå exakt hur ont det verkligen gör men samtidigt veta att jag helst vill slippa den erfarenheten. En expert inom sitt område borde inte göra ett sånt misstag så att patienten lider mer efter en behandling än innan.

Gör vi misstag så ska de rättas till men då får vi räkna med att stå för kostnaden. Om jag i butiken gör fel så har kunden alltid "rätt", vi "betalar" genom att byta ut varan mot en ny eller betala tillbaka den summa som kunden lagt ut. Andra yrkesgrupper rättar till sitt klavertramp genom att göra om och göra rätt men struntar då i att skriva ny faktura.

Sover denne tandläkare gott om natten?

Igår kväll mådde mannen sämre än någonsin trots penicillin. Vi hoppas att det berodde på borrningen och den rensning som gjordes. Finns ingen möjlighet att orka arbeta för min bättre hälft. Han sover och jag hoppas att allt vänder nu. Han är värd att må bra!

Julkort, ska det vara något?

Nu är det dags att fundera över nästa dilemma i december, ska det skickas julkort eller inte? För mig är svaret självklart: JA!

Jag vet att de flesta prioriterar bort de handskrivna korten som läggs i de röda lådorna före jul men det gör som sagt inte jag. Det går att skicka elektroniskt också, så klart och det händer att jag kompletterar på det viset men då önskar jag att skriva ut hälsningarna så de blir fysiska (om vi får julkort mejlade).

Hemma hos oss tar varje års julkort tid. Många gånger har jag tecknat eller gjort tredimensionella julhälsningar. Sönerna har ibland designat eller så har vi letat reda på något fotografi som fått stå som grund.

Oavsett om vi köper eller gör korten själva så behövs tid. Det ska skrivas adresser och hälsningar samt klistras frimärken. Jag räknar med en till två kvällar, för vi skickar många kort ca 40 stycken.
Vi får inte lika många, inte nu längre men det spelar inte någon roll det är känslan av att ge och sprida lite glädje som är grejen.

I vårt hem spänner vi upp ett snöre under taket och sätter sen upp de hälsningar vi får. En magisk känsla infinner sig och det är lätt att se alla kort samtidigt.

Så hur gör du? Är du en som håller på de gamla traditionerna eller tycker du att det är skönt att slippa?

Nu är det dags att ge sig ut och leta reda på lite julfrimärken så att jag kan lägga alla våra kort i någon av de härligt röda postlådorna.

Ha det!

Är det en leveransskada på badkaret? Men hallå!???

Jaha, vad ska vi säga? Som det är nu så får vi ställa in oss på att leva med ett halvfärdigt badrum en månad till ... Kaklet som beställdes hinner inte levereras förrän i mitten av januari nästa år. Vår beställare har räknat fel. Trist för oss!

Idag skulle jag ta emot leveransen av det nya badkaret. Mannen hade betalat extra för att vi skulle slippa bära det tunga badkaret uppför de sugande 66 trappstegen i vårt trapphus. Med tandvärk som måste åtgärdas kollade han klockan för att komma fram när telefontiden startade. Jag lovade att ta emot leveransen och se till att bärarna placerade karet där vi ville ha det.

Jag skuttade nedför trappan och hälsade. När vi står i minusgraderna utomhus så säger plötsligt en av de som ska bära upp den stora kartongen: "Fota det här märket. Det är en leveransskada. Ta en bild så att de ser att klistermärket satt här innan vi bar upp kartongen"

Jag hajar till. Är det en leveransskada på badkaret? Men hallå!???

Jag frågar vad de menar med det de nyss sagt? Om badkaret är trasigt vill vi inte ha det, då är det ingen idé att de bär upp det till oss. Jag tänder till men håller mig lugn, säger att jag tänker hämta min man.

Sagt och gjort, uppför alla trappor. Mannen stönar men kommer. Han har ett schysst och konstruktiv sätt att möta våra bärare. De undersöker emballaget och ringer leverantören. Efter många om och men så konstaterar de att märket inte betyder transportskada.  Finns inga synliga tecken på att något skulle vara trasigt. Vi pustar ut.

Så nästa problem, porten öppnas enbart till hälften. Vi har dubbeldörrar och sprintarna som håller dörr nummer två på plats vill inte ge med sig. Vi provar olika redskap för att pilla upp den nedre sprintern. Jag meddelar att vi ev måste gå en omväg via grannporten, längre sträcka att bära men markplan. Då ger sprintern efter och öppnar sig.

Mannen som har tandvärk och är sen till jobbet kommer inte undan, han får hjälpa till att baxa upp badkaret. I sanningens namn erbjuder han sig eftersom han ser att det är för tungt för mannen och kvinnan som vi betalat att hjälpa oss.

Nu står paketet på plats i trapphuset. Mannen har gått till jobbet och samtidigt hunnit boka en tandläkartid till eftermiddagen. Livet går vidare i vår rymdkapsel. Nu hoppas vi att det efterbeställda kaklet kan monteras i januari men att vi kan använda badrummet redan före jul. Vore skönt att få duscha hemma.