Vi kan kort konstatera att det finns olika varianter

Jag gör inte alltid som alla andra, hittar ofta mitt eget sätt. Fråga mig inte varför, jag bara gör ...

Mannen tycker att jag har ett lustigt sätt att ta av mina jeans. Jag står nämligen sällan rakt uppochned och drar av mig byxorna (framför allt om jag är hemma och står framför sovrumsgarderoben).

Hur gör jag då?

Jo jag lägger mig på rygg på sängen. Knäpper upp jeansen, lyfter på rumpan och drar ner byxorna. Sen lyfter jag benen rakt upp i luften och ålar mig ur resten det vill säga byxbenen. Upp och stå. Klar!

Mannen skakar på huvudet, tycker att det finns enklare sätt, mer "normala". Kanske?

Jag kan ta av mig byxor stående också, inga problem ... är bara så att jag utvecklat en rutin just i sovrummet. Sån är jag

Han log snett och sa att han inte kände igen min stil ...

 

Emellanåt kliver allvaret in i livet och jag måste förhålla mig till det. Ilska, sorg och uppgivenhet kan vara känslor som knackar på, så var det för några år sedan. Den här historien började med ett brev och slutade med en telefonkonferens.

Viktiga frågor att ta ställning till och andra människor att komma överens med för att hitta en strategi och ett gemensamt tänk. Så vad gör man när en fråga känns "tung"?

Fick ett alldeles utmärkt tips av en god vän, något som lättade upp och gav mig massor av positiv energi. Jag bjöd in min lekfulla sida.

Inför mötet bytte jag om, klädde mig strikt i skjorta (var hittade jag den???), kavaj, byxor och högklackade skor. Satte upp det lockiga håret i en stram knut och kände mig affärsmässigt redo, gick in i en roll.

Att leka är underbart! Det ger styrka och kraft och passar just min personlighet. Mannen log snett och sa att han inte alls kände igen min stil men fattade vinken.

"Var har du kontoret?"
"I köket", svarade jag och bredde ut anteckningsblock, iPad, brev och annat som kunde tänkas hjälpa mig under det stundande mötet.

Egentligen behövde jag inte gardera mig på detta vis. Telefonkonferensen var allt igenom fredlig och konstruktiv (vilket jag visste innan) men på något sätt ville jag markera allvaret för mig själv.

Kan jag locka fram motivationen igen?

Då provar jag igen, nu när extratid finns. Vad då undrar du kanske? Baka matbröd (är svaret), denna gång  bondbröd på rågsikt.  

Vi konstaterade i höstas att det vore smart att baka eget när det som finns till försäljning ökat i pris med jag vet inte hur många procent? Helt ärligt så erkänner undertecknad att jag lyckats en gång (baka bröd alltså). En gång är bra men om vi får till en vana så är det ännu bättre.

Steg ett är att hitta ett recept som passar oss båda, som är enkelt och som tar lagom lång tid att baka. Inte helt lätt. Hoppet ligger nu hos bondbrödet som står på jäsning.

Tänker att det fanns en tid då jag faktiskt bakade allt bröd och tanken när vi skaffade familj var att skippa halvfabrikat och tillaga även våra måltider från bra råvaror.

Gick så där ...

Det är en sak att vara mammaledig (eller student) och en helt annan sak att rodda barn, arbete, träningar samt allt annat som följer med familjelivet. Kanske om du älskar att baka? 

Men där sprack min motivation, baket hamnade långt nere på min "att göra lista" för att sedan försvinna helt.

Jag kan om jag vill, så är det och vid vissa tillfällen är det extra kul som till jul, födelsedagar eller fest men till vardag ,,, nej.

Nu hoppas jag ändå att kunna ändra mina vanor. Blir brödet gott så kommer viljan och motivationen att öka. Håll tummarna.

Av vilken anledning väntar jag?

Sitter med en kursplanering och tänker att jag faktiskt äntligen tagit tjuren vid hornen och kommit i gång. Heja mig! Bra men varför ska det behöva ta sån tid? Av vilken anledning väntar jag?

Nästa vecka behöver kursplanen och terminsplaneringen vara klara, dessutom bör undertecknad hunnit praktisera och prova ut åtminstone de första klasserna (helst alla fyra i den inledande intensivkursen).

Kommer antagligen inte att ske, mer troligt är att grovplaneringen är spikad samt innehållet men att alla klasser inte är testade. Sån är jag.

Under de år som yogalärarrollen blivit en del av min yrkesprofession så har jag hunnit landa, samla erfarenhet och kunskap. Idag är det möjligt att ha en mer avslappnad relation till mig själv samt mina elever. 

Planering är visserligen a och o men i mötet med gruppen så kommer vissa delar att ställas på sin kant. Gruppen och individerna i den är de som formar innehållet. Ribban läggs utifrån vilka jag möter. 

En bra plan med genomtänkt syfte och mål är grunden (visst), sen har vi finplaneringen och den är så klart också viktig men behöver vara mer flexibel (ja du fattar). Tanken är att jag ska få ihop åtminstone intensivkursen under dagen, grovplanering och fyra klasser. Den längre kursen kan vänta något (även om det är bra att låta idéerna bubbla i bakgrunden).

 

Inställda på ljudlöst?

Under gårdagen hann jag tappa både ett armband och ett örhänge, det är sällan men i paren finns nu endast en, vilket både känns udda och fel.

Hur det är möjligt är en annan fråga? Stora guldfärgade metall ringar, de borde låta när de träffar golvet men igår kändes det som att även smyckena var inställda på ljudlöst (precis som min mobil).

Tur i oturen så är varken örhängena eller armbanden dyra/värdefulla utan mer känslomässigt roliga vardagssmycken som jag överlever utan.

Kanske var det dags?

Mitt stora hår och den enorma sjal jag använde hakade antagligen ur örhänget. Hur armbandet föll av är däremot ett större frågetecken?

Ja, ja shit happens ...

Rysk roulette

Att ta en vaccinspruta är lite som rysk roulette, frågan är om kroppen kommer att reagera eller inte? Svaret: vänta och se. Oftast brukar jag klara mig med endast en ömhet i armen men VAD är det som säger att det bli så just denna gång? 

Ingen regel utan undantag ...

Jag håller därför tummarna att yogaklass och arbete kan utföras precis som det är tänkt - har nämligen ingen back up och med andra ord blir det som det blir.

Vädjar till kroppen att den ska vara följsam, att vi kan göra en deal och att den kommer att bli belönad för sin trofasta och schyssta attityd. Tänker dessutom att jag inte kommer att känna efter (i onödan, vilket undertecknad sällan gör då hypokondri inte är min grej).

Det blir vad det blir och hoppet är det sista som lämnar mig.

Ett litet steg i taget ...

Våra pälsklingar Stanley och Audrey flyttade in för 2,5 år sedan, de var då sju månader samt drygt ett år. Två ängsliga varelser med ytterst lite tillit till människor och en historia som vi enbart kunde gissa oss till. 

När Audrey väl hittade upp i min/vår säng så sköljde lyckan över mig. Hon la sig gärna tillrätta på täcket mellan mina ben (på morgontimmarna), Stanley var då mer skeptisk ...

Problemet var att myset i sängen blev för stressande och spännande för lilla A, hon som mycket väl kunde gå på lådan kunde inte hålla sig och kissade ner alla sängkläder samt mig. Natt efter natt ...

Jag tvättade och tvättade och kunde inte förstå anledningen, inte förrän jag rådfrågade en veterinär som menade att Audrey fortfarande var enormt stressad. Hur som så förstod lilla A att nerkissade lakan gjorde matten både ledsen och irriterad så hon slutade lägga sig hos mig på morgonsidan. Sorgligt men skönt att slippa tvätta.

Jag valde att leva på hoppet, att tänka att ökad tillit så småningom skulle locka henne tillbaka. Stanley kom ofta för att lägga sig i fotänden och ibland tittade Audrey förbi. De kunde chilla stora delar av dagen i vår säng men att sova där när vi kom. Nej. 

Det senaste året har katterna ändrat sina rutiner. Audrey lägger sig en stund mellan mina ben på täcket när Stanley försiktigt väcker mig och jag låtsas som ingenting. Njuter av närheten (av Audrey) samtidigt som jag gosar med S.

Igår hoppade hon upp och la sig tillrätta trots att Stanley låg i fotänden!!! Wow 💕 Skulle aldrig komma på tanken att klappa, vill att A ska stanna, att hon ska känna sig trygg och säker.