När yrsel, huvudvärk och illamående spred sig som virus ... på liten yta

Bjuder på del två av resan till Maldiverna, skrivet den 14e juli 2017. Den avslutande delen som vi gärna varit utan och som jag inte vill utsätta någon annan för. 

Mardrömsfärd hem ifrån Paradiset

Vad säger man? Älskar äventyr men det vi varit med om de senaste 36 timmarna önskar jag som sagt att alla andra slipper. För att specificera så kan jag precisera de värsta timmarna till ca 10.

För att korta ned historien lite så sammanfattar jag början.

• Allt började med en gäll telefonsignal. Jag satte mig i givakt i sängen, väckningssamtalet skrämde nästan slag på mig. Uppstigning kl 05:15 i totalt mörker , dags att resa hemåt. 
• Fötterna protesterade högljutt åt att behöva kliva i sneakers och kropparna kändes zombiliknande. 
• Sjöflygplan från ön till Male helt okey.
• Incheckning och boarding till Doha utan anmärkning.
• Planet försenat inför start, lyfter men tar inte höjd. Kaptenen meddelar att problem uppstått med landningsställ och vänder tillbaka till Male. Massor av frågetecken, kan planet fixas? Måste vi stiga ur och lasta av? Finns det reservdelar eller andra flighter? Vi som hade så bra sittplatser och som precis slappnat av för att äta frukost och kolla film, kanske sova lite. Vad händer nu? Kommer vi överhuvudtaget hem?

Efter nästan en timmes väntan får alla återvända till avgångshallen. Informeras (eller det lovas att vi ska få löpande information om läget och vad som väntar oss med 90 minuters mellanrum). Vi tilldelas lunchkupong. Timmarna kryper fram. Ovisshet och brist på information. Flight i morgon eller samma dag? Vad är bättre? Pratar med andra resenärer. Alla beter sig vuxet och klokt trots att det ligger ett frustrerat lugn och en dold irritation över avgångshallen. Många missar sina flyg från Doha vilket innebär att viktiga möten, konserter och andra trevligheter blir omöjliga att hinna till.

Timmarna går och så plötsligt ska alla checkas om, typ samtidigt, det går INTE fort.

Hur som helst och när vi tappat allt hopp om att komma med kvällsplanet till Male så får vi våra nya boardingkort i händerna. Jippi!!!

Senare kommer vi att fråga oss om det inte varit bättre med hotellnatt i Male?!? 

Planet tankas och efter 45 minuter då vi fortfarande står på plattan blir det hett i kabinen, luften står stilla och det finns ingen fungerande ventilation. Folk står upp i gångarna och fläktar sig med flygplanets informations blad. En småbarnsmamma svimmar och läkare måste tillkallas, finns ingen i kabinen som besättningen godkänner så flygplatsens  sjukvårdsteam tillkallas. Ytterligare väntan ...

Det som nu blir "tokigt" är att de övriga passagerarna utsätts för en situation som faktiskt blir farlig. Med planet stående på plattan, i hettan och utan ordentligt syre mår fler och fler illa. Yrsel, huvudvärk och illamående sprider sig som virus. Jag och mannen söker oss till den bakre utgången där det fläktar lite. Vi försöker hjälpa de vi kan. Besättningen serverar vatten, juice och Kitkat. Timmarna går. 

Vid det här laget är många passagerare vansinniga, de skäller på besättningen som försöker göra vad de kan. Informationen från kaptenen är nästan obefintlig och fler personer ber att få lämna planet, de vill inte utsätta sin hälsa för de hälsorisker den rådande situationen kan innebära eller så mår de redan så dåligt att de inte klarar av att flyga. Varje utcheckning innebär längre väntan, bagage ska letas fram och papper ska fyllas i. Över fyra och en halv timme befinner vi oss på planet innan det får tillstånd att lyfta och resan som följer innebär fortsatta påfrestningar. 

Själv försöker jag sammanfatta denna mardröms hemfärd i efterhand vilket ä svårt. Kort sagt: jävla soppa!

Något tilltufsade, hungriga och med ordentlig sömnbrist så kom vi till slut hela vägen hem till Sverige. Vi överlevde!

Vad vi inte visste då (när vi landade hemma) var att vi skulle bli sjuka av alla de bakterier och virus som frigjordes på flyget när vi stod stilla på plattan, i hettan. 

Vad vi också lärde oss var att aldrig resa någonstans utan Resorb!!!

Utan skor i över en vecka

För fyra år sedan, då det fortfarande gick bra att resa så åkte jag och mannen till Maldiverna ... bara vi två. Hade ljuvliga dagar där men en fruktansvärt hemsk hemresa (den kanske publiceras om någon dag?)

Minnen att njuta av

Idag bjuder jag på lite dagboksanteckningar från vår inledning av semestern

Flygetapp tre

Vi var cirka tio personer som klev ombord på propellerplanet. Väskor och handbagage längst bak och resenärer längre fram. Vi satte oss på rad två. Cockpiten hade ingen dörr så allt piloterna gjorde kunde följas av passagerarna. Vår kapten var luden över både armar och ben, riktigt hårig! Önskade ett tag att jag liknat honom för när vi lyfte och fläkten blåste kall luft så blev det kallt.

Skulle haft öronproppar ... motorljudet dånade. Stoppade fingrarna i öronen och njöt av den magiska utsikten. 

45 minuter i luften och sen äntligen framme! Planet landade i vattnet och la till vid bryggan / piren. Kuredu, vår ö är förhållandevis stor. Här går vi barfota. I love it!!! Vi bor i en strandbungalow. På trappen står en lerkruka med vatten med tillhörande skopa att skölja av fötterna innan vi går in. Det pittoreska rummet är högt i tak och byggt som en hydda. En säng med moskitonät är centralt placerad. Badrummet är ute men ändå inbyggt. Häftigt. Här ska jag yoga!

Dusch och sen middag. Så gott!!! En stor buffé med tema Sri Lanka. Så välbehövligt, så njutbart! Skulle kunna leva på vegetariskt när det som här är så vällagat.

Bäst hittills är att få gå barfota som det barfotabarn jag är!!! Och naken inne i hyddan.

Hade ställt klockan på sju för att springa, upp och ut. Mannen sov vidare. Varje gång jag smyger iväg så är kroppen vaken men inte ögonen, det är som att löpa i blindo de första minuterna. Jag behöver vänja mig vid gryningsljuset innan hela jag är närvarande. Det går kanske inte snabbt men denna morgonrutin är ljuvlig. Trots att det är söndag så såg jag fler ögäster än sist, några satt på sina altaner och andra rörde sig på stranden. Själv sprang jag barfota på korallsanden, hoppar emellanåt till när foten rullar över en vass korallbit eller snäcka. Hejade på de som räfsade bort sjögräs och städade. 

Vi promenerade ut på landtungan. Såg en rocka tio meter ut, en ganska stor. Väl tillbaka så placerade mig mig i solstolen. Solade och badade. Upptäckte att det var fler fiskar i vattnet nedanför oss. Jag satt på huk och de simmade runt mig. Det klara vattnet gjorde det enkelt att följa fiskarna ovanför vattenytan. Stora vita fiskar med gula eller blå ryggfenor. Fick sen för mig att hämta snorkel och cyklop för att studera fiskarna under ytan. Hann knappt ned innan det sved till mellan skinkorna, liksom brände runt analöppningen som om jag bränt mig på nässlor??? Vad var det som hänt? Upp ur vattnet och in i duschen. Av med bikinitrosan och upp med rumpan så vattnet kunde skölja igenom området. Mannen fick undersöka men hittade ingenting. Myrbett? Sandloppor? Oavsett vad så var det obehagligt. Bytte bikini och återvände till solen. Läste lite. Så kom en riktig störtskur Jag hann upp på altanen och kunde sitta där och njuta av vattnet som plaskade och stänkte. Regnade intensivt i kanske en halvtimme. 

Jag tog en promenad till landtungan igen för att se högvattnet. Hur havet möter sig självt ovan sanddynerna . Ingen kamera, ingenting med alls. Satte mig ned i vattnet och lät det skölja över mig. Denna plats kommer att få bo i mitt hjärta, jag är förälskad i den. Havet, solen, vinden. Hit vill jag återvända. En korallbit landade hos mig och jag lånar den resten av vår tid här. En plats att meditera med öppna ögon. Jag blir ett med naturen. En stor krabba går förbi, människor passerar och vågorna omfamnar varandra när de möts framför mina ögon. Vitt skum. En rocka. Magiskt. Helande. Wow!!! Vill stanna kvar, hur länge som helst men tvingar mig själv att vandra tillbaka. 

Promenerad runt ön. En helt annan upplevelse under högvatten. Såg tre stingrockor helt nära  stranden! Det var som att vara på upptäcksfärd. Vissa partier som legat på land under löpningen gick inte att gå på, fick hitta nya passager. Djungelkänsla. De vita vackra tranliknande fåglarna verkar ha sina nästen i buskage under palmer. Undrar vad de heter?

En liten revhaj som simmade helt nära mig i vattenbrynet, som om den gjorde mig sällskap. Alla dessa stunder när djur och natur går hand i hand med mig är magiska. Mötte ett brittiskt par och pekade på hajen. Mannen berättade att sandpumpen som är placerad här lockar till sig revhaj, kanske hittar de föda lättare eller bara blir nyfikna?

 

Är beredd på allt

Check på dos två! Känns riktigt skönt att ha tagit den andra sprutan och att veta att alla (människor som just nu bor i vårt hus) är färdigvaccinerade, i alla fall för denna gång.

I skrivande stund har jag ingen aning OM biverkningar tänker uppstå? Kanske, kanske inte? 

Lejonkungen fick ont i armen och kände sig trött samt seg. En kompis fick lite ont i armen och det var allt. Andra har blivit sjuka med feber och huvudvärk ... även här är det ett lotteri. 

När du läser detta inlägg så vet jag svaret men det kommer som du förstår inte att kunna skrivas här. Jag är beredd på allt och tänker att OM jag inte reagerar alls eller lindrigt så är det en stor bonus.

Mållgan är på sommarbesök

Mållgan har dubblerat sig och blivit två men är fortfarande lika välkommen alla de dagar då vi får ordentligt varmt. Idag bjuder jag på ett blogginlägg som jag skrev i juli månad 2019  

Den bästaste av kompisar

Min man har en ny bästa kompis. En Mållgan enligt en av mina/våra vänner 😜 ... som typ en låtsaskompis eftersom det inte är en fysisk person, det handlar om vår portabla AC.

Så här i högsommarvärmen välkomnar jag den nya bekantskapen. Mannen får gärna hänga hur mycket han vill med sin polare för denne sprider svalka omkring sig! Något som för tillfället är en bristvara.

Minns förra året då vi hade 32 grader inomhus (i ett par veckor!) och luften stod stilla, då när jag blandade litervis med vätskeersättning. När mannens kropp kollapsade och jag var nära att få solsting (en dag) då jag fuskat med användandet av hatt.

I år har vi klarat oss utan problem fram till igår då termometern återigen touchade 30-sträcket. Den bästaste av kompisar fick steppa in och rädda oss från den kraftigt stegrande och kvalmiga värmen som trängde sig in.

Så tack Mållgan för att du flyttat in till oss! Det innebär att vi i år har en skön och sval källare. Vi kan sova och pusta ut. Entréplan är varmare men ändå rimligt okey.

... att de just nu är rätt "tråkiga"

Det här med att adoptera skygga katter är speciellt, vilket vi visste när vi tog på oss uppgiften. Allt måste få ta den tid det behöver ta och vårt uppdrag är att trygga, utfordra samt se till att de nyinflyttade har vad de behöver. Att vi inte skulle se röken av dem under den första tiden skulle vara helt okey.

Fast vi visste, så smyger sig känslan på mig att de just nu är rätt  "tråkiga".

Så får jag väl inte tänka! Eller får jag det? Klart jag får, för även om jag förstår psykologin bakom den plan vi gjort upp så finns ändå en mänsklig önskan att de åtminstone borde vara lite nyfikna på oss.

Katterna, vilka ännu inte fått sina nya namn, har sedan de flyttade in knappt rört sig när vi varit i närheten. Under natten observerade mannen och Lejonkungen honan både på övervåningen och liggandes i vår vita soffa i källaren. De har ätit och använt sin låda, så egentligen anpassar de sig över förväntan.

Hanen har boat in sig i den koja jag designade, vilket är ett gott betyg och honom får vi faktiskt klappa om vi är försiktiga. Den lilla donnan däremot backar om vi försöker smeka henne. Hon kan nosa på ett finger sen räcker det.

Allt är väl precis som det ska vara ... bara känns lite tråkigt. Vi som är så bra, så djurvänliga och inkännande, borde inte katterna känna det in i minsta cell?!

 

Ett år ... prick!

För ett år sedan åkte jag och en vän in till Stockholm och kattcaféet för att hämta Stanley och Audrey, våra adopterade pälsbollar. Då hette de Silver och Dragon, namn som vi kände var fel (för oss).

Två skrämda katter utan tillit till människor men med trygghet i varandra. Ville någon adoptera den ena som kom den andre på köpet. Vi önskade båda och har inte ångrat oss.

De första dagarna låg våra älsklingar längst in under skrivbordet, så långt att vi inte nådde ... för DÄR var det tryggast. Tog kanske en vecka, i alla fall några dagar innan de försiktigt vågade sig ut från "kontoret" för att kolla in sitt nya hem.

Så mycket har hänt sedan dess!

Audrey har slutat kissa i min säng. Stanley gillar att bli smekt och kliad. De är fortfarande lika tighta men sitter liksom inte längre ihop. Audrey kan sova avslappnat med ryggen mot omgivningen (utan S) och Stanley tar för sig, han både leker och sätter upp gränser.

Vissa beslut som vår hankatt fattat är jag inte överens med honom om, som att enbart han ska väcka mig. Audrey släpps inte fram, har slutat ligga mellan mina ben i sängen och verkar acceptera vad kompisen/tryggheten/brorsan/pappan önskar. Själv är jag skeptisk

Det är bra att Stanley sätter ner tassen men lilla fröken har samma rätt som långa tassen att väcka mig! Jag vill inte blockera henne. Hon är för övrigt den vi bör trygga. Stressen har visserligen minskat och turbospeeden avtagit liksom de ofrivilliga ryckningarna i hennes kropp när vi försiktigt klappar men vår förhoppning är att A en dag låter oss smeka henne på samma sätt som  S.

Den frivilliga trädgårdsmästarens onsdagsuppdrag

I går brottades jag med vår kaprifol, den som knappt levde då vi flyttade in i vårt hus för tre år sedan. En eller två tunna stjälkar kämpade i motvind mot vildvinet som gjorde allt för att kväva den. 

Jag beslöt att se om "första hjälpen" fungerade så allt synligt vildvin rensades bort varje dag och YES! Kaprifolen har sedan 2019 växt frodigt och precis som det mesta i vår trädgård blivit både stor och yvig. I år ville den växa upp mot taket men då sa mannen stopp. 

Det blev min uppgift att toppa kaprifolen. Går fort tänkte jag och drog fram stegen. Upptäckte att det var svårt att komma hela vägen in (och upp) på grund av grenverket så istället för den snabba toppningen blev det både gallring och frisering.

Ägnade ett par timmar åt att brottas med växten och hann bli biten av olika nyckelpigor som protesterade när grenar med bladlöss klipptes bort. Växtdelar och små insekter regnade över huvudet och in i sport-BHn ... 

Överallt på altangolvet låg spridda högar från kaprifolen. Jag klev över, lyfte på reståren nertill, tömde växtinnehållet och borstade ren huden. 

Dags att städa! Fyllde en skottkärra och konstaterade att jag fått stickor i handen då jag handsopat. Shit happens! Svettig av arbetet fanns enbart en sak att göra: unna sig ett dopp i poolen!