Glasregn över mitt huvud

Igår glömde jag att stiga av bussen på vår hållplats! Har inte hänt tidigare och någon gång ska väl vara den första. Mannen skakade på huvudet och undrade hur detta varit möjligt? Svar: även solen har fläckar.

Gårdagen innebar tabbar, gapskratt och hårt arbete med andra ord en helt vanlig dag.

Jag checkade in på Hera Hub på morgonen och redan under fikat satte vi ribban genom att bjussa varandra på situationer som varit besvärande, pinsamma eller jobbiga. Vi skulle kunna kalla detta misstag vi begått eller med ett annat ord erfarenheter.

Så underbart befriande att öppna upp och erkänna sina mörka sidor, att sitta i ett rum där ingen dömer utan bara lyssnar. Att skratta åt eländet istället för att förneka och trycka undan. Att få gapskaratta med andra (inte åt).

När vi senare gått laget runt så var alla redo att börja arbeta. Jag skulle få fortsatt vägledning och hjälp med videoredigering till min Youtube kanal. Började mindre bra då jag reste mig rakt upp under en lampa med stora glaskulor (tänk genomskinliga julgranskulor modell större). Kras sa det över huvudet på mig och ner regnade glassplitter, mitt arbete började därför med paus i form av dammsugning.

Nåja, efter det gick det bättre. En kort presentations video med thumbnaile hanns med och efter ett klick hamnade den på min egen kanal. Wow! Jag lär mig, tar ett steg i taget.

Nu har jag ett betydligt längre klipp vilket behöver massor av redigering innan det kan läggas ut med andra ord dags att kavla upp ärmarna och komma igång.

Kanske inte konstigt att efter att först se de två bussar som går hem till oss köra iväg (var en minut för sen), få vänta i en kvart, bli akut lunch hungrig, hoppa på rätt buss och slappna av så till den milda grad att jag glömde bort att kliva av på rätt hållplats. Shit happens!

Är det slut på det roliga nu?

Igår kväll hade jag min andra och för denna gång sista vikariatklass i aerial. Känns lite sorgligt när jag börjar bli mer varm i kläderna. Även om FLYoga och aerial på ett sätt är olika varianter av luftburen yoga så presenteras och genomförs de med vissa skillnader.

Jag drömmer verkligen om att kunna erbjuda en egen klass utifrån min utbildning. Tyvärr är det inte så enkelt som jag skulle önska, det finns en hake eller många (haha), för det är just gungornas krokar eller skenor i taket som behöver funderas kring, samt VAR jag ska erbjuda detta "nya" koncept? Mycket handlar om säkerhet.

Nåja, åter till igår. Mina onsdagskvällar har blivit intensiva då jag går från att undervisa hatha vinyasa till att byta byggnad, montera upp gungor på hög stege, få till tekniken, välkomna kursdeltagare samt sen slutligen leda aerial. Marginalen mellan klasserna är 20 minuter vilket är på håret. Avsluta en lektion och sen preppa inför nästa tar den tid det tar speciellt då det ska balanseras på stege.

Jag är tacksam över att ha fått förfrågan att ta vikariatet, att alla varit så justa och att jag själv känner att jag lyckats göra ett bra jobb. Har jag tur så kanske detta leder till andra vikariat? Eller till nya spännande uppdrag?

En sak är dock säker två fysiska klasser efter varandra innebär en hungrig mage. För att hjälpa kroppen kan det därför vara bra med snacks samt något att dricka, både mellan och efteråt.

En tredjedel behövde kapas bort

Inser att jag planerade en 90 minuters vinyasa klass istället för en timme. Tror faktiskt det är första gången differensen är så stor, så "fel". Min önskan att få med många olika moment blev större än lusten att skala bort.

Egentligen är det inget problem. De som kom på gårdagens morgonklass visste inte att jag kapade klassen på lämpligt ställe, det blev istället en naturlig avrundning och mina yogis var nöjda.

När jag senare kom hem strök jag i flöden och gjorde klassen kortare. Vetskapen att kontentan skulle bli just denna har legat i bakhuvudet men jag ville testa. Mina "morgonklass yogisar" är de som först får flöda till varje veckas  vinyasa klass, vilket på ett sätt innebär att de blir "försökskaniner". En för mig bra testgrupp, den bästa faktiskt.

Just nu har jag en 60 eller en 75 minuters klass beroende på hur jag presenterar den. Så pusselbitarna föll på plats och undertecknad är nöjd. Gör om och gör rätt verkar vara min grej just nu

Ett vitaminpiller som gör mig lycklig

Jag kör mindre bil än jag gjorde för några månader sedan, vilket är bra miljömässigt, så heja mig! Har efter bussträning 😜😂 lärt mig att tycka att bussen är helt okey.

Men det finns fortfarande tillfällen då jag väljer bilen, detta för att det är betydligt smidigare och går mycket fortare. Jag tänker på alla de gånger jag ska in till någon studio och undervisa/leda en yogaklass. Bussen fungerar mindre bra på grund av att jag behöver byta, vänta och promenera långa sträckor.

Dessa tillfällen njuter jag. Jag sjunger högt, högt och skrattar från magen. Har upptäckt att köra bil är bästa vitaminpillret för mig.

Det har varit så många år (då vi bott mitt inne i stan) som jag knappt kört, har inte behövt, bilen har mest varit ett parkeringsproblem. Innan dess när vi bodde på landet var vi tvungna att ha var sin bil (jag och mannen) då var bussen inget alternativ eftersom den i stort sätt aldrig gick. Minns att jag gillade att köra redan då, för det finns en stark frihetskänsla kopplad.

Att (än så länge) behöva använda bilen för att ta mig till yogaklasserna är dyrt (parkering) men fram till att jag dammat av min cykel och så länge vädret pendlar mellan regn och snö så fortsätter jag skriksjunga mig lycklig.

En låda proppfull med gamla dagböcker

När regnet öser ner, vad gör du då? Kollar Netflix serier eller gör du som vi, gräver fram flyttkartonger ur förrådet?

För tillfället är vi -5 stycken. Äntligen!!! Arbetet är långt ifrån klart men vinsten är att vi påbörjat den uppgift som länge legat på den gemensamma todolistan.

Fem kartonger färre är bra, riktigt bra.

Det farliga när jag röjer är risken att bli sittande. Igår öppnade jag en kartong med gamla dagböcker. Genom alla år jag levt så har det på ena eller andra sättet inneburit anteckningar. De senare åren har det fokuserats på blogg, yogadagböcker och reseskildringar. Tidigare (innan barnen föddes) så fylldes anteckningsblock och före det de mer traditionella barndagböckerna (med lås och nyckel). Fatta risken när jag öppnade kartongen!

Att börja läsa min egen historia, hur jag upplevt olika händelser, se den yngre varianten av mig och upptäcka sprickor i fasaden (då jag var betydligt mer oerfaren och omogen). Böckerna är både spännande, roliga och lite pinsamma.

Det enda jag kunde göra var att snabbt stuva om dagböckerna, stänga kartongen och låta mannen stuva in den på lämpligt ställe i förrådet. Sparar läsningen till någon dag då livet står helt stilla och jag inte har något vettigt att sysselsätta mig med.

En alldeles egen stjärnhimmel

Ja det är sant, var faktiskt inte planerat så men i slutänden så fick vi en alldeles egen galax i vår källare.

Vad då? Du tror kanske att vi fixat fondvägg eller liknande. Svar: nej. Mycket bättre!

En trappa ner har vi ett draperi. Tyget är vitt, typ tyll, det har hängt där sedan vi flyttade in. Gömmer proppskåp och rör. Nästan en hel vägg bäddas in i och ger rummet karaktär.

Jag har länge tänkt att ljusslingor bakom tyget vore häftigt men inte tagit mig tid att genomföra projektet.

Så mindes jag en utebelysning jag köpte före jul som aldrig sattes upp. Kanske kunde denna fungera? Klart värt att testa.

Resultatet blev inte som förutsett, det blev bättre. Mer levande. Inga raka linjer, ingen kantighet utan mjuka former. Små prickar av ljus som glimmar bakom det tunna och genombrutna tyget.

Skuggor. Mörkare stråk och så det varma, mjuka tonerna. En magisk känsla, som att ha en alldeles egen stjärnhimmel inomhus ... i vår källare! Nice 💫🍀

Alltså HUR svårt kan det vara ...

att uppdatera och lära sig, teknik och sociala medier?

Svar: hur svårt som helst eller enkelt, det beror så klart på VEM du är. Din begåvning, ditt intresse och den hjälp du eventuellt ber om.

Jag är bra på mycket, mindre bra på annat och en fullständig rookie när det gäller vissa saker, till exempel viss teknik.

Min superkraft är att skjuta från höften, vilket betyder att jag testar mig fram. Detta innebär ofta att en uppgift kan ta väldigt lång tid. Kanske pausar jag och gör sådant som flyter lättare? Kanske ber jag om hjälp eller så beslutar jag mig för att det är helt oviktigt för mig att lära mig vad det nu är jag försöker bemästra.

Nu tänker du kanske att jag ger upp. Nä, bara bestämmer mig för att lägga ner projektet. Ingen kan allt.

Men så (ganska ofta) dyker det upp sånt som jag verkligen VILL lära mig och då finns endast en sak att göra: kavla upp ärmarna. Steg två är att be om hjälp.

Det här att skjuta från höften är bra men inte alltid. Att kunna improvisera är en begåvning men att hoppa över vissa instruktioner för att gå på känsla eller att strunta i att läsa ett receptet kan vara mindre lyckat. Kanske blir det pannkaka av allt eller så faller jag pladask? Oavsett har det vid upprepade tillfällen inneburit att jag behövt börja om från början för att göra "rätt".

Min plan är att starta upp en egen Youtube kanal, där jag bland annat kan erbjuda yogaflöden och tekniktips. Dela med mig av mina kunskaper och kanske underlätta för dig som önskar yoga hemma.

Så nu (efter att ha fått massor av matnyttig information och hjälp av en grym kollega på Hera Hub) så sitter jag och leker. Hur lång tid det kommer att ta innan sidan är klar får vi se, meddelar här i bloggen.

Bjuder på en "lekbild"