... samtidigt som jag med ena handen kastar ...

Skriver från soffan med tända ljus och ett urdrucket glas vin på bordet samtidigt som jag med ena handen kastar Hillsbitar kors och tvärs över undervåningen som Stanley rusar efter. Så jobbar jag ...

Har haft en skön helg, arbete blandat med vila och så härligt rolig flygande lek med kollega. 

Har hunnit  långfika med en av mina bästa vänner, prata extremt länge med en av syrrorna i telefonen, sprungit, yogat, ätit, kollat film och bara varit med mannen. Laddat batteriet på bästa sätt.

Men att få leka i gungan med kollegan är och var något jag längtat efter. Utmana mig själv och låta henne testa "moves" på mig för att kolla om de kan fungera på hennes elever i de klasser M erbjuder. 

Älsk´ på att få vara elev! Borde egentligen signa upp och gå kursen IRL (skulle vara bonus både för mig och mina elever) men M undervisar på söndagskvällar och de är  "heliga" och blockade till förmånen för man, katter och eventuella barn (ifall de önskar komma hem på besök). 

När du läser detta är det måndag och en ny vecka har påbörjats. Önskar dig en bra dag!

En tretår - det mindre kafferepet

Jag kan inte låta bli att bjuda på ännu ett kapitel ur Husmoderns presentbok från början av 30-talet. Med ett leende på läpparna läser jag om dåtidens vett och etikett och tänker att vissa sociala normer lättats upp och förbättrats medan andra kanske vore trevliga att hitta tillbaka till.

En tretår

Med denna rubrik ha vi velat beteckna en av de roligaste, 

minst konventionella och mest traditionella bjudningar, 

som vi äga i Sverige: det mindre kafferepet. 

Man samlas några förtrogna vänner kring en kaffekopp, 

nej, förlåt, tre, och låter tungan arbeta i kapp med händerna, 

ty alla har sitt handarbete med. 

Och hatten tar man av i tamburen.

Välfägnaden är uppdukad på ett bord framför soffan

och i den taga de två förnämsta gästerna plats.

Doppet kan bestå av fem sorter:

Vetebröd

Gräddkransar

Korintkaka

Annas sockerkaka

Fina små skorpor

Om du som jag tycker att det lämnar en besk eftersmak att bedöma dina vänner efter hur "rika" de är så tycker jag att vi skiter i den regeln. Jag förordar fri placering.

Helt ärligt så platsar jag inte för fem öre. Fikabröd existerar knappt i vårt hem (om inte mannen varit förbi konditoriet och handlat). Vår frys och vårt skafferi innehåller ingredienser att baka godsaker av men det görs sällan ...

Jag platsar inte heller vad gäller intagandet av sötsaker, dricker hellre en stor kopp te, en latte eller en espresso. Jag har inga problem att bjuda in och visst kan jag baka om det förväntas men fem sorters fikabröd!?

Så har vi handarbetet, där kan jag hålla. Jag skulle kunna ta med mig materialet till en ny hatt, problemet här är snarare mina vänner ...

Men om jag gör en grej av Tretåren som att allt handlar om en lek då fungerar konceptet. Alla kan se det som en maskerad. På med hatt och medtag något att pilla med, att få tungorna att arbeta lär vara det minsta problemet.

Största "hindret" just nu är pandemi som härjar ... kvadratmeter yta, antal gäster och restriktioner gör att jag väntar med social gruppsamvaro och tänker: tids nog. Den som spar hon har!

Hej svejs!

 

Nospuss och fotbollskiwis

Vad sägs om en lägesrapport? Det har nu gått cirka 7,5 månad sedan Audrey och Stanley flyttade in hos oss. Och vad har egentligen hänt med de skrämda och rädda katter vi adopterade i juli 2020? 

Har de gjort framsteg? Har vi?

Tja, vi dansar fortfarande två steg fram och emellanåt ett steg tillbaka men på något sätt så rör vi oss i rätt riktning. Det finns dagar när det känns som vi står på ruta ett eller kanske tio och att väldigt lite har hänt. Sen finns det tillfällen när jättekliv görs, precis som när ett barn tar sig över tröskeln till nästa utvecklingsnivå.

Vad som håller i sig är det starka bandet mellan katterna, kärleken, omtanken och tilliten. De har så mycket som de skulle kunna lära ut till oss människor om vi ville lyssna (och härma).

Audrey undviker fortfarande fysisk kontakt utom vid de tillfällen då hon själv söker upp mig (oss) och lägger sig bredvid, tätt intill, på täcket (när hon vill att jag ska stiga upp). Annars är husse favoriten, det är han som letar fram alla ekollon, leksaksmöss och bollar, det är också han som serverar extra torrfoder i form av lek eller för att han alltid tror att de är hungriga när de söker kontakt med oss ...

Audreys senaste nöje är att peta upp alla kiwis ur fruktskålen, putta ner dessa på golvet och sen spela fotboll. En annan favoritplats är vår säng där A busar med en liten tygsköldpadda, gömmer den under täcket för att attackera bytet.

Stanley beter sig mer som en hund och leker apport (även om han inte lämnar tillbaka utan istället äter upp de torrfoderbitar som vi kastar och han rusar efter.

Men Stanley kurrar!!! När han väcker mig på morgonen och önskar frukost så spinner han, högre än han vågade tidigare. Och igår morse blev jag grundligt nosad över näsa samt ögon och sen slickad på ögonlocket av Audrey! Detta har hänt tidigare för ett halvår sedan. Då vågade hon undersöka när jag sov, nu vågade hon mer på riktigt (utan all rädsla som hela tiden lurar i bakgrunden). För rädslan finns där, under ytan och oförklarliga eller plötsliga ljud skrämmer.

"Matte, DU stör!"

När motivationen slinker ut genom bakdörren ...

I skrivande stund gör jag något som egentligen är mot mina principer men ändå så normalt mänskligt. 

Vet vad som står på min "att göra lista" men kan liksom inte få tummen ur. Vill inte, har tappat all lust, så jag förhalar och prioriterar om.

Min plan var att läsa in ljudfiler mellan lunch och promenaden till "extrajobbet". Enligt schemat så bör det göras idag MEN så har jag plötsligt fått en ledig fredagseftermiddag vilket betyder att det finns mer tid. Ny tid, som inte är låst för annat. Hmn ...

Plötsligt blev bloggen viktigare än inläsningen. Hmn ...

Åh andra sidan så kommer allt att vara klart i tid, vet att jag hinner (för undertecknad är snabb när hon väl sätter igång), därav handbromsen, motivationsbortfallet och omprogrammeringen. 

Latmasken i mig kryper fram och viskar att vila ÄR viktigt och jag nickar. Självklart, ska ju arbeta de timmar som normalt är blanka och avsatta för egentid, så why not? Skriver klart detta inlägg och sen chillar jag en stund innan plikten kallar (butik och senare yinklass).

Önskar dig en skön fredag!

Sååå jag!

Satt härom dagen och läste och snubblade över ett citat 

som jag bara var tvungen att skriva ned på en gång. 

Det stod att Woody Allen uttalat orden:

"Jag har ingen aning om vad jag gett mig in på

men inkompetens har aldrig stoppat mig från att med entusiasm

kasta mig in i nya projekt"

Det kändes som om orden kunnat komma ur min mun för precis så tänker jag. 

Att skjuta från höften och improvisera är ett sätt att hantera nuet när hinder uppstår. 

Målet är tydligt men inte vägen dit, 

vetskapen att jag kommer fram på något sätt är allt jag behöver.

Detta betyder inte att jag aldrig förbereder mig inför uppgifter för det gör jag. 

Ambitionen är stark och kanske är det just för att försöka avlasta mig själv i prestationen 

som jag älskar att skjuta från höften. 

Det blir som det blir och nästan alltid blir resultatet överraskande bra.

Så klart inträffar det att allt går åt skogen, 

att jag får be om ursäkt och göra om från början men det är okey. 

Erfarenhet är ett ord för alla misstag jag begått.

Jag blir fylld av energi och lustbetonad motivation 

när jag möter spännande utmaningar,

that´s me!

I semlans kölvatten

Så här dagen efter vår svenska fettisdag kan jag undra hur många ton semlor det åt just igår? För om vi ser till hela Sveriges befolkning så är jag övertygad om att vikten av den traditionella gräddbullen motsvarar ton.

Svar NEJ, jag smaskade inte i mig en nybakad konditoriskapelse. Missade chansen att njuta fullt ut och få grädde på nästippen. Vår fettisdag blev inte som planerad.

Istället arbetade jag hela dagen och kvällen, åkte från ena studion till den andra, planerade klasser och extraknäckte i butiken då en kollega är sjuk.

Men den som spar har kvar. Vi låter istället denna onsdag gå i semlans tecken och köper hem ett par läckerbitar att njuta av. Om vi vill så kan vi låtsas att det är tisdag ;)

För ett par år sedan skrev jag en saga som heter just "Semlan". Jag kommer inte lägga upp den i min blogg eftersom den är kontrakterad. Vet dock inte om den kommer att bli utgiven?  Kanske? Möjligtvis som ljudbok? Det lär visa sig ... någon dag.

Puss & kram!

Det som göms eller DEN som glöms bort i snön

Så här i sportlovstider fundera jag över episoder som inträffat i skidbackar under min tid som skidåkare. Här kommer fem händelser som precis nu fladdrar förbi.

Det första minnet är ifrån slalombacken i Kiruna med syskon och kusiner. "Lillasyster" kan ha varit sex år. Som en vildbatting susade hon och den jämnårige kusinen nedför pisten och försökte slå någon form av hastighetsrekord. De swischade förbi, utan att svänga eftersom själva störtloppet gav adrenalinkick. Upp och ned hela dagen. Senare på e m kanske tröttheten slog till, syrran gjorde världens praktvurpa. Hel men arg reste hon sig, skidorna hade försvunnit! Det visade sig att de fortsatt glida under snön (den pistade backen) och vi stod alla som fån och funderade på var vi skulle börja leta? Det enda sätt vi kom att tänka på var att använda våra egna stavar och köra ned i snön för att se om vi fick träff. Till råga på allt närmade sig backens stängningstid och vi visste att om pistmaskinen hann först så skulle syrrans skidor bli kaffeved. Så vi punkterade det parti i backen som pekats ut och tro det eller ej men i sista sekund hittade vi på skidorna! Tror det var brorsan?

Minne två: Riksgränsen. Jag vurpade i Apelsinklyftan och tappade glasögonen. När jag väl konstaterat att kroppen var hel och jag sopat av mig det mesta av snön så hittade jag också mina brillor men utan ena linsen! Alltså ... hitta en bit glas/plast mitt i en brant, går det? Men skam den som ger sig, glasögon är dyra! Jag kröp på alla fyra och samma kusiner och syskon fick hjälpa mig att leta. Som genom ett under fann jag linsen och kunde trycka tillbaka den i bågen, änglavakt.

Minne nummer tre: som mannen skakar på huvudet åt och säger att det är bara jag som nästan lyckas med något sådant, är ifrån en backe i Dalarna. Vi åkte över dagen med jobbet. I stolsliften hamnade jag och en av mina manliga  arbetskamrater i en intressant diskussion. Vi glömde bort att vi satt i liften och plötsligt så ser vi hur vi missat att stiga av. Oops! Hur gör vi nu, hann vi säga? Och såg oss dingla med fötterna högt över marken hela vägen ned igen. Pistvakten i sin lilla hytt var uppmärksam, rusade ut och stannade liften precis vid branten. Vi skrattade lite generat och tackade.

Minne fyra: Idre. Detta var första gången kidsen var på skidsemester och skulle få prova på slalom. De fick detta år åka mellan våra ben. Vi tänkte att vi själva kunde agera skidlärare, varför sätta killarna i skidskola? Allt var frid och fröjd och det häftigaste var att åka den stora stolsliften upp på toppen, att se ned på den svarta pisten och alla som åkte i den. När vi svävar ovanför det brantaste partiet tappar ena sonen en eller båda sina skidhandskar. Shit! Det var inte den backen vi tänkt oss med varsin nybörjare mellan benen men så fick det bli.

Minne fem: Franska alperna. Tillsammans med brorsan och ett gammalt ex hade vi tagit oss över flera skidsystem för att nå en glasiärtopp, det hade tagit ett par timmar. Brorsan och exet ville åka puckelpist vilket jag avskydde så de stack iväg. Jag tog en paus och väntade, de skulle ju komma tillbaka. Jag väntade ännu lite till ... nu var klockan mycket. Var var de? Om jag skulle ha möjlighet att ta mig hela vägen tillbaka så måste jag ge mig av, annars skulle jag fastna någonstans halvvägs. Vet inte ens om jag hade en pistkarta på mig? Det var bara att gå på magkänsla och försöka hitta någon att fråga om snabbaste vägen tillbaka. Lite skraj men mest förbannad över att ha blivit lämnad startade jag min hemfärd. Det var bara att stå på och susa nedför de långa pisterna. När jag kom tillbaka till hotellet hittade jag mina reskamrater på rummet. Minns inte vilken deras ursäkt var? Tror de tänkte att jag åkt i förväg ...

Så alla ni som planerar att njuta av skidåkning under detta skollov, 

ta hand om er och om varandra!