Februaritankar

Snökristaller, kyla och solsken. Jag önskade mig en vit vinter och YES vad den anlände! Bitande, knastrande och bländande, februari månad i all sin prakt. Lusten att kliva ut genom dörren och vistas i vinterlandskapet är tillbaka efter månader av 50 nyanser av grått, mulet och mörkt. 

"Det finns inget dåligt väder", sa pappa, "bara dåliga kläder."

Sant, så jag bylsar på mig, lager på lager. Startar dagen med långpromenad eller löpning (om det inte är så att en morgonklass i yoga står på schemat). Njuter! Väl hemma igen med en stor värmande kopp te är jag redo att kicka igång arbetsdagen.

Det är mycket nu, ljudfiler som ska läsas in, fyra till sex yogaklasser i veckan som ska planeras, egen praktik, bokföring, sociala medier, administrativt arbete med mera, med mera. Många bollar i luften och som extra krydda så påbörjar jag mitt extrajobb. Inte så många timmar varje månad men eftersom det är några år sedan sist så kommer min tidigare chef att plocka fram dammvippan, fräscha upp mitt minne och se till att jag är som ny lagom till fredagsjobbet startar. 

Senare under dagen efter både morgon- och lunchklass ska vi träffas och jag ser fram emot att bli riktigt ordentligt avdammad.

Rosiga kinder

När solen strålar från en klarblå himmel och snön glittrar så längtar jag efter skidåkning. Naturen blir än mer magisk och jag vill ut. Eller vill jag det? 

Egentligen tyckte vi att det var lite väl KALLT, (både jag och mannen) när termometern visade på nästan -18 grader, så min tänkta och planerade löprunda ställdes in. 

Åh andra sidan, om vi varit i fjällen så hade vi aldrig tvekat, då hade underställ dragits på innan utfärd.

Tyvärr för mig så skänkte vi bort all skidutrustning till Fritidsbanken i fjol, något som kändes både bra och klokt, att barn och ungdomar som inte har eller kan köpa prylarna ges möjlighet att låna alternativt hyra till en billig penning.

I fjol blev det aldrig vinter med snö och kyla (så att jag hann sakna skidorna) men det blev det i år. Mitt norrländska blod vaknar och suget efter någon form av skidåkning knackar på. Men istället för att gräma mig över noll utrustning så valde jag att ta en 90 minuter lång promenad i det vackra vinterlandskapet. Bli ordentligt rosig om kinderna, kall utanpå men varm inombords.

Den lilla vilda flickan

Efter gårdagens inlägg om dans i hjärta och blod så kanske du undrar HUR det hela började? Eller så gör du inte det men oavsett så tänker jag berätta.

För säkert 30 år sedan hittade jag en underbar barnbok hos en av Stockholms bokhandlare,  "I balettskolan" skriven och illustrerad av Helen Oxenbury. Jag tänkte direkt att just denna skulle jag köpa i födelsedagspresent till min dansbästis Anna.

Måste erkänna att hon aldrig fick boken, det fanns ett exemplar kvar och jag blev förälskad, fick flashbacks för det kändes som om boken handlade om mig, då när jag var 3,5 år.

Efter att jag varit med mamma och sett en föreställning av Svansjön så ville jag också dansa i vit tyllkjol. Mamma lovade att sy en till mig eftersom det inte fanns några att få tag på i min hemstad, sen anmäldes jag till barndans.

Pippi var mitt alter ego, det namn jag presenterade som mitt. mig som. Allt som min stora förebild gjorde och kunde ville även jag testa. Kanske tänkte mamma att lite ordning och reda vore bra för hennes vilda dotter?

En ny era startade och barndansen som senare skulle bli balett hängde med mig länge, länge. Men då på den tiden handlade det mycket om glada fötter och ledsna fötter (första och sjätte position) samt att hoppa över stora bäckar och åar. Vi lekte balett och jag älskade det.

Bolidens barnbalett och min älskade balettlärare Eva. Henne som jag under min första dansresa (till Finland) sov med då jag på natten fick hemlängtan. Jag var sex år gammal och mamma och pappa var kvar hemma.

Så denna lilla barnbok med en mening per sida och underbara illustrationer är en skatt av minnen för mig. I love it!

Dans i hjärtat och blodet

Redan som treåring började jag på barndans, något som passade mig och som senare ledde till balettlektioner. Den träning som blev grunden och en del av min identitet under hela min uppväxt och som ung vuxen. 

Jag älskade att dansa men var inget ämne för Operans balettskola, lååångt ifrån men det spelade aldrig någon roll. Jag dansade för att det var roligt, det var där jag hade en del av mina vänner och vi blev som en stor familj.

Tidigt fick vi repetera och uppträda på någon form av scen. Att stå i kulissen och vänta på tecken är en speciell känsla. Att sen dansa inför stor eller liten publik är magiskt, jag kan inte jämföra den med någonting annat.

Vår balettlärare sa: "Vad som än händer, låtsas som att det ingår i showen. Tappar du byxorna, fortsätt le och dansa vidare ... då tror alla att det ska vara så."

Lilla Mia hade ingen balettkropp, jag var mullig men vig. Min bästa kompis pappa kallade oss skämtsamt för Ardennerbaletten och andra vuxna drog på munnen. Jag fattade aldrig vad han menade.

Att arbetshästar är stora, tunga och muskulösa, inte finlemmade.

Jag och mina två kompisar såg ut som vilka "normala" tjejer som helst men var mer bastanta än finlemmade. Helt ärligt så tror jag inte att jag blivit stött även om jag förstått, kompisens pappa satte ord på verkligheten.

Flera av mina danskompisar utbildade sig till danspedagoger eller dansare. Inte jag men det var heller aldrig mitt mål.

Jag är tacksam för allt jag fick lära mig. De hårda träningarna, den långa väntan vid större repetitioner och stressen bakom scenen innan föreställningen börjat. Vi lärde oss att vår lärare blev stressad och att det ibland var närmast livsfarligt att ställa frågor innan ridån gick upp. Bättre att i god tid kolla upp och ha ordning både på sig själv, tider och kläder.

Tjusningen av att få stå i rampljuset, att få vara med på radio- eller TVinspelningar och att få åka på små turnéer är minnen vilka alltid finns kvar. Dessutom fick vi prova på de flesta dansstilar (utom fridans). Lära oss att en dansare är som en skådespelare som använder kroppen istället för orden.

Nu för tiden dansar jag oftast i köket när jag förbereder någon helgmiddag. Jag behöver ingen publik, känslan är allt!

... skulle fastna i PK-censuren direkt!

I vår bokhylla står en av mormors presentböcker, den är en skatt för eftervärlden.
Boken är publicerad tidigt 30-tal och skulle fastna i PK-censuren om den granskades idag.
Trots det är det med ett leende på läpparna jag läser kapitlen.

En bok för svenska husmödrar i de övre samhällsklasserna för här snackar vi knappast arbetarklass.
"100 bjudningar, matsedlar och recept för få och många gäster".
En studie i vett och etikett. Allt du inte vet kan du läsa om här.

Du hittar kapitel som:

• Middag utan hembiträde
• Tretår
• Weekend på egendom
• Första middagen för svärföräldrarna
• Sportlunch
• Dammiddag för åtta
• Ungkarlsmiddag 
• Kräftsupé med charader
• Middag a´95 öre
• Den självförsörjande bjuder på middag
• Kavajskutt
• Brasafton
• Oss flickor emellan

Idag koncentrerar jag mig på Kapitel 80:  

Ateljéskiva

I konstnärskretsar ger man ofta en ateljéskiva.

Främsta tillgången är då ateljén,

det behövs faktiskt inte mycket mera -

folk tycker nu en gång om att gå bort i ateljéer,

och de tar det gärna som det är.

Våtvaror: O.P. eller Överste, vichyvatten och vermouth

Mat: Hyr hem en "korvgubbe" för en kväll

och låt honom sköta förplädningen

(gästerna bör givetvis inte betala sina korvar själva!)

Sittplatser beredes genom kuddar,

var och en av gästerna tar med sin egen.

Man får naturligtvis bjuda med urskillning,

när man bjuder på en sådan skiva -

alltför konventionellt betonade människor böra naturligtvis ej komma i åtanke -

de skulle enbart tycka det vara underligt 

och känna sig illa till mods.

När andan faller på, jag är ledig och finner inspiration kan det hända att jag leker "hemmafru", det är de tillfällen då jag bakar och/eller tillagar något tidskrävande från grunden med bra råvaror, emellanåt en ganska trevlig lek. Men ... här är det är viktigt att vara måttlig så att omgivningens förväntningar inte blir för stora. Haha

Önskar dig en härlig fredag!

Dubbelkommando

Igår under min tidiga morgonpromenad så passerade jag en äldre person med hund. Den fyrbenta stannade till för att kissa och ägaren med krycka/käpp väntade. "Heja dig!", tänkte jag då inga bostadshus var inom räckhåll och undertecknad imponerades över att hen valde att gå med sin jycke just här (med krycka). Bra jobbat! De började röra sig bakom mig. Jag log.

"Men gå då!", fräste hen åt sin hund (vilken antagligen stannat till för att nosa ... igen). Mitt leende dog ut, vad irriterad personen lät? För vad? Hunden gjorde inget konstigt.

"Stanna!!!", fräste hen åt sin vovve.

Dubbelkommando. Jag tyckte synd om hunden. Varför så arg? Visst, jag har ingen aning om vad som hänt innan eller hur hen mår men det stackars djuret hade (vad jag sett) betett sig helt normalt och hundaktigt.

Hemma hos oss så funderar vi mycket på orsak och verkan, på anledning och kommunikation. Hur vi kan förändra oss och det vi gör för att skapa positiv skillnad. Lyssna in bortom det vi ser och hör. Försöka se helheten samt delarna från olika vinklar. 

Innan och efter det att vi gjorde ett aktivt val att adoptera två vilda katter som inte hade någon tillit alls till människor så vet vi att irritation och arga röster stjälper mer än de hjälper. 

Våra små älsklingar har kissat ner mina sängkläder ett flertal gånger, haft sönder och/eller förstört saker men aldrig att vi ens höjt rösten. För oss handlar det om att bygga tillit och skapa relation. Katterna gör inte "fel" med flit. De hämnas aldrig men kan agera utifrån rädsla och/eller stress. De vill väl. Vår uppgift är att stå kvar och trygga. Mjuka röster, tillåtande gester och närvaro.

Att välja att skaffa sig ett djur handlar om att ta ansvar och göra sitt bästa för djurets skull, inte för min/vår. De är beroende av oss.  

... den som varken klibbar eller fastnar.

Bakom mina ögonlock vilar jag och låter allt vara precis som det är. Plockar fram härliga minnen eller visualiserar ihop något drömlikt. Allt är möjligt när fantasi och kreativitet möts.

Sitter med en stor kopp te och chillar. Nyduschad och småtrött men ändå pigg efter morgonens yogaklass. En bra start på dagen.

Blundar och tänker att jag är tillbaka på Maldiverna och att snorkelutrustningen ligger bredvid min stol. Om en liten stund, snart ska jag ge mig ut i det varma havet igen. Nice!

Eller är jag kanske återigen på Aruba, i den härliga lägenhet som familjen hyrde för några år sedan? Tror att det är tidigt, tidigt och att jag alldeles strax ska smyga mig ur sängvärmen för att inte väcka de som sover och ge mig ut på en barfota joggingtur längs den kritvita korallsanden, den som varken klibbar eller fastnar.

Å andra sidan är det kanske gnistrande vit snö som möter min blick om jag öppnar ögonen och tittar ut genom fönstret? Då blir det underställ och lager på lager innan vi spänner på oss skidorna.

Tja, så kan jag fortsätta så länge jag har tid och lust, bara för att det är både härligt och uppiggande att resa bland minnen. När jag öppnar ögonen här hemma i soffan så är det vitt utanför fönstret men inte så mycket att det går att åka skidor. 

Sluter ögonen igen och fortsätter att dagdrömma mig bort, hinner lite till innan det är dags att göra annat.

Hej svejs!