Våra pälsklingar Stanley och Audrey flyttade in för 2,5 år sedan, de var då sju månader samt drygt ett år. Två ängsliga varelser med ytterst lite tillit till människor och en historia som vi enbart kunde gissa oss till.
När Audrey väl hittade upp i min/vår säng så sköljde lyckan över mig. Hon la sig gärna tillrätta på täcket mellan mina ben (på morgontimmarna), Stanley var då mer skeptisk ...
Problemet var att myset i sängen blev för stressande och spännande för lilla A, hon som mycket väl kunde gå på lådan kunde inte hålla sig och kissade ner alla sängkläder samt mig. Natt efter natt ...
Jag tvättade och tvättade och kunde inte förstå anledningen, inte förrän jag rådfrågade en veterinär som menade att Audrey fortfarande var enormt stressad. Hur som så förstod lilla A att nerkissade lakan gjorde matten både ledsen och irriterad så hon slutade lägga sig hos mig på morgonsidan. Sorgligt men skönt att slippa tvätta.
Jag valde att leva på hoppet, att tänka att ökad tillit så småningom skulle locka henne tillbaka. Stanley kom ofta för att lägga sig i fotänden och ibland tittade Audrey förbi. De kunde chilla stora delar av dagen i vår säng men att sova där när vi kom. Nej.
Det senaste året har katterna ändrat sina rutiner. Audrey lägger sig en stund mellan mina ben på täcket när Stanley försiktigt väcker mig och jag låtsas som ingenting. Njuter av närheten (av Audrey) samtidigt som jag gosar med S.
Igår hoppade hon upp och la sig tillrätta trots att Stanley låg i fotänden!!! Wow 💕 Skulle aldrig komma på tanken att klappa, vill att A ska stanna, att hon ska känna sig trygg och säker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar