Det här med framförhållning ...

... tror att "någon" missade den kursen, haha. Ska dock inte kasta sten när jag ofta sitter i glashus, för "arvet" kommer från undertecknad, inte från mannen. Dagens blogginlägg inträffade för nio år sedan och Facebook påminde om detta för någon dag sedan. 

 

Lejonkungen som går på gymnasiet informerar sin mamma (mig) på morgonen

- Ikväll ska vi bjuda på kanelbullar

- Okey men vi har inga hemma. Ska ni köpa? Jag hinner inte baka.

- Behövs inte, vi bakar här hos oss.

- Jaha, vilka då?

- Det blir nog bara tio svenskar och så deras spanjorer ...

- Du menar 20 pers i vårt lilla kök!?

- Japp

- Men ... hur ska ni rymmas?

- Alla behöver ju inte baka, en del får softa 

Samma kväll dök ett gäng spanjorer upp samt Lejonkungens kompisar, de som pluggade spanska och som (precis som han) var värd för en spanjor (i vårt fall "lilla P", en tjej som knappt kunde prata engelska men det är en annan historia).  Dessa tonåringar hade redan hängt en vecka i Valencia (terminen innan) och nu var det dags att upptäcka vår stad ... i februari!?! (Vi som så sällan har riktig vinter. Hur kan man som värd/skola tycka att det är bästa tiden? Vad sägs om april, maj, augusti eller september?)

Nåja, det blev inget bullbak. Någon kom på att det tar alldeles för lång tid och även om gymnasisterna hade gott om det så fanns inte tålamodet. Istället bakades det kladdkakor på löpande band och vispades grädde (om detta visste vi inget).

Jag och mannen fick inte vara med. Vi satt i det lilla teverummet och kollade film. Plötsligt knackade det på dörren och in kom (inte Lejonkungen utan) en svensk tjej som vi inte träffat tidigare, med sig hade hon två fat med fika. Hon presenterade sig och tackade för att de fick hänga i vår lägenhet. 

(Skulle visa sig vara en av sonens bästa kompisar som fortfarande hälsar på ibland och som för alltid funnit sin plats i våra hjärtan)