Fortfarande "levande"

Trots att vi nästan blev utan gran i år och att vi i sista minuten hittade en så har vi förutom lyckan att slippa köpa plastgran fyndat ... på riktigt. I år har vi en vacker gran som faktiskt lever, det betyder att den druckit massor av vatten, många, många liter sedan den 22a december då vi placerade granen i julgransfoten och ställde den inomhus.

Knappt ett barr på golvet! 

Med andra ord en vinst bara i den aspekten att vi slipper sopa och städa. Det går att ta i grenarna utan att halva grönskan släpper taget och landar på golvet. Katterna ligger under och myser samt plockar emellanåt ner en kula för att leka med under tiden som granen fortsätter att sprida harmoni.

Tror att det är första gången vi haft en "verkligt levande" gran inne, känns därför lite sorgligt att vi snart ska plocka bort alla prydnader och ljus för att därefter åka med granen till återvinningen ... men så kan livet vara (för en gran).

Önskar dig en skön tisdag!

Hello, I am back!

Eller vad som passar att skriva så här två veckor efter mitt förra blogginlägg, det som publicerades förra året, före jul. Nu har ett nytt år startat och en ny månad påbörjats, januari 2022.

Att logga ut och ta semester har för mig inneburit just det ... familjetid, vila och aktivitet blandat. Meningen var återhämtning, laddning av batteri, att vara i nuet och göra så lite som möjligt. Inte för att jag kände mig vare sig speciellt trött eller stressad men för att VILA är en underskattad aktivitet, något vi alla borde planera in i kalendern. Något som kan vara svårt men som gör gott. Extra bra skulle det kunna vara att "ha tråkigt" ... att inte sätta igång projekt annat än att läsa böcker, spela spel eller se film. Bara vara.

Hur gick det? 

Jo tack alldeles utmärkt. Har hunnit med ett antal böcker, tagit långpromenader varje dag och suktat efter att få bygga på mannens pussel men han kan själv och det var en present till honom från mig. Så bort med tassarna! Erbjöd istället att sortera bitar eller söka sådana som han saknade och det var mer okey. 

Jag är redo för 2022, för det "gamla" och allt det nya. 

Denna vecka innebär inlogg och uppkoppling men på en lagom nivå, fortfarande dröjer sig ledighet kvar och det flesta av mina klasser startar inte förrän nästa vecka.

Dan före dan

                                   

Familjen är återsamlad och i år får vi dessutom nöjet att fira med Astronautens flickvän/sambo. 

Själv förbereder jag mig för utloggning, det är dags att pausa bloggen över själva julhelgen. Tänker bjuda på detta inlägg men sen får du vänta några dagar.

Nu är det tid för familjespel, förbereda mat till julbordet, ta långa promenader, slå in de sista julklapparna och se film ihop. Kvalitetstid med söner som flyttat hemifrån och läge att vara så närvarande som det är möjligt.

Vad gäller katterna så är de mindre glada, de hänger mest under vår vita soffa i källaren. Mannen har placerat en mjuk fäll så de slipper ligga direkt på golvet.

Att de skulle bli "stressade" av fler människor i huset visste vi men det känns ändå lite trist. Grabbarna och I är varken högljudda eller oförutsägbara, de är snälla och visar hänsyn men för Audrey och Stanley är de tre personer som normalt sätt inte rör sig i huset. S svarar med att retirera medan A försiktigt nosar på väskor och skor innan hon besöker S i hans gömställe.

All tillit, buset och kelandet pausas och ersätts av en skeptiskt vaksamhet. Den måste få finnas, katterna behöver få göra vad som passar dem bäst och kanske är det vi som behöver krypa in under soffan och hälsa på?!

Kanske vågar de sig fram mer och mer allt eftersom dagarna går, vi får se. Vad vi vet är att de kommer att ligga under granen hela natten!

God Jul!

Jakten på granen

Så var det dags för mig och mannen att köpa in årets julgran på den marknad vi lärt oss uppskatta. Alla granar vi funnit på detta ställe har spridit julig harmoni och hela familjen har varit nöjd. Leverantören har bjudit på hög kvalitet och träden har varit vackert juliga.  

Det var som om luften gick ur oss när vi fick veta att granarna sålt slut ... inte en enda fanns kvar! 

Till råga på eländet så fick vi veta att färre granar än beställt hade blivit levererade. Dessutom ryktades det om att andra försäljningsställen sålt slut på sina lager de med ... Tydligen ville de flesta julfirare ha sina granar innan fjärde advent.

Jaha, vad gjorde vi då?

Fällde några tårar eller svor? Nej. Vi satte oss i bilen, på vinst och förlust. Åkte omkring för att eventuellt hitta en granförsäljare som hade något exemplar kvar. 

De granar som erbjöds såg ledsna och bortglömda ut. Någon var kort och vid, en annan lång och bitvis kal och sen fanns det andra som liksom gett upp.

Men skam den som ger sig, till slut hittade vi en. Jippi!!!

Årets är mindre än de vi brukar köpa men fin. Gissningsvis kommer Lejonkungen att ha åsikter haha, han är estet som sin mamma och brukar normalt sätt vara med på just detta inköp. I år får han dock vara glad att vi vann jakten (på årets gran) och faktiskt har någonting att pynta.

Obs! Granen på bilden är inte densamma som i detta blogginlägg

Ska vi få en vit jul?!?

I skrivande stund dansar det ner stora vita flingor utanför fönstret och helt allvarligt så kan jag knappt tro att det är sant!

Ska vi få en vit jul?

Alltså lycka! Om den stannar kvar och förvandlar landskapet vintervitt. I den del av Sverige som vi bor i så har jag lärt mig att denna högtid lika ofta kan vara grön och att årstider kan skifta från en dag till en annan. Så nu hålls det tummar och leendet går från ena mungipan till den andra.

Meterologerna har dessutom utlovat minusgrader, ett helt gäng, så sannolikheten att snön finns kvar i morgon är stor.

Hurra!!!

Jag firar kung Bore och vinterns återkomst, för det är bättre att vara glad och lycklig idag och att ta ut lyckan direkt ... ifall allt det vita töar bort och försvinner inom den närmaste veckan. 

Allt blir som det är tänkt och jag kan inte påverka vädret, enbart välja hur jag reagerar på det.

 

Mörkret i skogen ...

Igår, den fjärde advent valde jag att ta mig ut tidigt. Ljuset hade ännu inte kommit och vinden ven så att istället för att springa längs ån beslöt undertecknad att ta en promenad i skogen, det bästa stället att vara på för att vakna. 

Om det var skumt ute så var det ingenting mot mörkret inne bland träden. Även om jag gått samma sträcka många gånger så fick intuitionen leda mig. Ett grått töcken ungefär som tät dimma omslöt mig. Det var knappt att mina egna fötter syntes. Tur att jag inte är mörkrädd och att huvudet memorerat stigar och passager med extra mycket rötter och stenar.

Fötterna rörde sig vant om än försiktigare samtidigt som tanken att en ficklampa hade varit bra att ha men både vår pannlampa och andra lämpliga varianter fanns hemma. Hade inte riktigt tänkt på mörkret i skogen ...

Klarade mig från att ramla eller snubbla över rötter och stenar. Promenaden blev istället ett miniäventyr.

Långsamt kom gryningsljuset och det var som om någon dimrade upp lampan. Nu kunde jag se rådjuren och fåglarna istället för att enbart höra dem. Min trevande promenad blev raskare och när undertecknad en timme senare återvände hem steg solen och ljuset var tillbaka.

Sedeln som försvann

Fjärde advent ... det betyder att julen är nära även om den i år är nästan en vecka bort.  När vi tänder det sista ljuset så minns jag ett tillfälle för några år sedan som berikades med ett blogginlägg. 

Fjärde advent och den äldre sonen följer mig till torget nära vårt hem. Jag har laddat upp med både kontanter (tog med en 500hundring från min bokförsäljning), bankkort och telefon. Vi väljer ut den finaste granen, prutar på priset och får hjälp av försäljaren att såga av de nedersta grenarna samt ett nytt fräscht snitt så vår juvel ska kunna ta upp mer vatten. Betalar med swish och tänker att jag kan lägga tillbaka sedeln jag lånat av mig själv.

Nöjda och glada tar vi vår gran i  våra handskklädda nävar och vandrar hemåt. Om det inte varit för de många plusgraderna och den totala avsaknaden av snö så hade detta ögonblick varit magiskt, fyllt med julkänsla. Nu blir det en mysig stund med min förstfödde och trapphuset luktar av granbarr.

Så gick jag till ICA för att handla lite. När jag kommer hem igen så minns jag bokförsäljningssedeln och stoppar handen i bakfickan för att plocka upp pengen. Inte där? Jag kollar telefonfodralet och plånboken men utan resultat. Har jag tappat den?

Jag går igenom alla möjliga fickor men 500kronors sedeln är och förblir borta. Så jag har alltså sumpat pengarna, det känns surt.

Kanske fick granförsäljaren 850 kr istället för 350kr? Kanske hamnade pengarna på golvet inne på ICA, vid kassan?

Pengar är trots allt en världslig sak. Jag överlever trots att det svider. Nu hoppas jag att någon som är fattigare än jag hittade sedeln, det får gärna vara en EUemigrant, flykting eller någon som har det svårt och tufft.

Här och nu bestämmer jag mig för att den som hittat min sedel är i större behov av den än jag. God jul från dig till mig. Använd pengarna väl.