Det här med framförhållning ...

... tror att "någon" missade den kursen, haha. Ska dock inte kasta sten när jag ofta sitter i glashus, för "arvet" kommer från undertecknad, inte från mannen. Dagens blogginlägg inträffade för nio år sedan och Facebook påminde om detta för någon dag sedan. 

 

Lejonkungen som går på gymnasiet informerar sin mamma (mig) på morgonen

- Ikväll ska vi bjuda på kanelbullar

- Okey men vi har inga hemma. Ska ni köpa? Jag hinner inte baka.

- Behövs inte, vi bakar här hos oss.

- Jaha, vilka då?

- Det blir nog bara tio svenskar och så deras spanjorer ...

- Du menar 20 pers i vårt lilla kök!?

- Japp

- Men ... hur ska ni rymmas?

- Alla behöver ju inte baka, en del får softa 

Samma kväll dök ett gäng spanjorer upp samt Lejonkungens kompisar, de som pluggade spanska och som (precis som han) var värd för en spanjor (i vårt fall "lilla P", en tjej som knappt kunde prata engelska men det är en annan historia).  Dessa tonåringar hade redan hängt en vecka i Valencia (terminen innan) och nu var det dags att upptäcka vår stad ... i februari!?! (Vi som så sällan har riktig vinter. Hur kan man som värd/skola tycka att det är bästa tiden? Vad sägs om april, maj, augusti eller september?)

Nåja, det blev inget bullbak. Någon kom på att det tar alldeles för lång tid och även om gymnasisterna hade gott om det så fanns inte tålamodet. Istället bakades det kladdkakor på löpande band och vispades grädde (om detta visste vi inget).

Jag och mannen fick inte vara med. Vi satt i det lilla teverummet och kollade film. Plötsligt knackade det på dörren och in kom (inte Lejonkungen utan) en svensk tjej som vi inte träffat tidigare, med sig hade hon två fat med fika. Hon presenterade sig och tackade för att de fick hänga i vår lägenhet. 

(Skulle visa sig vara en av sonens bästa kompisar som fortfarande hälsar på ibland och som för alltid funnit sin plats i våra hjärtan)

Äntligen solglasögon på näsan ... men kanske ändå inte helt "normalt"?

                                    

Här sitter jag med solbriller på inomhus och skriver blogg! Antagligen ser det inte klokt ut men solen skiner rakt in genom fönstret och bländar mig.

Är det över huvudtaget möjligt, kanske du frågar dig? Tja ... inget att rekommendera, lite mörkt bakom de mörka glasen när jag ska se vad jag skriver på tangentbordet men nöden har ingen lag. Borde kanske hämta en hatt istället? Jag har ju några stycken eller så kan jag låna en keps av mannen.

Ute är det underbart vårvinterväder and I love it! En långpromenad längs ån (då satt solbrillorna fint på näsan) och en stor kopp te efteråt så mår jag som en prinsessa.

Husfriden brer ut sig. 

Våra fyrfota vänner har vaknat, de är hungriga och visar det genom att cirkla runt mig. Buffar på varandra och bugar i neråttittande hunden när de ser att jag tittar upp. Ingen hoppar upp på bordet eller stryker sig mot mina ben, mitt tangentbord får vara i fred men deras tysta vädjan har samma effekt på mig som tidigare katters mer "påträngande".

Så dyker mannen upp och pekar förvånat på mina solbrillor. Han undrar varför? "Solen bländar", svarar jag och ler: Han ser oförstående ut och skakar på huvudet. "Det går att dra ned rullgardinen", säger han. "Tänkte inte på det ... ", säger jag och flinar. Han är smart min man!

Hej svejs!

Igenkänning på den!

                                        

Satt härom dagen och läste och snubblade över ett citat 

som jag bara var tvungen att skriva ned på en gång. 

Det stod att Woody Allen uttalat orden:

"Jag har ingen aning om vad jag gett mig in på

men inkompetens har aldrig stoppat mig från att med entusiasm

kasta mig in i nya projekt"

Det kändes som om orden kunnat komma ur min mun för precis så tänker jag. 

Att skjuta från höften och improvisera är ett sätt att hantera nuet när hinder uppstår. 

Målet är tydligt men inte vägen dit, 

vetskapen att jag kommer fram på något sätt är allt jag behöver.

Detta betyder inte att jag aldrig förbereder mig inför uppgifter för det gör jag. 

Ambitionen är stark och kanske är det just för att försöka avlasta mig själv i själva prestationen 

som jag älskar att skjuta från höften. 

Det blir som det blir och nästan alltid blir resultatet överraskande bra.

Så klart inträffar det att allt går åt skogen, 

att jag får be om ursäkt och göra om från början men det är okey. 

Erfarenhet är ett ord för alla misstag jag begått.

Jag blir fylld av energi och lustbetonad motivation 

när jag möter spännande utmaningar,

that´s me!

Bästa läxan ever!

                                       

En gång, för flera år sedan fick jag och mina kollegor en läxa, kanske den bästa jag någonsin fått?

Uppgift: Dansa i hissen!

Men hallå, jag åker inte hiss ...  tar trapporna, alltid. Det är så skönt att röra på sig, ungefär på samma sätt som om jag åker rulltrappa så står jag sällan helt stilla. Min kropp älskar att vara i flöde och hissen går sällan snabbare.

Men så var det anledningen till läxan, den tilltalade mig.

I Sverige är vi inte alltid så bra på att fira, att salutera livet, det som är bra. Att göra fest i vardagen och njutningsfullt ge oss hän. Skoja. Leka. Tillföra glädje i stunden, sådant som ger oss positiv energi.

Musik är något som de flesta älskar och när en favoritlåt spelas blir det ofta svårt att vara helt stilla eller att låta bli att sjunga med.

Fira livet, gör dig själv gladare ... varför inte?

Så varje gång jag kom till jobbet (där fanns hiss som alternativ i trapphuset) så valde jag hissen. När dörren gått igen dansade jag hejdlöst med eller utan musik. Svängde med armarna och skakade på rumpan. Fem våningar hade jag på mig innan dörrarna gled upp och undertecknad var pånyttfödd.

Bästa läxan ever!!!

Tror att jag ska plocka upp den uppmaningen och emellanåt ta hissen (när tillfälle ges, typ när det är dags att undervisa i aerial yoga) bara för att få njuta av energipåslaget som följer. Testa gärna du med ... och får du sällskap så bjud upp!

Skaka loss!

Kvarglömd och tvärförbannad

Hittade ett inlägg på Facebook, det dök upp i mitt flöde. Du vet ibland så tycker Facebook att vi ska dela gamla minnen ännu en gång. Oftast scrollar jag förbi men denna gång tänkte jag att inlägget kunde bli stoff till min blogg.

"Men alltså ... letade sport-bh innan bikramklassen (hot yoga), ville använda en favorit men kunde inte finna den någonstans inte ens i tvättkorgen. Efter klassen däremot flinade den åt mig, äckligt stinkande, när jag öppnade plastpåsen i träningsväskan för att lägga ned de genomsvettiga träningskläderna. Kvarglömd och tvärförbannad ... skärpning Mia!

Trots mitt ofräscha fynd så hade jag mer tur än en av de andra yogisarna, efter dusch så upptäckte hon att både strumpor och leggings var totalt veck!?? Vem snor andras kläder? Någon måste fått med sig dubbelt. Kul att stå i stringtrosor och linne i februari månad ... NOT!

Jag lyckades hitta lite kvarglömt så att tjejen kunde ta sig hem. Slutet gott, allting gott!?"

Puss & kram

Kalla fingrar men het rumpa

Livet blir inte alltid som vi tänkt oss, kanske speciellt inte för någon vars partner plötsligt väljer att skjuta sig. Fruktansvärt, omtumlande, oväntat och utan minsta föraning vilket så klart lämnar massor av frågetecken. Varför? Kvar är en familj, släktingar och vänner som inte förstår och som troligtvis aldrig kommer att få de svar de söker.

Igår promenerade jag iväg till begravningen i sol men isande vind. Väl vid kyrkan insåg undertecknad hur nerkyld kroppen var vilket innebar att det var extra skönt att få komma in i värmen.  Tina upp. Skala av lager av ytterkläder. Landa. 

Kyrkorummet prunkade av vackra blomsterarrangemang (på samt runt kistan) och bänkarna fylldes snabbt. Vi var många som ville ta ett sista farväl samt visa vår respekt gentemot den lilla familjen som drabbats hårdast.

Eftersom det var trångt balanserade jag kappa, halsduk, mössa, vantar, handväska (! Ja, du läste rätt) och en stor bukett med rosor (då undertecknad representerade hela vår familj och blommorna var från oss alla) i knät. Fanns liksom ingenstans att ha allt och på golvet ville jag inte lägga kläderna. När kroppen återfått normal temperatur blev jag uppmärksam på rumpan. Min rumpa, det var varmt under den???

Varför? Fattade ingenting ... Mina fingrar var fortfarande kalla men rumpan för het?

Då viskar bänkgrannen: "Tror de har stolsvärme!" och enkronan trillar ner. Just så, det var samma känsla som när det blir för varmt i baken av stolsvärmen i bilen och jag väljer att stänga av, bara det att igår kunde jag inte trycka på någon knapp. Bara att stå ut. Het rumpa ...

Kändes fint att närvara på begravningen. Lämnade kyrkorummet med en vilja att hylla livet när det pågår (inte efteråt) och att minnas det fina, det vackra, för i allt mörker finns en ljusglimt, någonstans ... gäller bara att hitta den.

Ett vardagsäventyr

Idag bjuder jag på en återblick. Ett blogginlägg ifrån februari 2016 då vi levde ett annat liv i en lägenhet inne i city med andra katter. Att göra som jag gjorde med Tiger finns inte på världskartan, i alla fall inte just nu men vet vet? Kanske Audrey och Stanley låter oss bära dem ... någon dag?

Ett vardagsäventyr 

Tiger skriver dagens blogg, ur en katts perspektiv:

Är det mars snart? Jag är rastlös och vår lägenhet är för liten. Det finns dörrar och fönster ut till en annan värld, inte den jag kallar hemma men något som är större än detta. 

En dörr går ut till trapphuset, där fick vi vara innan min hemska natt på innergården, nu är dörren stängd. Eller den öppnas men vi motas bort, får inte gå ut längre ... Matte och husse litar inte på att vi stannar kvar i trapphuset.

Härom dagen när jag missnöjt jamade undrade matte om jag var sugen på ett litet vardagsäventyr? Klart jag är, alltid! Jag la mig ned på golvet och såg henne sätta på sig ytterkläder, lyckligt ovetandes om vad hon skulle plocka fram ur klädkammaren. Om jag vetat så hade jag dragit, längst in under sängen men godtrogen som jag kan vara låg jag kvar.

Jag såg inte kopplet förrän matte trädde det över mitt huvud och då var det försent. Matte knep ihop låren om min kropp och jag satt fast som i ett skruvstäd sen lyfte hon upp mig och jag placerades innanför hennes jacka. Hela kroppen låg mjukt och tryggt mot mattes och hon höll mig så att jag inte skulle glida ned, det enda som tittade ut var mitt huvud. 

Dörren öppnades och matte gick ut i trapphuset. Jag har aldrig sett välden från den här vinkeln och hur mycket jag än avskyr koppel så kände jag mig trygg under mattes jacka. När vi kom längst ned så öppnade hon "fel" dörr, inte den mot innergården utan den läskiga. Vi steg ut och jag hörde takdropp, bilar och någon hund skälla. Solen värme mitt ansikte och jag lät huvudet guppa upp och ned för att hinna se allt.

Matte gick runt huset, i alla fall sa hon att hon gjorde det sen kom vi till en dörr där hon slog en kod. Nu kände jag igen mig, innergården. Sist jag vistades här var jag vettskrämd men inte nu. Matte satte sig ned på huk och öppnad sin jacka. Jag satt kvar i tryggheten mot hennes kropp. 

Efter en stund vågade jag sätta ned ena tassen och sen nästa. Det var blött på marken och lite snö låg fläckvis kvar. Jag backade och ställde mig på gruset, hörde vatten rinna och droppa ur ett stuprör så jag gick dit för att undersöka. Matte hängde med. Så såg jag alla cyklar och började krypa in bakom men då sa matte att hon inte kunde gå där? Men jag kunde ... fast fick inte ... varför?

Jag nosade och undersökte, idag märkte jag knappt att matte höll i kopplet. När vi kom till vår port öppnade matte dörren och jag kände direkt igen trapphuset. Kopplet släpptes i golvet och jag fick röra mig fritt. Jag sprang uppför trappan, väntade lite och kollade så matte var med och sen sprang jag vidare. Utanför vår dörr väntade jag och när matte kom knäppte hon av mig kopplet. Vi gick in. Faktiskt blev det ett äventyr, precis som matte sa. Ja jag vet att jag var skeptisk men där och då,

på dörrmattan ville jag berätta för hela familjen vad vi gjort så jag jamade högt. 

Matte säger att nästa gång är det morsans tur ... 

om hon vill, annars ställer jag upp!

/Tiger