Mötet som äntligen blir av!

Idag har jag ett möte som tagit väääldigt lång tid att få till. Kanske finns det en anledning varför det blivit så? Kanske har ingen av oss varit mogen tidigare? Säkerligen inte jag. Kanske har det inte varit läge, på riktigt, förrän nu?

Pusselbitar behöver falla på plats och förutsättningar till samarbete.

Inget är bestämt, annat än att vi ska träffas och prata. Ett steg i taget. Lyssna in varandras behov och eventuella önskemål. Sen får vi se?

Jag väljer att inte ha någon färdig mall. Flexibilitet och smidighet känns mer rätt så länge min magkänsla får yttra sig och det får den.

Så med ett huvud fyllt av idéer och en oskriven bok kör jag iväg till mötet. Har hunnit landa i mig själv på yogamattan under morgonens yogaklass.

Välkommen måndag

Ny vecka, nya dagar och nya möjligheter. Vad står i din kalender?

Själv håller jag fler yogaklasser än vanligt då jag vikarierar för bortrest lärare. I min planering finns även helt nya möten inbokade, sådana som kan ge eventuella jobb i förlängningen och slutligen har jag en lunch med en kär vän att se fram emot. Det ser ut att kunna bli en spännande vecka!

Jag ska fortsätta att utmana mig i min yogagunga och samla flygtid. Lektid. Experimenttid. Egentid. Testagränsertid.

Så har vi bokföringen, på't igen. Varje vecka innebär nya utmaningar.

Börjar denna måndag med att fundera över mitt företag Mias Yoga Uppsala och vilka kanaler som fungerar bäst marknadsmässigt för just det.

Stökigt eller kreativt?

Hemma hos oss är det stökigt. Ja även skitigt men framför allt stökigt ... i mina ögon mätt. Om du steg in genom vår dörr kanske du skulle tycka annorlunda? Vem vet, vi har alla olika toleranströskel.

Oavsett åsikt så möblerar vi i huvudet, bär möbler och monterar. Eller mannen monterar, jag stylar. Utmaningen vi har är ett pelar- och ett skrivbord som inte passar någonstans. Tyvärr är det arvegods på min mammas sida som pappa lutat av. Trärena möbler som jag fick till min första lägenhet, där de passade bra och fyllde sin funktion. Idag har vi inte ens lagringsutrymme ...

För mig finns inte alternativet att göra mig av med dessa bord.

På alla sätt har vi försökt vara innovativa, tänka om, tänka nytt men inser att min mormor och morfars fina möbler inte passar i vårt lilla hus.

Ska inte grabbarna flytta hemifrån snart? På riktigt. Så de kan få borden.

För tillfället får vi lösa vårt "problem" på något vis. De får stå på fortsatt "tillfälliga" platser till vi bestämt oss. Slipa och måla om känns fel, däremot kan långa dukar eventuellt få drapera det trärena?

I vårt förråd står ett gäng flyttkartonger vilka vi behöver kolla igenom. Tanken är att slänga, packa om eller eventuellt göra plats för innehållet inne i huset. Vi hoppas kunna förmå oss att göra oss av med en hel del men det kan vara lättare skrivet än gjort.

Skjuta från höften eller noggrann planering?

För mig behöver det finnas en balans mellan utförande och planering, det betyder önskan om tid att hitta inspiration, fundera ut, skriva ihop och yoga igenom de klasser jag erbjuder andra.

För tillfället handlar det oftast om en hatha vinyasa och en yinklass/vecka. Fördelen är att jag är schemalagd på fyra olika studios, vilket innebär att jag kan erbjuda samma klass utan problem.

Klassplaneringen behöver nötas in, sätta sig och bli muskelminne, i alla fall hos mig.

Sen som allt annat här i livet så blir vissa sekvenser lyckade medan andra kommer att hamna i papperskorgen och knappast tas upp för återbruk.

Antar att det med tiden kommer att bli både enklare och lättare att få ALLT att flyta, kanske improvisera under tiden precis som jag gör hemma under min egna praktik? Bara det att känslan hos mig är att en genomtänkt klass är schysstare att presentera och servera än en som skapas i stunden. Jag är inte där än vad gäller proffsigt improviserade klasser ... men en dag kanske? Eller inte?

Balans är A och O för planering och utförande så även i fortsättningen kommer jag att sträva efter att ha fri tid att söka inspiration, skapa och testa mina klasser.

Oj, vad liten den är, nästan som om den krympt

Det tog lite mer än ett halvår men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, eller hur det nu var ... är?

Igår plockade vi med oss stege, hammare, skruvdragare, fästen och långa skruvar innan vi gick över till vårt poolhus/studio/gäststuga. Efter lite överläggning kom jag och mannen fram till vad som borde fungera bäst. Fick dock avbryta försök nummer 1 då tvärslån började spricka. Skruven var både för kraftig och för lång.

Hur skulle vi göra nu?

Vi funderade lite till och kom fram till en alternativ lösning, denna gång gick det betydligt bättre. Fästanordningarna kom på plats och därefter kunde jag montera upp min yogagunga!

Inser nu att den jag köpte för många månader sedan är betydligt mindre än de som vi använder på min kurs. Känns som att jag skulle ha en "barn variant".

Nåja, denna upptäckt innebär att jag kommer att ha svårt att göra vissa moment men å andra sidan så kan jag göra andra utan problem. Min gunga just nu är därför good enough. 

Längre fram kanske jag köper en ny?

Vilken lycka att den neongula kärleken är uppe och att jag kan experimentera och utforska aerialyoga i min alldeles egen studio. Äntligen!!!

Pussytalk

Härom kvällen var jag med om något som inte inträffat tidigare, i alla fall inte i min roll som yogalärare. Klassen var liten och studion mindre så mattorna låg nära, både varandra och mig.

När vi tog oss upp från sittande och skulle börja flöda så var det som om oinbjudna delar av mig hade väldigt mycket att säga. Här snackar vi dålig timing.

Tänk dig bubbelplast som någon trycker på, det liksom smattrar. Min kropp kändes som vanligt MEN underlivet, den nedre regionen vaknade till liv och började låta? Typ pussytalk ...

Antagligen luft som ville ut. Inte fisar utan mer som såpbubblor utan såpa. När jag rörde mig smattrade jag???

Orkade inte ens tycka att situationen blev pinsam. Jag bad om ursäkt och de snälla yogisarna fortsatte som om de inte hört ljuden (av luft som tydligen ville ut ur min kropp).

Ingen lukt som efter fisar, bara ljud. Pussytalk ...

Ja ja, tänkte jag och undrade vad som hände? Efter ett par minuter så blev det tyst, typ slutpratat.

Beslöt att skriva en blogg om bubbelplastlätena från undertecknad. Åt bland annat grön ärtsoppa och råa grönsaker till lunch, kan eventuellt vara orsaken? Eller inte. Livet bjuder emellanåt på oväntade situationer, pinsamma eller inte, det är upp till dig.

Har varken svångrem eller bälte

Jag har gjort det. Tagit det där sista steget och verkställt en sak som länge funnits med i mina tankar men som under detta år verkligen blivit en punkt på min todolista.

Jag har sagt upp mig!

Från och med nu tänker jag satsa helhjärtat på mitt nystartade företag, ge det tid och chans att utvecklas. Ta reda på vad jag verkligen vill. Vilka av de bollar jag kastar upp som jag ska fånga och vårda.

Det finns enbart en sak som hållit tillbaka beslutet. Jag älskar mina arbetskamrater och min chef! De fanns för mig när livet.nu härjade som mest. De är schyssta, trevliga och underbara, alla på sitt unika sätt. MEN jag kan inte stanna kvar bara för människor jag gillar, det fungerar inte. Har jag tur så kanske de väljer att stanna i mitt liv på något sätt. Valet handlar om mig och görs utifrån vad jag behöver och vill.

NU är tid för förändring. Det får bära eller brista. Jag stänger dörren (även om jag lovat att finnas tillgänglig som extrapersonal) och öppnar andra okända. Spännande!

Har varken svångrem eller hängslen men tänker att allt kommer att ordna sig. Magkänslan viskar att rätt beslut tagits och jag är inte rädd.

Samtalet jag hade med min chef var varmt och öppet. Hon vill inte bli av med mig men säger samtidigt att jag har hennes fullaste stöd, om hon varit i mina kläder så skulle hon gjort likadant. Tack!