Hurra för egenkonstruerade lösningar!

I dag blir det inspektion, inte av oss men av huset. Anticimex har anmält att de vill besiktiga för att se om det finns fukt och vi förbereder.

Det betyder att städa och plocka undan så att den som kommer lätt ska kunna göra sitt arbete. Inga konstigheter i badrum, tvättstuga, toalett eller kök men ...

Det finns en taklucka i trappan. Ett ställe att ta sig upp på krypvinden, ett ställe vi aldrig varit upp på. En anledning är att det är mer eller mindre omöjligt att nå takluckan och även om vi gjorde det så gissade vi att den inte innehåller en stege (och det antagandet var riktigt).

Här syns takluckan litegrann

Vi har slagit ihop våra kloka huvuden för att lösa uppgiften så att besiktningsmannen lätt och smidigt kan ta sig upp. Räknat matematiskt på hur och vilken egen stege som eventuellt skulle kunna gå att trixa upp i vår trånga trappa.

Vi äger tre stegar i/med olika format och höjd och valde att baxa in den mellersta. Lyckades tråckla in den via sovrummets altandörr. Mannen tejpade upptill och nertill så att den vita trappan, väggen och taket förhoppningsvis skulle slippa märken sen var det min tur att klättra. Först för brant och för tight, vilket innebar att själva luckan hamnade för nära stegen och inte kunde öppnas tillräckligt mycket men sen så!

Check på förberedelser! Nu kan besiktningsmannen få komma. Och hurra för egenkonstruerade lösningar!!! Att tänka utanför boxen är emellanåt ett måste.

 

Men hallå, kan du ge dig!?!

Min/vår pappa kunde säga: "sticker du mig så får du skylla dig själv" och så dödade han myggan. Ungefär det kommer denna blogg att handla om idag, bara så du vet.

Överlag anser jag mig vara en djurvän men det finns vissa som jag helst vill slippa, myggor hör till den gruppen liksom fästingar och bromsar. Eller vi kan säga så här så länge de inte stör mig så får de vara.

Igår hade jag några sköna timmar vid vår pool tillsammans med en vän. Vi pratade och badade, Så plötsligt kände jag hur något bet mig. Jag slog till med handflatan mot utsidan av mitt lår och konstaterade att det var en broms.

"Där fick du!", tänkte jag och trodde att den var död. Nix. Den kravlade sig upp på sina små fötter, tydligt groggy. Jag som var lite sur efter bettet hade ingen lust att se den lille rackaren överleva för att ta upp jakten och angripa mig på nytt. Tog därför mitt vattenglas och hällde vatten på bromsen så den gled ned i springan mellan två plankor. 

"Drunkna!", tänkte jag denna gång. Det ville inte bromsen, den spelade död någon minut och sen började den kravla sig uppåt. 

Men hallå! Kan du ge dig!?

Jag tog min sandal och måttade slag, när den tittade upp drämde jag till. Benen ryckte lite. Nu borde den väl vara död? Kunde inte slappna av, litade inte på bromsen vilken mest betedde sig som monstret i en dålig skräckfilm, det som inte går att döda.

Mycket riktigt, den spelade död (ännu en gång) och efter en stund tog den mod till sig att försöka krypa fram igen. Det skulle den inte gjort för sandalen var höjd och jag slog till. "Äter du på mig så får du skylla dig själv!", sa jag till den nu döda bromsen och kastade in den i buskarna.

Hur smart är inte detta?!

Saknar plastflaskor att frysa in den hemmagjorda saften i ...

Vill att den ska överleva till både höst och vinter men sommaren är varm och våra lagring- samt förvaringsutrymmen innehåller ingen kall källare, tyvärr.

På landet när jag var liten hade vi en lucka i köksgolvet. Om vi lyfte på luckan så syntes en trappa och den ledde ner till en matkällare. 

Vårt sommarboende när vi blev äldre var och är en gammal sommarstuga. På den tomten finns en jordkällare. Perfekt för förvaring och lagring.

I Nordnorge fanns både matkällare samt en bäck med iskallt vatten. Farmor och farfar använde en röd plastlåda och ställde ner mjölk samt fil så de höll sig kylskåpskalla.

I väntan på att hitta rätt flaskor att frysa in saften i så gör jag isbitar. Vi har plastpåsar vilka har till uppgift att fördela vätskan så att det bildas små "rum", så kallade isbitspåsar. Jag tar en tratt och häller långsamt i saft. 

Hur smart är inte detta!?

Du kan när du har lust ta en isbit, stoppa den i ett glas och hälla på kallt vatten, vänta lite och sen som ett trolleri så har du saft i ditt glas. Enkelt. Smidigt. Genialt. 

Belöningen är ...

För min/vår pappa var det vilande att arbeta med kroppen (under lediga stunder samt semester) och så här "mitt i livet" så känner jag samma sak. Att solbada som jag gjorde när jag var i våra kids ålder är inte lika enkelt, jag blir rastlös. Det är en sak att ha sällskap, en annan att bada själv.

Med en tomt som vår så finns alltid uppgifter att ta itu med. Naturen vilar inte och "to do listan" växer snabbt om inget görs. Mogna bär behöver plockas in (varje dag), ogräs rensa, gräset klippas och poolen ses över. Sen har vi de större jobben: att gallra och beskära buskar, träd och häck samt andra sysslor (mannens).

Syrenen är nu hälften så stor och växterna vid vår damm har gallrats och klippts ner ordentligt så vi kan se rännan, den där vattnet ska rinna. I själva dammen blommar näckrosorna för fullt, några vita och andra rosa. Väldigt vackert!

Under helgen som varit har jag arbetat men också badat, sprungit, yogat och kört skottkärran fram och tillbaka, det blir mycket kompost av en halv syren! Tror inte det är en underdrift att skriva tio rundor med fylld kärra. 

Belöningen är tillfredsställelsen när uppgiften är slutförd. Att stolt få sträcka på mig och känna glädjen av ett väl utfört arbete.

Logga in - logga ut

Mär andra går på semester, kliver jag på, det innebär arbete när andra chillar, solar och badar. Något jag själv valt att tacka ja till och som faktiskt känns okey. Mitt extraknäck har blivit schemalagt.

Yogaklasser byts mot butikstimmar. Mer eller mindre ledig från ett arbete hoppar jag över till det andra, det som inte behöver förberedas, analyseras eller tas med hem. Mitt sommarjobb känns delvis som vila trots att det är det minsta jag gör.

Att ta emot kunder och vara trevlig är roligt!

När det gäller mina klasser så finns fortfarande några utspridda över juli och augustis veckor (på ett ställe) vilket innebär att jag kan vila från undervisningen samtidigt som jag håller den aktiv. Min egen praktik får större utrymme, den som enbart handlar om vad jag behöver. 

Att få fokusera på mig själv är lyxigt! Ge min kropp den träning och praktik som den önskar = viktigt. Jag vill hålla, känna mig inspirerad och glad och just nu serveras bra förutsättningar. Tack för det!

"Mamma, var är du?"

Igår tillbringade jag en del tid i skogen, först en löptur före frukost och  senare en promenad innan det var dags att förbereda kvällens middag

Under den andra rundan var planen att plocka med mig "skogsgodis". Morgonens dofter hade avslöjat att det finns mogna  bär längs stigen.

Under vistelsen i naturen scannades växter och träd av. Jag konstaterade med en nick att där var X och där var Y. Helt ärligt så noterade jag ännu en gång att undertecknad har bra koll.

Plötsligt dök en "bekant" blomma upp men namnet kom inte automatiskt. Vad var det nu den heter? Ville ropa:

Mamma, var är du?

För hon hade vetat. Mamma som kunde alla träd, blommor, stenarter och för den delen även de flesta svampar. Mamma som lät oss pressa växter och göra små böcker när vi var små och vetgiriga. Det är hennes förtjänst att jag kan vad jag kan.

Den där växten i skogen måste googlas. Mamma kan inte längre svara, hon är i himlen. Kanske viskade hon svaret men just igår hörde jag inte. Kanske kommer blommans namn till mig i sömnen? Det visar sig.

Och ifall du undrar så kom jag hem med bär ifrån skogen.

Att matte försöker sova är ...

Det skulle vara lätt att gissa att vår lilla prinsessa Audrey suttit som klistrad varje EM-match. Hon som dribblar och spelar fotboll med allt som rullar och är lagom stort. Nu är det så att A inte har sett en enda match, i alla fall inte framför mig så att jag lagt märke till henne. 

Efter Danmark - England vaknade jag mitt i natten av att vår säng och min sänghalva förvandlats till en fotbollsplan!

Audrey rushar från den ena sidan (över mig) till den andra. Attackerar musen som mannen hängt upp i taket och som dinglar två decimeter över madrassen. Musen är Audreys boll. Hon fightas på planen (läs över min kropp) och bryr sig inte det minsta om att underlaget är ojämnt. Att matte försöker sova "är en värdslig sak". 

Det glidtacklas, dribblas, skjuts och fångas. Audrey är allt på en gång, både med- och motståndare samt målvakt.

Lika plötsligt som matchen startade, slutar den. Domaren har tydligen blåst av. Vem som vann vet jag inte? Förmodligen Audrey. Om hon spelade för England, Danmark eller Sverige ... säg det? Du får fråga henne.