För ett år sedan åkte jag och en vän in till Stockholm och kattcaféet för att hämta Stanley och Audrey, våra adopterade pälsbollar. Då hette de Silver och Dragon, namn som vi kände var fel (för oss).
Två skrämda katter utan tillit till människor men med trygghet i varandra. Ville någon adoptera den ena som kom den andre på köpet. Vi önskade båda och har inte ångrat oss.
De första dagarna låg våra älsklingar längst in under skrivbordet, så långt att vi inte nådde ... för DÄR var det tryggast. Tog kanske en vecka, i alla fall några dagar innan de försiktigt vågade sig ut från "kontoret" för att kolla in sitt nya hem.
Så mycket har hänt sedan dess!
Audrey har slutat kissa i min säng. Stanley gillar att bli smekt och kliad. De är fortfarande lika tighta men sitter liksom inte längre ihop. Audrey kan sova avslappnat med ryggen mot omgivningen (utan S) och Stanley tar för sig, han både leker och sätter upp gränser.
Vissa beslut som vår hankatt fattat är jag inte överens med honom om, som att enbart han ska väcka mig. Audrey släpps inte fram, har slutat ligga mellan mina ben i sängen och verkar acceptera vad kompisen/tryggheten/brorsan/pappan önskar. Själv är jag skeptisk
Det är bra att Stanley sätter ner tassen men lilla fröken har samma rätt som långa tassen att väcka mig! Jag vill inte blockera henne. Hon är för övrigt den vi bör trygga. Stressen har visserligen minskat och turbospeeden avtagit liksom de ofrivilliga ryckningarna i hennes kropp när vi försiktigt klappar men vår förhoppning är att A en dag låter oss smeka henne på samma sätt som S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar