Igår under min tidiga morgonpromenad så passerade jag en äldre person med hund. Den fyrbenta stannade till för att kissa och ägaren med krycka/käpp väntade. "Heja dig!", tänkte jag då inga bostadshus var inom räckhåll och undertecknad imponerades över att hen valde att gå med sin jycke just här (med krycka). Bra jobbat! De började röra sig bakom mig. Jag log.
"Men gå då!", fräste hen åt sin hund (vilken antagligen stannat till för att nosa ... igen). Mitt leende dog ut, vad irriterad personen lät? För vad? Hunden gjorde inget konstigt.
"Stanna!!!", fräste hen åt sin vovve.
Dubbelkommando. Jag tyckte synd om hunden. Varför så arg? Visst, jag har ingen aning om vad som hänt innan eller hur hen mår men det stackars djuret hade (vad jag sett) betett sig helt normalt och hundaktigt.
Hemma hos oss så funderar vi mycket på orsak och verkan, på anledning och kommunikation. Hur vi kan förändra oss och det vi gör för att skapa positiv skillnad. Lyssna in bortom det vi ser och hör. Försöka se helheten samt delarna från olika vinklar.
Innan och efter det att vi gjorde ett aktivt val att adoptera två vilda katter som inte hade någon tillit alls till människor så vet vi att irritation och arga röster stjälper mer än de hjälper.
Våra små älsklingar har kissat ner mina sängkläder ett flertal gånger, haft sönder och/eller förstört saker men aldrig att vi ens höjt rösten. För oss handlar det om att bygga tillit och skapa relation. Katterna gör inte "fel" med flit. De hämnas aldrig men kan agera utifrån rädsla och/eller stress. De vill väl. Vår uppgift är att stå kvar och trygga. Mjuka röster, tillåtande gester och närvaro.
Att välja att skaffa sig ett djur handlar om att ta ansvar och göra sitt bästa för djurets skull, inte för min/vår. De är beroende av oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar