Det är de små tingen som ger störst lycka, i alla fall för mig. Som när någon verkligen bestämt sig, lyssnar inåt, utmanar sig och kämpar i uppförsbacke men ändå inte ger upp, DET imponerar på mig.
Förra veckan dök det upp en man på min yogaklass. Det är inte ovanligt med män men jag såg på långt håll att det var något denna person ville. Mycket riktigt sökte han kontakt och frågade om det gick bra att han deltog? Så klart, alla är välkomna.
Mannen sa att han aldrig tidigare stått på en yogamatta men att han länge velat prova och nu passade det tidsmässigt. Gick det verkligen bra att han bara dök upp utan minsta lilla erfarenhet?
Jag sa JA igen och förklarade att det var okey att byta ur rörelser eller landa i en viloposition om han tyckte att det blev för svårt. Sa också att flödet delvis var avancerat men att jag skulle bryta ner och vägleda gruppen så att det fanns alternativ.
I måndags kom han tillbaka och jag blev glad. Mannen meddelade att tanken är att han ska komma varje vecka och förhoppningsvis lära sig något.
Efter klassen sökte jag upp honom bara för att checka av. Hur hade det gått?
"Bättre än förra veckan" svarade han och skrattade. Sen la han till att det absolut tuffaste var inte flödena eller någon stående asana utan att sitta i början av klassen. "Känns som att jag vill tippa bakåt!?", la han till och fick sittips av mig.
Helt ärligt är det ingen lek att sitta i skräddare med rak rygg i flera minuter. Om du har spänningar i axlar och längs ryggraden alternativt stela höfter så kan sittandet vara en pina ... jag har själv varit där när undertecknad lärde sig meditera.
Denna måndagselev gör mig glad. Han är totalt prestigelös och bryr sig inte om något annat än att ge yogan en chans. Provar att lyssna på den egna kroppens signaler och har lämnat både ego och prestation tillsammans med sina skor utanför dörren. Han är ett föredöme!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar