Lyckan att "dela"

Förstå känslan när jag kommer in i sovrummet och märker att både Audrey och Stanley ligger kvar på min säng, den ena strax nedanför kudden och den andre i fotänden.

Vill inte störa. Vill vara tillåtande. Min säng är deras fram till det är dags för mig att sova, då byter vi.

Så väldigt försiktigt smyger jag in. Klappar försiktigt på Stanley och sen ännu försiktigare på Audrey. De väljer att ligga kvar.

Okey, tänker jag, vi får dela.

Viker försiktigt upp en flik av täcket och glider in. Gör mig liten. Audrey hamnar nära. Ingen av katterna reagerar, de väljer att ligga kvar.

Jag är trött och önskar mest av allt att få sträcka ut kroppen men vet att om jag gör det så förstörs magin. Musklerna blir sura och hotar att krampa men får lugna sig. Andas. Försöker slappna av, det går "så där"

Katterna ligger stilla och jag släcker ljuset. Inser att hur trött jag än är så kommer det att vara svårt att släppa taget och somna. Väljer att le. Ingen ser men det spelar ingen roll. Känner mig utvald och oändligt tacksam över att Stanley och Audrey väljer att ligga bredvid, att de visar tillit.

Så tickar sekunderna och fem eller tio minuter passerar, sen får först den ena och sen den andra för sig att lämna sängen. De är nöjda. Jag är nöjd. Och NU kan jag äntligen somna

Pepparkakshus?

Så här dagarna innan Lucia kan du fundera över om du är den som bakar pepparkakshus eller om du är av den sorten som inte gör det? 

Min pappa gjorde det, mina systrar likaså och min bror. Pappa avsatte en decemberkväll alternativt helgdag för pepparkakshus och ett år när jag var liten gjorde han skapelsen som jag provsmakar på bilden.

Mina syskon går i pappas fotspår, de designar ett nytt hus varje jul. Jag bakar inget hus, inte nu längre. Vissa år när kidsen var yngre skapade vi tillsammans men efter att ha bränt mig på det smälta sockret och svurit över husdelar som vägrar fästa så är jag skeptisk. 

Ett år bytte jag sockret mot Karlssons klister för att slippa brännskador, det fungerade bara sådär och kanske var det då jag gav upp? Jag som egentligen älskar att formge, bygga och utmana mig själv.

Vår bror är den mest experimenterande och tidigare när barnen var yngre så var det en happening att kolla in årets skapelse. Han gjorde aldrig ett traditionellt hus, han lekte med arkitektur och design. Något år var det The lost world med massor av dinosaurier, ett annat år en enorm borg med riddare, hästar och prinsessor. Den kanske häftigaste av hans skapelser var  Jack Sparrows Black Pearl. Brorsan sa att det svåraste och mest frustrerande i det bygget var monteringen. Masterna skulle orka att bära upp seglen ...

Jag har enbart byggt traditionella hus, en gång en egenritad kopia av vårt stora hus på landet. Samtidigt gjorde sönerna ett kartonghus av samma malldelar som de målade i härliga färger.

Kanske är jag för lat? Kanske vill jag formge skapelser som är överkurs för mig och då är det lätt att eventuellt misslyckas? Motivationen och lusten är inte tillräckligt stor för att utmana mitt tålamod.

I år får vi se men jag tror att vi skippar det bakade pepparkakshuset. Jag äter hellre upp kakorna direkt. Har faktiskt köpt färdiga delar, klara att monteras. Vill kidsen fixa så var så goda ... eller så gör vi det tillsammans ... eller så kanske jag fixar själv. 

Tror syrrornas hus redan pryder deras juliga hem. De kan och de ordnar, tror t o m att de äter upp de dammiga husen i början av januari.

PS. Flera av husen är från den väldigt inspirerande pepparkaksutställningen på Nordanå museum i Skellefteå. DS

... och kanske men bara kanske ...

Vad sägs om att bli totalt dissad av ene sonen? Eller egentligen inte jag utan det förslag som värktes fram.

"Aldrig"

"Jättetråkigt!"

Det var de två ord som skickades som svar och jag fattade direkt vad han egentligen menade och vidarebefordrade istället förslaget direkt till mannen (som enbart höjde på ögonbrynen).

Vad handlar nu detta om (undrar du kanske)? 

Familjen vill ha in julklappsönskningar från mig och undertecknad är helt tom, vet inte alls vad jag ska hitta på (som verkligen behövs alternativt vore roligt att få). Astronauten fick några bokförslag men därefter tog det stopp. När sen Lejonkungen undrade så mindes jag plötsligt en dammvippa av strutsfjädrar. Den är både snygg och cool och kanske men bara kanske kan den få mig att damma?!?

Tror mannens höjda ögonbryn handlade om verskapen att hans älskling avskyr en aktivitet men trots det önskar sig redskap för den samma. Eller så kanske han ser igenom min övertro och förstår att vippan blir en prydlig inredningsdetalj! Vad vet jag?

Underkänd av Lejonkungen, det innebär att jag behöver komma på annat, sådant som han tycker är roligare att slå in och ge bort. Får ägna dagen åt att fundera inuti och utanför min box, för något ska jag väl kunna komma på!?

Dags att kavla upp ärmarna

Sedan jag kom hem ifrån norr så har det varit bitande kallt i vår stad, runt -20°, vilket är betydligt värre än samma temperatur i min födelsestad. Att ta en löprunda har därför gått bort och faktiskt även långpromenader. Alla de jag mött på cykel har i mina ögon förvandlats till vardagshjältar ... alltså det är ju både svårare och kallare att cykla än att gå! Trögare växlar, nerkyld sadel samt isiga handtag.

Så om det skulle bli någon form av pulshöjande träning fanns enbart ett alternativ, gå till gymmet, det som undertecknad tycker är sååå tråkigt, i alla fall de gånger jag är själv. 

Tog tjuren vid hornen och rodde 3 kilometer innan jag ställde mig på löpbandet för 30 minuter flås. Egentligen är det inga problem att träna ensam, känslan sitter mer i mitt huvud. Att få följa någon annans planering och pushande passar mig bättre. Helst ska träningen ske i grupp och till medryckande musik, då går jag all in.

Hemma börjar huset långsamt hinna i kapp december månad. Adventsstjärnor är upphängda, ljus utplacerade och utomhusslingor uppsatta men något bak har ännu inte påbörjats. Planen är att göra en egen pepparkaksdeg, baka saffransbröd och saffransbiscotti denna vecka men det får ta den tid det tar, att stressa är det värsta jag vet.

Julklappar ... där ligger jag efter (precis som med mycket annat). Mannen är halvvägs medan undertecknad knappt har kommit ur startblocken. Tur för mig att jag är en grym spurtare! Vet att allt kommer att vara inhandlat och paketerat i god tid före jul.

Nu är det dags att sluta detta inlägg så att årets pepparkaksdeg kan få födas.

Gammal synd men fortfarande skämmig

 Idag bjuder jag på en favorit i repris, ett blogginlägg som kanske kan få andra att tänka efter innan? (Observera att jag var ett barn 😜och att jag faktiskt lärde mig något ... efteråt.)

Gammal synd, fortfarande skämmig

7e december 2015

Nu ska jag berätta en hemlis, något som jag fortfarande skäms över men som jag har lärt mig att leva med samt till och med lärt mig att använda för den goda sakens skull.

När jag arbetade med elever i specialundervisningen älskade de när jag berättade om mina egna erfarenheter, speciellt de som blev fel. Så jag bjussade på mina klavertramp, om och om igen. Här är ett av dessa.

Hemma hos oss var julen alltid magisk. Hela december var en spännande månad och både mamma och pappa förgyllde den på så många sätt de kunde.

Men det fanns en sak vi aldrig fick: en chokladkalender.

Hemma hos oss hängdes mammas egentillverkade paketkalender upp och varje morgon skyndade vi dit för att se vad som fanns att hitta, kunde vara allt från mandariner och pepparkakor till någon liten, liten grej.

Så har vi historien om när chokladkalendern kom in i mitt liv, tror att jag kan ha varit ungefär 7 år. Det var en av mina vänner som fått en sådan och stolt visade upp den för mig. En kalender med chokladbitar bakom varje lucka. Wow! Jag frågade om hon hade lust att bjuda men eftersom det bara serverades en om dagen och hon redan tagit för sig ur dagens lucka så var svaret nej. Jag tittade storögt på härligheten.

Kompisens mamma ropade att middagen var klar och jag blev ensam kvar i rummet. Nyfikenheten tog som vanligt, jag kunde inte låta bli att undersöka kalendern och vips hade jag stoppat en bit i munnen. Hur gick det till? Jag skulle ju bara kolla lite ... Plötsligt slank ytterligare en bit ner.

Nu blev jag rädd, fick ont i magen eftersom jag visste att jag gjort något otillåtet, något förbjudet. Så gått jag kunde stängde jag luckorna så att det inte skulle synas vad jag haft för mig. Med lätt panik inväntade jag min vän. Hur många bitar hade jag egentligen hunnit äta?

Inte vet jag hur hon visste? Kanske luktade jag choklad eller så stod det skyldig över hela mitt ansikte när hon kom inspringande? Kompisen rusade direkt fram till sin kalender och upptäckte katastrofen. Hon ropade på sin mamma och kallade mig tjuv. I dörröppningen uppenbarade sig vännens mamma, hon sa inget, skällde inte på mig men blicken av besvikelse kommer jag aldrig att glömma. Kanske är det därför jag fortfarande tycker att det jag gjorde är skämmigt?

Med huvudet sänkt sa jag förlåt och släpade fötterna efter mig när jag gick hem. Ingen hade bråkat på mig och telefonen förblev tyst. Mamma och pappa fick aldrig veta vad jag gjort. Men oj vad jag skämdes!

Aldrig någonsin har jag tagit ur någon annans kalender (efter denna episod) och inte heller har undertecknad nallat ur vare sig mannens eller sönernas godis.

När leendet hänger kvar

• En flygkapten som fastnade på parkeringen 
• En ofrivillig och skållhet dusch 
• Magiskt vinterlandskap
• Polkagrisar på marknad
• Nattsudd, gapskratt och sång med maxvolym
• Ett kulturhus i trä
• Systrar i triss
• Propellerplan
• Familj och vänskap som består
• Ett leende som dröjer sig kvar
• Inspirerande pepparkakshus

Listan skulle kunna göras hur lång som helst och kunna erbjuda ett blogginlägg per punkt men den slutar här. 

Efter fyra dagar i min födelsestad med så många som jag älskar och alltid kommer att älska så hänger leendet kvar. Påfylld, tacksam och glad återvände jag hem. 

Har fått min första julklapp och samtidigt serverat mig själv och min vistelse som present till alla de jag umgåtts med under intensiva samt fullbokade dagar.

Pandemin som kom emellan ...

Än en gång tänker jag ta timeout från bloggskrivandet för lite semester. Åker till norr för att umgås med systrar, deras familjer, släkt samt vänner. Faktum är att det är två år sedan (mer eller mindre exakt), helgen 2a advent 2019. En pandemi kom emellan och längtan har varit oändlig.

När du läser detta är jag troligen på väg eller så har jag redan anlänt. 

Stresspåslaget lyste rött då jag insåg hur tidigt undertecknad skulle behöva gå upp, kl 05. För mig är detta mitt i natten och min kropp är inte redo för äventyr, behöver åtminstone en timmes sömn till. Den som bokat och som känner mig borde vetat och tänkt efter men icke. Ska ta ett ordentligt snack med vederbörande ... alltså med mig själv.

Hur som så loggar jag ut och återkommer måndag eller tisdag morgon. Till dess önskar jag dig sköna och härliga decemberdagar.