För ett par månader sedan bokade jag in mig på en yoga workshop. Mitt stora dragplåster var äventyrerskan Annelie Pompe som djuphavs fridyker och klättrar uppför världens högsta bergstoppar. Äntligen skulle jag få träffa henne in real life!
Denna "lilla, nätta" kvinna står för allt det jag alltid drömt om. Hon utmanar sina egna gränser och ser möjligheter i det mesta. Annelie lever sin dröm och drivkraften är nyfikenhet. I mina ögon är det eftersträvansvärt, en stor wow-inspirationskälla.
Annelies sidekick denna dag var Sofie Ringsten som bl a är surfare. Tillsammans höll det i en spännande 6 timmars workshop. Sofie guidade oss genom skön yinyoga för atleter och Annelie visade samt undervisade oss i olika andningsövningar och tekniker.
På golvet runt ikring mig var rummet fyllt av surfare, löpare och yogamänniskor. Som extremsportare så är god syreupptagningsförmåga A och O. Fightingspirit är en av de viktigaste egenskaperna samt tålamod. Motståndet sitter i våra huvuden och de som lära sig att stänga ute alla de små röster i skallen som viskar om våra begränsningar är de som kommer att lyckas bäst.
Idag utmanade jag mig, inte 100% och fullt ut men jag mötte mina demoner när det gäller andning.
För mig är det obehagligt att hålla andan under vatten, jag får snabbt en lättare panikkänsla. Litar inte på apparatur men inte heller på min egen förmåga. Jag vet att jag kan om jag vill men lusten att utmana mig har sällan infunnit sig.
Idag beslöt jag att prova. Vi befann oss i en trygg miljö, utan vatten. Vad skulle kunna gå fel? Ingenting!
Efter andningsövningar och stretch av bröstkorg så var det dags att släppa taget och hålla andan. Annelie guidade oss genom två försök innan det var dags för det stora testet. Först skulle vi enbart stanna kvar i det avslappnande tillståndet och tänka lyckliga tankar. Check! I försök två gick vi in i det stadium när kroppen börjar signalera att nu vill den andas, det blir obehagligt. Check!
Inför sista försöket och vår utmaning uppmanade Annelie oss att gå in i fightingläge, att fokusera och utmana kroppen. Min rädsla kom smygande och jag stod vid mitt vägskäl. För mig var det inget nederlag att mima åt Annelie att jag inte tänkte prova. Jag var nöjd med mina två försök. I mitt huvud så känns det bättre att ta träning av detta slag långsiktigt, ett litet steg i taget. Jag har inte drivet, motivationen och den kämparanda som behövs för just detta uppdrag. Men det gör ingenting, jag är nöjd. Mina hangups blev tillräckligt utmanade.
Så 2-1 till mig mot demonerna men då ska jag säga att jag lämnade walkover i tredje perioden, annars skulle de aldrig fått något poäng ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar