Livet blir inte alltid som vi tänkt oss, kanske speciellt inte för någon vars partner plötsligt väljer att skjuta sig. Fruktansvärt, omtumlande, oväntat och utan minsta föraning vilket så klart lämnar massor av frågetecken. Varför? Kvar är en familj, släktingar och vänner som inte förstår och som troligtvis aldrig kommer att få de svar de söker.
Igår promenerade jag iväg till begravningen i sol men isande vind. Väl vid kyrkan insåg undertecknad hur nerkyld kroppen var vilket innebar att det var extra skönt att få komma in i värmen. Tina upp. Skala av lager av ytterkläder. Landa.
Kyrkorummet prunkade av vackra blomsterarrangemang (på samt runt kistan) och bänkarna fylldes snabbt. Vi var många som ville ta ett sista farväl samt visa vår respekt gentemot den lilla familjen som drabbats hårdast.
.JPG)
Eftersom det var trångt balanserade jag kappa, halsduk, mössa, vantar, handväska (! Ja, du läste rätt) och en stor bukett med rosor (då undertecknad representerade hela vår familj och blommorna var från oss alla) i knät. Fanns liksom ingenstans att ha allt och på golvet ville jag inte lägga kläderna. När kroppen återfått normal temperatur blev jag uppmärksam på rumpan. Min rumpa, det var varmt under den???
Varför? Fattade ingenting ... Mina fingrar var fortfarande kalla men rumpan för het?
Då viskar bänkgrannen: "Tror de har stolsvärme!" och enkronan trillar ner. Just så, det var samma känsla som när det blir för varmt i baken av stolsvärmen i bilen och jag väljer att stänga av, bara det att igår kunde jag inte trycka på någon knapp. Bara att stå ut. Het rumpa ...
Kändes fint att närvara på begravningen. Lämnade kyrkorummet med en vilja att hylla livet när det pågår (inte efteråt) och att minnas det fina, det vackra, för i allt mörker finns en ljusglimt, någonstans ... gäller bara att hitta den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar