Traumatiskt för en två-treåring

Precis just nu minns jag en för mig jobbig dag när jag var mycket liten. Vi bodde fortfarande i lägenhet och eftersom eller kanske just för att jag var äldsta dottern hade jag fått massor av leksaker av alla möjliga vänner, släktingar och bekanta till mina föräldrar.

Med en pappa som älskade att överraska och som emellanåt inte brydde sig om ifall jag hade åldern inne så var jag redan som tvååring stolt ägare till allt ifrån Brio tåg till en barbie och ett rött dockskåp.

Om du minns hur jag lekte (har beskrivit det i något tidigare blogginlägg) så kommer du kanske ihåg hur jag vände leksakskorgen uppochner samt rensade vägghyllorna på mjukisdjur. Lilla Mia var ett yrväder och drog fram som en virvelvind. Jag lekte sönder mina leksaker, kanske för att jag fick många av dessa innan jag hade vett att leka varsamt.

Hur som helst, dagen ifråga satt jag med pappa på golvet. Han hade en eller två stora ICA papperskassar. Vi gick igenom alla mina grejer, det som var för trasigt skulle bort (det som pappa inte kunde laga). Jag minns hur jag grät när mina obrukbara skatter stoppades i påsarna.

Allt var dock inte sönder, men vissa grejer rensades ut för att skänkas bort till något annat barn. Jag protesterade och grät en skvätt till under tiden som pappa trollade bort. Så höll vi på tills dess att pappa kände sig nöjd och mina tårar sinat. Det gick en timme och så var händelsen blott ett minne. Jag glömde den traumatiska stunden och lekte med de saker som fanns kvar.

Efter det har jag aldrig haft samma överflöd och idag tänker jag att det egentligen inte är så mycket som jag verkligen behöver (materiellt sett).

Hej svejs!

"Chillandet" som sattes på vänt

Hade längtat och sett fram emot en helt ledig helg, det var ett tag sedan men det sket sig redan klockan sju igår morse. Hade precis vaknat då telefonen ringde och min chef undrade om jag kunde arbeta? 

Fanns enbart ett svar och det var ja. Om allt skiter sig, personal blir sjuka eller tvingas stanna hemma i karantän för att deras sambo insjuknat så är det självklart för mig att ändra min ledighetsplanering till arbete. 

Unnade mig lyxen att promenera in till stan för att känna knarret under fötterna och solens vintriga strålar. Låta kroppen röra sig på autopilot och huvudet vila. Bara vara i den klara och kalla förmiddagen (som bet i hakan och färgade kinderna röda). 

Bytte mannen mot kunder för några timmar och blev sen hämtad när kassaavslut gjorts och dörrar låsts. En lugn arbetsdag, då det främst handlade om flanerande kunder som egentligen inte tänkte shoppa, de var ute på promenad och tog sig en värmande avstickare in till mig för att kolla sortimentet. 

Idag är butiken stängd så NU kan jag med gott samvete chilla hemma. Ha en skön söndag!

Ett vardagsäventyr

I ett annat slags liv och för några år sedan fick min/vår stora hankatt skriva blogg vid ett par tillfällen, detta är från den 23e februari 2016. Tiger, min ögonsten och själsfrände, den katt som gett inspiration till så mycket, bland annat min barnbok "Fyra år i fångenskap - och inte ser det ljusare ut runt hörnet", kommer alltid att ha en alldeles egen plats i mitt hjärta. 

Ett vardags äventyr

Tiger skriver dagens blogg, ur en katts perspektiv:

Är det mars snart? Jag är rastlös och vår lägenhet är för liten. Det finns dörrar och fönster ut till en annan värld, inte den jag kallar hemma men något som är större än detta. 

En dörr går ut till trapphuset, där fick vi vara innan min hemska natt på innergården, nu är dörren stängd. Eller den öppnas men vi motas bort, får inte gå ut längre ... Matte och husse litar inte på att vi stannar kvar i trapphuset.

Härom dagen när jag missnöjt jamade undrade matte om jag var sugen på ett litet vardagsäventyr? Klart jag är, alltid! Jag la mig ned på golvet och såg henne sätta på sig ytterkläder, lyckligt ovetandes om vad hon skulle plocka fram ur klädkammaren. Om jag vetat så hade jag dragit, längst in under sängen men godtrogen som jag kan vara låg jag kvar.

Jag såg inte kopplet förrän matte trädde det över mitt huvud och då var det försent. Matte knep ihop låren om min kropp och jag satt fast som i ett skruvstäd sen lyfte hon upp mig och jag placerades innanför hennes jacka. Hela kroppen låg mjukt och tryggt mot mattes och hon höll mig så att jag inte skulle glida ned, det enda som tittade ut var mitt huvud. 

Dörren öppnades och matte gick ut i trapphuset. Jag har aldrig sett välden från den här vinkeln och hur mycket jag än avskyr koppel så kände jag mig trygg under mattes jacka. När vi kom längst ned så öppnade hon "fel" dörr, inte den mot innergården utan den läskiga. Vi steg ut och jag hörde takdropp, bilar och någon hund skälla. Solen värme mitt ansikte och jag lät huvudet guppa upp och ned för att hinna se allt.

Matte gick runt huset, i alla fall sa hon att hon gjorde det sen kom vi till en dörr där hon slog en kod. Nu kände jag igen mig, innergården. Sist jag vistades här var jag vettskrämd men inte nu. Matte satte sig ned på huk och öppnad sin jacka. Jag satt kvar i tryggheten mot hennes kropp. 

Efter en stund vågade jag sätta ned ena tassen och sen nästa. Det var blött på marken och lite snö låg fläckvis kvar. Jag backade och ställde mig på gruset, hörde vatten rinna och droppa ur ett stuprör så jag gick dit för att undersöka. Matte hängde med. Så såg jag alla cyklar och började krypa in bakom men då sa matte att hon inte kunde gå där? Men jag kunde ... fast fick inte ... varför?

Jag nosade och undersökte, idag märkte jag knappt att matte höll i kopplet. När vi kom till vår port öppnade matte dörren och jag kände direkt igen trapphuset. Kopplet släpptes i golvet och jag fick röra mig fritt. Jag sprang uppför trappan, väntade lite och kollade så matte var med och sen sprang jag vidare. Utanför vår dörr väntade jag och när matte kom knäppte hon av mig kopplet. Vi gick in. Faktiskt blev det ett äventyr, precis som matte sa. Ja jag vet att jag var skeptisk men där och då,

på dörrmattan ville jag berätta för hela familjen vad vi gjort så jag jamade högt. 

Matte säger att nästa gång är det morsans tur ... 

om hon vill, annars ställer jag upp!

Kissande valpar och större hundar

... är just sådana som jag längtar efter! Varför då undrar du? Tja, för att de får mig att mjukna.

Så här är det, för cirka två dagar sedan hade vi en rekordkall natt (om vi ser till den vinter som är) och det fanns inte något som lockade mig att ta morgonpromenaden som blivit obligatorisk. Istället valde jag att gå till gymmet för att kliva upp på löpbandet.

Men löparskorna fick inte följa med, de var smutsiga och jag hade glömt att rengöra dessa. Tog därför mina andra träningsskor och beslöt att gå på bandet. Ta min promenad i värmen inomhus då jag vet av erfarenhet är att träningskorna inte lämpar sig att springa längre sträckor med.  60 minuter på löpbandet kunde gott motsvara 90 i naturen. 

Så långt inga problem ... om jag gått i den takt jag brukar men nu var jag ju på gymmet och där "tränar man sig svettig"! (Säger vem?) 

Jag drog upp speed och insåg att jag gick i lätt löptakt. Efter en halvtimme kände jag tecken på skoskav och sen signalerade hela baksidan från sätet ner mot övre lårmusklerna att underlaget var för stumt. Jag noterade signalerna men valde att avsluta. Svettig och nöjd tog jag mig hem för att duscha samtidigt som jag tänkte att min lunchyogaklass inte kunde komma lägligare. Fokus denna vecka är just den muskulatur som används när du åker skidor; ben (hamstrings), höfter och säte.

Trots tre yogaklasser där jag sträckt ut i kissande valpar och större hundar så påminner kroppen ständigt. Allt gör ont men det är mitt eget fel och  tids nog ebbar träningsvärken ut. 

Hade varit schysst med information MEN "de" tänkte väl inte på den?

Igår fick vi det bekräftat, det som mannen trodde. Svaret kom med morgontidningen. På första sidan syntes ett stort foto på värnpliktiga med automatvapen.

I tisdags hörde vi ljud som inte ingår i vår vardag, det smattrade, blev tyst och sen återkom "smällarna". Stanley reagerade med rädsla. Vår hankatt tycker inte om okända läten, de gör honom otrygg och för att skydda sig själv kröp han längst in under vår vita soffa.

Mannen gissade att oljudet kom ifrån de tomma och utrymda lokalerna (nära oss), de som så småningom ska rivas och ersättas av bostäder. Han påstod också att det lät som automatvapen?

I vår lilla idyll???

Finns en skjutbana en bit bort vilken sällan används men ljudet kom inte därifrån. Underligt. Vad kunde det vara? Mannen hade rätt. Enligt morgontidningen hade försvaret haft en adrenalinfylld övning. De hade lekt krig. 

Vore det inte schysst att meddela boende i området detta? I stort sätt alla hushåll har husdjur och bland studenterna på andra sidan allmänningen finns massor av hundar. Vad jag vet så gillar de skottlossning lika lite som Stanley ...

 

Alla dessa bollar!?!

För mig behöver det finnas en balans mellan utförande och planering, det betyder önskan om tid att hitta inspiration, fundera ut, skriva ihop samt yoga igenom de klasser jag erbjuder andra.

För tillfället har jag väl många bollar i luften, det handlar om planering av två hatha basic, två olika vinyasa, en eller två yinklasser samt en aerial yoga/vecka. Fördelen att vara schemalagd på fyra olika studios ger inte den bonus det gjort tidigare, då klasser kunde repeteras och upprepas.

All klassplaneringen behöver nötas in, sätta sig och bli muskelminne, i alla fall hos mig.

Som allt annat här i livet så blir vissa sekvenser lyckade medan andra kommer att hamna i papperskorgen och knappast tas upp för återbruk.

Just nu är det antalet bollar i luften som tar tid. Min tanke är att en genomtänkt, sekvenserad klass är schysstare att presentera och leverera än en som skapas i stundens "känsla". Den röda tråden ... 

Balans är A och O för planering och utförande så även i fortsättningen kommer jag att sträva efter att ha fri tid att söka inspiration, skapa och testa mina klasser.

Allt var över innan jag skulle varit på plats

Illamående, mammografi och försenad lön ... det går bra nu!? Eller?

Illamåendet är inte smittsamt, det är min mage som spökar och visar tecken på magkatarr, med rätt mat och garviscon så blir jag som ny igen. 

Vad gäller mammografibesöket så var det över innan jag skulle varit där. Skakar du på huvudet och undrar hur jag skriver? Så här var det. Jag tog en lång promenad in till stan och anlände till mottagningen 15-20 minuter innan jag var kallad. Hörde mitt namn ropas efter kanske fem minuter. Fyra foton med brösten fastklämda i olika vinklar och sen klar. Lämnade byggnaden för promenad kl 08:57, alltså tre minuter innan jag hade tid. Som om jag vunnit en kvart. 

50 minuter senare anlände jag till hemmet och arbetsdagen kunde påbörjas. Hittade ett mejl från ett av mina jobb där ekonomichefen säger sig sakna timrapport för januari??? Men ... jag har skickat in den, det gjordes i början av månaden. 

Nu får jag fylla i den på nytt tillsammans med februaris timmar, vilket innebär att jag inte får ut någon lön denna månad. Surt. Undrar vad som hänt? Antagligen den mänskliga faktorn som att jag har missat någon liten detalj, trots att allt dubbelkollades. Hmn ... 

Men om vi ska vända det negativa till något positivt så får jag dubbel lön i mars. Då kommer jag att vara nöjd över det.