I ett annat slags liv och för några år sedan fick min/vår stora hankatt skriva blogg vid ett par tillfällen, detta är från den 23e februari 2016. Tiger, min ögonsten och själsfrände, den katt som gett inspiration till så mycket, bland annat min barnbok "Fyra år i fångenskap - och inte ser det ljusare ut runt hörnet", kommer alltid att ha en alldeles egen plats i mitt hjärta.
Ett vardags äventyr
Tiger skriver dagens blogg, ur en katts perspektiv:
Är det mars snart? Jag är rastlös och vår lägenhet är för liten. Det finns dörrar och fönster ut till en annan värld, inte den jag kallar hemma men något som är större än detta.
En dörr går ut till trapphuset, där fick vi vara innan min hemska natt på innergården, nu är dörren stängd. Eller den öppnas men vi motas bort, får inte gå ut längre ... Matte och husse litar inte på att vi stannar kvar i trapphuset.
Härom dagen när jag missnöjt jamade undrade matte om jag var sugen på ett litet vardagsäventyr? Klart jag är, alltid! Jag la mig ned på golvet och såg henne sätta på sig ytterkläder, lyckligt ovetandes om vad hon skulle plocka fram ur klädkammaren. Om jag vetat så hade jag dragit, längst in under sängen men godtrogen som jag kan vara låg jag kvar.
Jag såg inte kopplet förrän matte trädde det över mitt huvud och då var det försent. Matte knep ihop låren om min kropp och jag satt fast som i ett skruvstäd sen lyfte hon upp mig och jag placerades innanför hennes jacka. Hela kroppen låg mjukt och tryggt mot mattes och hon höll mig så att jag inte skulle glida ned, det enda som tittade ut var mitt huvud.
Dörren öppnades och matte gick ut i trapphuset. Jag har aldrig sett välden från den här vinkeln och hur mycket jag än avskyr koppel så kände jag mig trygg under mattes jacka. När vi kom längst ned så öppnade hon "fel" dörr, inte den mot innergården utan den läskiga. Vi steg ut och jag hörde takdropp, bilar och någon hund skälla. Solen värme mitt ansikte och jag lät huvudet guppa upp och ned för att hinna se allt.
Matte gick runt huset, i alla fall sa hon att hon gjorde det sen kom vi till en dörr där hon slog en kod. Nu kände jag igen mig, innergården. Sist jag vistades här var jag vettskrämd men inte nu. Matte satte sig ned på huk och öppnad sin jacka. Jag satt kvar i tryggheten mot hennes kropp.
Efter en stund vågade jag sätta ned ena tassen och sen nästa. Det var blött på marken och lite snö låg fläckvis kvar. Jag backade och ställde mig på gruset, hörde vatten rinna och droppa ur ett stuprör så jag gick dit för att undersöka. Matte hängde med. Så såg jag alla cyklar och började krypa in bakom men då sa matte att hon inte kunde gå där? Men jag kunde ... fast fick inte ... varför?
Jag nosade och undersökte, idag märkte jag knappt att matte höll i kopplet. När vi kom till vår port öppnade matte dörren och jag kände direkt igen trapphuset. Kopplet släpptes i golvet och jag fick röra mig fritt. Jag sprang uppför trappan, väntade lite och kollade så matte var med och sen sprang jag vidare. Utanför vår dörr väntade jag och när matte kom knäppte hon av mig kopplet. Vi gick in. Faktiskt blev det ett äventyr, precis som matte sa. Ja jag vet att jag var skeptisk men där och då,
på dörrmattan ville jag berätta för hela familjen vad vi gjort så jag jamade högt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar