Vila sa kroppen och jag lyssnade

Min planering sprack när jag efter lördagens yogaklasser kom hem och kände hur min hals signalerade förkylning. Varmt te med ingefära och honung gav inte den snabba återhämtning som jag hoppades och jag blev tvungen att tacka nej till gårdagens vikariat timmar.

Istället blev det "dags att lyssna på kroppen". Äta bra, vila och lägga mig i tid.

Vaknade och mådde "typ bra". Tänkte jippie jag kan sticka ut på en löprunda! Men så tänkte jag en sväng till. Var det verkligen smart? Antagligen inte, så jag lyssnade på kroppen och lät bli. Istället lite lugn och snäll yoga så att jag skulle kunna skjutsa Astronauten till flyget.

Vi fick en skön söndag med god lunch innan det blev dags att agera chaufför och få extra bonustid med sonen i bilen. Ute sken solen och höstens alla färger sprakade magiskt. Vackert!

Väl hemma igen kunde jag inte motstå en skogspromenad, få vara mitt bland alla färger, känna lukten och höra naturen ljud. Löpturen får vänta, kanske till i morgon eller en annan dag, när kroppen är redo.

En mysig söndag är till ende och nu påbörjas istället en ny vecka. Jag är redo, är du?

Plockade fram ess ur rockärmen

Igår fick jag använda mina "pedagogkunskaper" mer än under förra veckans Sagoyoga.

Biblioteket hade beslutat (tillsammans med mig) att maxgränsen för små yogisar skulle vara 12. Då jag äger åtta mattor så behövde jag låna ytterligare fyra (från en av stadens studios).  Packade allt i bilen, tillsammans med lunchmatsäck och åkte hemifrån för att först ha en öppen vinyasa klass.

In i bilen, leta mig fram till destinationen, parkera och äta lunch sittandes i förarsätet. Så släpandes på två stora tunga påsar och en väska anlände jag till biblioteket där jag fick reda på att enbart två barn anmält sig. Okey. Hade alltså inte behövt alla mattorna

Förberedde rummet och tog därefter emot en tjej och en liten kille, riktiga stereotyper om jag ska generalisera könsroller. Killen kunde knappt landa på mattan, sökte uppmärksamhet och spelade "Allan", ett beteende inte helt olik många av de adhd elever jag arbetat med tidigare. En gullig kille, glad men som skulle behöva styras upp och hållas lite kort, med tydlighet.

Flickan däremot var lugn. Hon lyssnade, inordnade sig och pratade när jag ställde direkta frågor.

Sagoyogan gick bra. Den lilla killen landade på mattan och beslöt att vara med då jag sa att han fick välja. När jag avslutat klassen så ville ingen av barnen lämna rummet. Killen stäckte sig efter min bok och slet den nästan ur handen på mig. När han frågat om lov fick han bläddra och flickan satte sig bredvid.

Dessa två yogisar såg till att jag klev in i pedagogrollen på riktigt, att jag använde mig av knep och trick så de fångades upp. Förra veckan då det var betydligt fler barn var det enklare att hålla Sagoyogan, det krävdes mindre av mig. De barnen var gruppmogna. Igår när jag hade två så var känslan mer tvåsiffrig, som om det suttit en nolla bakom tvåan.

Svängdörrar

Astronauten är hemma en sväng, eller vi kan också beskriva det som många svängar, typ svängdörrar. Hämtade honom igår. Tror han landade hemma i tio minuter innan han drog vidare, ut på fest.

Idag är det samma visa. Jag arbetar, har vanlig öppen yogaklass och sen ännu en Sagoyoga för yngre barn (på annat bibliotek än sist), när jag kommer hem så har sonen antagligen dragit. Ny fest, nya människor eller kanske inte nya. Idag är det födelsedagsparty för den kusin som Astronauten levt studentliv med.

För mig är det ofattbart att kusinen, mitt äldsta fadderbarn fyller 30?! Hur är det möjligt? Han var ju nyss 6 år, 13 år och 25. Jag är inte så gammal eller är jag? Lustigt hur barnen växer och blir äldre samtidigt som vi stannar av ...

Vi är inte äldre än vi gör oss, så ibland 20, andra stunder 45 och vid något enstaka tillfälle mycket "äldre" då när kroppen till exempel lider av träningsvärk och smidigheten sprungit för att gömma sig, haha.

I morgon hinner vi hänga ett par timmar, jag, mannen och Astronauten, innan jag skjutsar ut honom till flyget igen. Så den tid som ges är jag tacksam för.

För att jag är sååå värd detta!

Fredag är en av mina favoritdagar. Den för med sig en känsla av feststämning. En försmak av den stundande helgen (oavsett om jag arbetar eller är ledig)

Åren som gått har sett så olika ut. När kidsen växte upp var jag periodvis ledig denna dag vilket var magiskt men jag har även haft mindre roliga fredagar.

Under mina år i butik arbetade jag sent denna kväll. Förstår inte riktigt men av någon anledning fick just jag stängningspassen? När alla runt ikring gick vidare på AW eller hem till sitt för mys så tog jag hand om kunder.

I höst är mitt schema löst och ledigt. Jag har en lunchklass inbokad men annars kan jag lägga upp min arbetsdag som det passar mig. Jobbar därför främst hemifrån. Känns lyxigt och som att jag verkligen är värd detta.

De senaste fredagarna har jag sprungit på morgonen. Yogat när jag landat hemma. Duschat och därefter satt mig framför datorn för att få lite arbete gjort. Idag ser min planering ut precis så, nice!

Fredags lyx!

Mordiska tankar

Igår startade jag morgonen med att leda en yinklass, veckans absolut mysigaste start av arbetsdag. Avslappnat och fridfullt. Både före och efter finns tid för samtal och skratt.

I slutet av klassen bad jag yogisarna notera sina energinivåer, sin sinnesstämning samt hur de uppfattade sin fysiska kropp, jämföra känslan med den de hade inledningsvis. Efteråt när vi packade ihop berättade en av de närvarande att allt hon kunnat tänka på under sin avslappning var mord!
"Inte speciellt yogiskt", sa hon och ursäktade sig.

För mig är alla känslor tillåtna. Vi är människor. När kvinnan sen berättade om mössen, de som invaderar hennes hus på landet. Som är supersmarta och inte låter sig luras. Möss som kryper upp i sängen, under täcket och som gnager sönder allt de kommer åt, då förstår jag att tankar på utrotning dyker upp i huvudet.

Mössen betalar ingen hyra. De bidrar inte med något som sprider glädje och lycka. De bryter sig in och konkurrerar om utrymme. Vägrar flytta ut (i alla fall inte förrän i april nästa år):

Tyvärr så går problemet inte att lösas med en katt då min vän är väldigt allergisk.
Kvar återstår en maktkamp om huset och tankar om mord störde därför avslappningen.

Även en yogi tänker mörka tankar, såklart, framför allt när det handlar om överlevnad. Denna kvinna är en  empatisk och varm person men precis som du och jag en människa, varken bättre eller sämre än någon annan.

Emellanåt inträffar det att mord planeras mitt under en yogaklass och kanske utan att du någonsin får reda på det.

Behöver rensa men vill inte slänga ...

Mitt iCloud utrymme är fullt och det har det varit länge.
Min laptop meddelar att den sparat klart.
Så ser min verklighet ut just nu.

Väl medveten om att jag maxat alla lagringsutrymmen så inser jag att det endast finns en sak att göra, rensa datorn från alla filmer. Mina YouTube videos har blivit många, för många ...
Lämpligast är att flytta på filerna, spara dessa externt eller någon annanstans.

Mannen lånade mig en extern hårddisk. Perfekt! Eller inte då den inte fungerar för/mot Mac. Stickor i form av USBminnen blir för små, jag skulle behöva flera stycken.

Visst kan jag köpa till iCloud utrymme men det som lagras i molnet är borta för mig, jag har ingen koll. Så vi funderar vidare.

Dags att kavla upp ärmarna

Första oktober och nu är det dags.

Igår planterades "nygamla" insikter då vi diskuterade struktur och försäljning. En affärsplan samt en budget för 2020 bör snickras ihop under denna månad, så vad väntar jag på?!

Det finns en hel del som jag gör rätt när det gäller mitt företagande men det finns lika många delar som behöver tas tag i och "steppas" upp till nästa nivå. I mitt fall handlar en del om att GÖRA och annat om att ha den struktur (på flera olika plan) som behövs för att ta mig framåt. En tydlig målbild för resten av året och för 2020.

Fortsätta bygga mitt varumärke, tala om att jag finns, vad jag erbjuder och därefter sälja in mig själv. Det där sista är svårast ...

Vet idag att jag ÄR bra på det jag gör, den fina feedbacken jag får bekräftar det.

Men ändå är detta sälj det tuffaste ... packeteringen av mig själv. Det är som om jag hoppas att mina referenser ska tala för sig själva, som om andra ska göra detta åt mig och det inser till och med jag är onödigt naivt. Ska något hända så är det upp till mig, alltid!

Visst, emellanåt delas presenter ut (när någon annan rekommenderar mig) och jag får en förfrågan men det är ingenting som jag varken kan luta mig tillbaka mot eller än mindre lita på (att det ska inträffa).

Så kavla upp ärmarna och gör slitjobbet! Låter trist men är enda sättet.