Rätt läge eller totalt fel?

Har suttit på bron utanför vår "sovrums altandörr" och målat mina tånaglar koboltblå. Premiär och första gången detta år med färg. Endast under vår, sommar och tidig höst får mina fötter sprida glädje på detta vis.

Jag har funderat över ett mejl jag fick från en vän med ett förslag till jobbansökan. Tänkte "vad sjutton!" och skrev ett personligt brev samt slängde in lite frågor om tjänsten som inte var glasklara för mig. Tror att svaret kom med vändande mejl. Uträtade frågetecken och nu vet jag inte hur jag ska göra?

Är jag underkvalificerad?
En del av mig tänker "kör! Lär dig det du behöver kunna på vägen" och en annan del av mig drar i handbromsen och viskar "för tidigt ..."

Tänker att båda svaren är rätt fast på olika vis. Frågan är om jag vill gå vidare? Tänker att jag borde, vad har jag att förlora men samtidigt så ringer varningsklockor. De säger att informationen fortfarande är otillräcklig. Sant.

Hmn ...

Så jag sover på saken och funderar ett varv till sen kommer min magkänsla att få ta beslutet eftersom den är smartare än mitt huvud. Intuition = yes. Huvudet kan trassla in sig och överanalysera.

Vi får se, fortsättning följer

Hot om strejk

Jag har lyckats att ge mig själv träningsvärk!

Vad då, kanske du tänker och blir inte alls förvånad men jag är. Mina lårmusklerna är sjukt trötta och stela efter att jag sekvenserat, praktiserat och sen undervisat veckans vinyasaklass. En klass fylld av rotationer och twistar.

Tanken var att fokus skulle ligga på ryggrad, höfter och axelparti ...

Glömde liksom bort de statiska benrörelser jag lagt in under tiden som överkroppen roterar.
Eller det är klart att jag visste men samtidigt ignorerade. En klass är en klass, no big deal.
Om du däremot gör som jag gjorde och kör igenom samma klass tre gånger innan det var dags för eleverna att testa så blir det tungt!

Mina ben har lagt in protester och hotar med strejk! De vill göra annat som att stretcha eller vila. Tyvärr för dem så är det några klasser kvar denna vecka ...

Behöver antagligen muta benen och lova riklig belöning, det är de värda!

Vet du vad som imponerar på mig?

Det är de små tingen som ger störst lycka, i alla fall för mig. Som när någon verkligen bestämt sig, lyssnar inåt, utmanar sig och kämpar i uppförsbacke men ändå inte ger upp, DET imponerar på mig.

Förra veckan dök det upp en man på min yogaklass. Det är inte ovanligt med män men jag såg på långt håll att det var något denna person ville. Mycket riktigt sökte han kontakt och frågade om det gick bra att han deltog? Så klart, alla är välkomna.

Mannen sa att han aldrig tidigare stått på en yogamatta men att han länge velat prova och nu passade det tidsmässigt. Gick det verkligen bra att han bara dök upp utan minsta lilla erfarenhet?

Jag sa JA igen och förklarade att det var okey att byta ur rörelser eller landa i en viloposition om han tyckte att det blev för svårt. Sa också att flödet delvis var avancerat men att jag skulle bryta ner och vägleda gruppen så att det fanns alternativ.

I måndags kom han tillbaka och jag blev glad. Mannen meddelade att tanken är att han ska komma varje vecka och förhoppningsvis lära sig något.

Efter klassen sökte jag upp honom bara för att checka av. Hur hade det gått?
"Bättre än förra veckan" svarade han och skrattade. Sen la han till att det absolut tuffaste var inte flödena eller någon stående asana utan att sitta i början av klassen. "Känns som att jag vill tippa bakåt!?", la han till och fick sittips av mig.

Helt ärligt är det ingen lek att sitta i skräddare med rak rygg i flera minuter. Om du har spänningar i axlar och längs ryggraden alternativt stela höfter så kan sittandet vara en pina ... jag har själv varit där när undertecknad lärde sig meditera.

Denna måndagselev gör mig glad. Han är totalt prestigelös och bryr sig inte om något annat än att ge yogan en chans. Provar att lyssna på den egna kroppens signaler och har lämnat både ego och prestation tillsammans med sina skor utanför dörren. Han är ett föredöme!

Värdelösstämpel?

Vissa dagar är det extra trögt, finns liksom inget flöde vare sig in eller ut ...

Hur gör man då? Hur gör jag då?

Finns inget facit, inga rätta svar men heller inte några felaktiga. Lika bra att tålmodigt konstatera att just idag är en sådan dag, en dag då jag typ har skrivkramp.

I den tid vi lever så har lugnet och stiltjen lagt sig, det händer inte så mycket och vad ska jag DÅ skriva om? Vad är intressant och vad vill du som läsare inte alls ägna ett par minuter åt?

Säg det ...

Så sorry om du tycker att detta blogginlägg är värdelöst, jag har inte mer att ge just nu. Från soffhörnet innan det är dags att byta om och dra på mig mina yogatights för att undervisa så önskar jag dig allt gott.

Puss & kram

Utmaningar av olika slag

Ny vecka, ny måndag och ny månad.

Så vad händer idag? Tja, administrativt arbete, sekvensering av veckans vinyasa samt yinklass och planering inför fredagens PT-timmar. Dessutom står min egen praktik på schemat och ikväll har jag klass, med andra ord en fullspäckad dag.

Astronauten meddelar att han tillsammans med några andra påbörjat en 30 dagars yogautmaning och nu kan checka av de första sju dagarna. Han är nöjd och jag stolt att han är så öppen för all typ av välgörande träning för både kropp och knopp.

Mannen säger att även han är igång med sin yogautmaning. "Hur menar du då?", undrar jag och höjer ena ögonbrynet. Det var ett bra tag sedan jag såg honom på mattan. "Min utmaning är 30 dagar utan yoga", svarar mannen och flinar.

Ingen i familjen är förvånad ... suck.

Superhjälte i färg

En av mina vänner sa vid ett tillfälle att jag drömmer mycket och det stämmer. Mina nattliga äventyr utspelas i färg och är intensiva. Kanske skulle de kunna klassas som mardrömmar samtidigt som jag inte vill påstå att de är det eftersom undertecknad varken vaknar sjöblöt av skräck eller med tårarna rinnande längs kinderna.

Mannen säger att det är en variant av stress och antagligen har han rätt. Jag vet att både coronaviruset och min ekonomiska situation lurar bakom kulisserna så anledningen till mina speedade drömmar är för mig glasklara.

Igår natt var jag superhjälte. Jag kunde flyga (emellanåt inte så snabbt som önskat) och mitt uppdrag var att inte enbart att rädda mig själv utan hela världen (i alla fall vår hemstad). Jakten var konstant och även om jag aldrig blev tillfångatagen eller dödad så flåsade "de onda" mig i nacken genom hela drömmen. Fanns inte en sekund då jag kunde slappna av.

Människorna eller om de var någon variant av mutanter alternativt robotar smittade (läs corona) genom droppspridning: nysningar, hosta och att andas ut framför ansiktet på någon med öppen mun. Tänk här dementorerna i Harry Potter när de suger livskraften ur sina offer.

Min önskan var att lura bort ondskan så att så många som möjligt klarade sig. I första hand var det inte min egen säkerhet allt handlade om utan alla andras men emellanåt när de onda visste att jag var "hotet" så riktades jakten helt och hållet mot mig och jag blev tvungan att använda de superkrafter som jag besatt: flyga samt korta ögonblick av osynlighet.

Jag räddade aldrig världen i min dröm men å andra sidan gick den heller inte under. Vaknade någonstans mitt i, typ där vi befinner oss idag. Kanske fortsätter min uppgift i natt, kanske inte?

En bra start på dagen

Jag är lyckligt lottad som har ett arbete, vilket jag kan kombinera med morgonträning/yoga praktik. Visserligen vet jag att även om jag gjorde annat så skulle jag hitta tid, skapa utrymme för det jag behöver eftersom det för mig har hög prioritet.

Därför ska jag tillägna detta blogginlägg till min älskade mamma i himlen.

Min mamma (som numer blickar ned på oss från himlen) var en modern kvinna med ett hjärta av guld. Hon fanns alltid nära och lyssnade men det hon gjorde var att aldrig prioritera bort sig själv. Om något var intressant eller spännande så såg hon till att följa sitt hjärta. Pappa sa inte nej. Inget curlade utan mycket frihet. Jag lärde mig tidigt att stå på egna ben.

Just idag minns jag hur hon varje vardags morgon innan hon skulle iväg till skolan (där hon arbetade som speciallärare) drog på sig sin gymnastikdräkt och sen satte på sin vinylskiva. Hon tränade i gillestugan, någon form av pulspass innan hon hoppade in i duschen. Under årens lopp hann hon avverka en och annan LP.

Idag när jag är i den ålder min mamma var då har jag övertagit hennes morgonrutin. Det är inte Bengt Bedrups röst jag hör och skivspelaren är utbytt till min iPhone. Vi kör heller inte samma typ av träningspass (eftersom undertecknad oftast praktiserar yoga) men det spelar ingen roll. Jag mår lika bra som du mamma av att ta hand om mig själv.

En bra start på dagen. Tack mamma för tipset!