Förstå känslan när jag kommer in i sovrummet och märker att både Audrey och Stanley ligger kvar på min säng, den ena strax nedanför kudden och den andre i fotänden.
Vill inte störa. Vill vara tillåtande. Min säng är deras fram till det är dags för mig att sova, då byter vi.
Så väldigt försiktigt smyger jag in. Klappar försiktigt på Stanley och sen ännu försiktigare på Audrey. De väljer att ligga kvar.
Okey, tänker jag, vi får dela.
Viker försiktigt upp en flik av täcket och glider in. Gör mig liten. Audrey hamnar nära. Ingen av katterna reagerar, de väljer att ligga kvar.
Jag är trött och önskar mest av allt att få sträcka ut kroppen men vet att om jag gör det så förstörs magin. Musklerna blir sura och hotar att krampa men får lugna sig. Andas. Försöker slappna av, det går "så där"
Katterna ligger stilla och jag släcker ljuset. Inser att hur trött jag än är så kommer det att vara svårt att släppa taget och somna. Väljer att le. Ingen ser men det spelar ingen roll. Känner mig utvald och oändligt tacksam över att Stanley och Audrey väljer att ligga bredvid, att de visar tillit.
Så tickar sekunderna och fem eller tio minuter passerar, sen får först den ena och sen den andra för sig att lämna sängen. De är nöjda. Jag är nöjd. Och NU kan jag äntligen somna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar